frkf.se

I crave your mouth, your voice, your hair.
Silent and starving, I prowl through the streets.
Bread does not nourish me, dawn disrupts me, all day
I hunt for the liquid measure of your steps. 

I hunger for your sleek laugh,
your hands the color of a savage harvest,
hunger for the pale stones of your fingernails,
I want to eat your skin like a whole almond. 

I want to eat the sunbeam flaring in your lovely body,
the sovereign nose of your arrogant face,
I want to eat the fleeting shade of your lashes, 

and I pace around hungry, sniffing the twilight,
hunting for you, for your hot heart,
like a puma in the barrens of Quitratue.

Pablo Neruda

Micael har haft semes­ter i fem vec­kor. Under fem vec­kor har vi varit till­sam­mans 24 tim­mar om dyg­net.  Därför blir det en ganska abrupt över­gång när han inle­der sin första arbets­vecka med att åka på kic­koff (sta­vas det så?) i Åhus.

Det känns tomt trots att bar­nen och dju­ren är hemma. Märkligt.

Ännu märk­li­gare är det när hans tomma och snustorra vat­ten­glas fram­kal­lar läng­tan. Vanligtvis är det blött run­tom­kring och jag tor­kar all­tid upp för att und­vika ringar i träet. Inte är jag väl en sån? En fjom­pig käns­losval­lare som låter mig sty­ras av käns­lor, eller hur?

Andra blog­gar om kic­koff, tomt, längta,

Först tänkte jag bara ta en blogg­paus. Ungefär som när man är ute på en längre bil­färd och kän­ner behov av att få sträcka på benen. Man kli­ver ur bilen vid någon halvre­spek­ta­bel väg­krog för att spat­sera en stund och kanske förse sig med en kvälls­blaska och några lak­rits­stänger. När rygg­ra­den rätats ut och blo­det åter tillåts cir­ku­lera i benen, sät­ter man sig vid rat­ten för att köra vidare.

Bensträckarstunden drog ut på tiden här på blog­gen. Men nu är jag här, vid rat­ten. “Hä ä bar å åk”.

Andra blog­gar om Hä ä bar å åk, ben­sträc­kare, blogg­paus

Härmed inleds ett för­sök att återuppliva en död blogg.

Andra blog­gar om återuppliv­ning, blogg, ars­let, spark

Jag kal­lar dig lilla Loo, inte där­för att du är liten eller på något sätt mindre.  Men jag vill ta dig i min famn och vagga bort all den smärta och oro som jag tror att du omgär­das av just nu. Det är ju så man gör med sina barn, man vill trösta och för­klara att allt så små­ningom blir bra.

Men jag är inte din mamma och jag kan inte trösta, jag kan inte lova dig någon­ting. Jag har ingen styrka att ge dig även om jag just nu är den som borde vara star­kast av oss två. Mina kra­mar når dig inte och en klapp på kin­den känns än mer overk­lig. Men jag har tänkt på dig mest hela tiden de senaste veckorna.

Loo, den starka och käm­pande. Ordkonstnären som kan få ett blog­gin­lägg på 5000 tec­ken att kän­nas som en fyr­ra­dig notis  och som sam­ti­digt  skri­ver så kärn­fullt att bevi­set till Fermats sats i jäm­fö­relse inte är myc­ket mer än ett salt­korn i havet.

Lilla Loo -  du är…..

- Ja, jäv­lar anamma !

….det är bara ett sam­lat uttryck.Vad jag egent­li­gen menar är så myc­ket mer – din talang, ditt enga­ge­mang, din snill­rik­het, din för­måga med orden, din pas­sion, din kär­lek – du har inga grän­ser. Du smu­lar hind­ren i din hand. Du för­med­lar styrka och hopp. Du bju­der på  skratt, ilska, gråt – du har en feno­me­nal för­måga att för­medla både det inre och yttre skeendet.

Vissa män­ni­skor dritt­lar has­tigt in i våra liv och de drat­tar lika kvickt och obe­märkt vidare . Andra  män­ni­skor – såna som du  — kom­mer sve­pande in och läm­nar djupa avtryck. När man väl mött en sådan män­ni­ska är ingen­ting sig längre likt..….men nu säger dom att du ska dö, att du ska för­svinna, att dina upp­da­te­ringar en dag upphör….

Käraste Loo – jag önskar dig det bästa in i det sista. Jag föl­jer dig en bit på vägen, inte för att det är till­räck­ligt, men ändå.…

P.s …och om vi någon gång ses, här eller i him­len där änglarna bor,  så ska du få lov att ge mitt lata kom­men­tars– ADD-arsle en rik­tig fet spark. Det kan jag behöva D.s

Ett bok­mal anfaller

Projekt på riktigt

En jävla lör­dag helt enkelt

Internet är inte bara tra-la-la

Det är för myc­ket skit nu,

Läs.

Egentligen skrev jag det här som en kom­men­tar hos Antigone, men jag beslu­tade mig för att posta mina ord som ett inlägg istäl­let. Det var näm­li­gen väl­digt svårt att få en över­blick i den lilla kom­men­tarsru­tan. Det här inläg­get är såle­des en kom­men­tar till de här sidorna  Vem är jag? Hotet från ADHDkvinnor.se…. ADHD-Apartheid hos ADHDkvinnor.se osvosv…. Det blev väl­digt rörigt.

Nää, vad var det för kons­tigt med den pre­sen­ta­tio­nen? Den är rak och ärlig — den repre­sen­te­rar dig. Även om inte alla delar dina erfa­ren­he­ter är det väl knap­past anled­ning nog att döma ut dig eller det du skri­ver. Respekt.

Möjligen kan  adhd-kvinnor.se ha tol­kat din pre­sen­ta­tion som att du  för­ringar de kvin­nor som “bara” har pro­blem som “slarv­ma­jor”- dom som pra­tar om stök i skå­pen, röriga lådor osv.… och det är kanske inte så smart att döma ut deras funk­tions­ned­sätt­ning som falska schabloner.

Finns det egent­li­gen några rätt eller fel ?

Det här är ett av många dilem­man när det gäl­ler adhd:n — den drab­bar och får kon­se­kven­ser helt uti­från indi­vi­den. En adhd-kvinna är inte den andra lik. Med andra ord kan det inte hel­ler fin­nas någon abso­lut san­ning eller en scha­blon av hur adhd påver­kar livet. Hade det varit endast adhd:n som påver­kade oss hade man kanske kun­nat få fram en hyf­sad bild — men det är ju inte rea­lis­tiskt. Livet utveck­las uti­från så myc­ket mer än bara en dia­gnos. Har man dess­utom två eller t.o.m tre dia­gno­ser och sam­ti­digt brot­tas med bero­ende, dys­funk­tio­nella rela­tio­ner osv.…ja, då för­står ni kanske hur många olika san­ningar det finns om adhd.

Det lidande som föl­jer av funk­tions­hind­ret är inte mät­bart. En kvinna som har för­sum­mat sina barn, varit drog­be­ro­ende och helt ute i galen tunna kan inte jäm­fö­ras med slarv­ma­jan och hen­nes röriga skåp. Båda kan lida lika myc­ket. Båda bil­derna är lika sanna, bådas erfa­ren­he­ter är kor­rekta. Funktionsnedsättningen kan vara lika för­ödande för båda. 

Precis som det finns en fara med de för­enk­lade scha­blo­nerna finns det en risk med scha­blo­ner som utgår från extrem­fall. Alla adhd:are är t.ex inte miss­bru­kare, sex­be­ro­ende, hetsä­tare, hust­ru­miss­hand­lare eller läm­nar sina barn vind för våg. Blir extrem­fal­len sha­blo­ner ris­ke­rar de med mindre funk­tions­ned­sätt­ning att stå utan hjälp. Det spe­lar alltså ingen roll hur man vän­der på det.  Alla bil­derna behövs.

När det gäl­ler att han­tera och accep­tera sitt funk­tions­hin­der finns det inte hel­ler några rätt eller fel. Vi är olika och det är där­för det upp­står frak­tio­ner — någon väl­jer att skratta åt sina bekym­mer, en annan väl­jer att skuld­be­lägga antingen sig själv eller sin omgiv­ning, en tredje han­te­rar det enklast genom att inte han­tera det, den fjärde beva­rar sitt funk­tions­hin­der som en högst per­son­lig hem­lig­het, den femte han­te­rar sin adhd  myc­ket sak­ligt och veten­skap­ligt och den sjätte  gör som Antigone. Alla gör rätt. Alla käm­par med sina pro­blem och det är just kam­pen mot funk­tions­ned­sätt­ningen som vi har gemensam.

Det var länge sedan jag var inne på adhd-kvinnor.se och jag har där­för ingen tyd­lig bild av deras agenda. Måhända ser de sig som ett slu­tet säll­skap?   När man blir med­lem på forum eller saj­ter med lösenord god­kän­ner man sam­ti­digt vill­ko­ren för ett fort­satt med­lem­skap. Är det någon som har kol­lat vill­ko­ren?  Deras forum och deras hem­sida är trots allt pri­vat mark — det är bara att accep­tera. Kanske de mode­re­rar så hårt eftersom de vill und­vika ett nytt High-Chaparal? Forum har ju ten­dens att bli väl­digt utflip­pade och de flesta med adhd gil­lar när det ord­nat , struk­tu­re­rat och utan allt­för många surpriser. 

En ute­slut­ning kan också vara en reak­tion i ren affekt — ett feno­men som alla  adhd-kvinnor torde vara bekant med. Det är sånt som hän­der. Därefter kom­mer motre­ak­tio­nen, ytter­li­gare en paj­kast­ning och en täv­lan om vem som har rätt eller fel. I värsta fall slu­tar det i en obot­lig schism. En typisk kon­se­kvens av okon­trol­le­rade impul­ser…. Den ener­gin kan man lägga på annat istäl­let. Antipsykiatrin för­tjä­nar betyd­ligt fler pajer än virr­pan­norna och slarvmajorna.

Oavsett vil­ket så tyc­ker jag att du ska köra ditt race Antigone. Ju fler sanna bil­der som sprids av hur det är att leva med adhd desto större för­stå­else får vi alle­sam­mans. Inte bara från omgiv­ningen utan även för varandra.

Men som sagt — det finns lika många scha­blo­ner som det finns adhd-kvinnor — och alla har de rätt att få berätta sin historia. 

Det är egent­li­gen inte trå­kigt att städa, spe­ci­ellt inte om jag har resul­ta­tet i åtanke. Att städa är inte sär­skilt svårt hel­ler. Jag vet exakt hur man ska göra.

Mitt stora pro­ble­met med städ­ning och hus­hålls­ar­bete över­lag  är att jag har lång start­sträcka och måste aktivt över­tala mig själv att sätta igång.  Det går sådär. Ibland är jag duk­tig, ibland sämre än kass. Det är då högarna växer.

För några år sedan fick jag ett tips som går ut på att man ska städa i gym­pa­do­jjorna. Av någon under­lig anled­ning fun­ge­rar det fak­tiskt. Det blir lite mer svung i syss­lorna och jag  rör mig  mer ener­giskt eftersom det inte  fun­kar att dra benen efter sig i ett par snea­kers. Då står man på näm­li­gen på näsan.  Testa själv, så får du se.

Idag hit­tade jag något som tro­ligt­vis lyf­ter städ­ningen och hus­hålls­ar­be­tet till nya höj­der. Det ser hopp­fullt ut — jag kan torka lakan ända uppe i gran­top­parna och nå de översta hyl­lorna med dammtra­san – jag lär bli fram­rös­tad som mil­le­ni­ets främsta städtant.

Kangoojumps

För inte så länge sedan kunde vi med neu­ropsy­ki­a­triska funk­tions­hin­der gläd­jas åt den stora nyhe­ten att man inom forsk­ningen upp­täckt bio­lo­giska och rent fysiska fak­to­rer som orsa­kar ADHD.

Äntli­gen kunde vi svinga en spade i huvu­det på  Efva Kärve. Äntli­gen kunde vi begrava allt det svam­mel som länge varit gemene mans före­ställ­ning kring ADHD. Vi med funk­tions­hin­der har ganska länge fått kämpa i mot­vind för att få rät­sida på de för­do­mar som bl.a sci­en­to­lo­gerna, home­o­pa­terna, dietspe­ci­a­lis­terna och natur­me­dels­till­ver­karna har lob­bat fram som sanningar.

I ett kort ögon­blick trodde säkert var och en av oss att nu ger väl  kvack­sal­varna ändå upp. Nu finns det svart på vitt – ADHD beror inte enbart på vår tids kul­tur. Kan vi få en paus nu, kan vi få ett slags erkän­nande – vi exi­ste­rar, vi har svå­rig­he­ter, vi inbil­lar oss inte. Vi har en dia­gnos, vi har rätt till ett respek­ta­belt bemö­tande och en behand­ling som är anpas­sad till våra behov.

Att jämt för höra hur far­ligt det är med dia­gno­ser är i de flesta fall myc­ket upp­rö­rande eftersom dia­gnos­mot­stån­darna är samma män­ni­skor som ser till att för­do­marna befästs på ytter­li­gare ett plan. En dia­gnos kanske pla­cera mig i ett fack, men det är helt okej, för jag sit­ter redan i väl­digt många fack – ett poli­tiskt fack, ett sex­u­ellt fack, ett mode­fack, ett inkomst­fack. Diagnosfacket är bara ytter­li­gare ett av väl­digt många. En dia­gnosstäm­pel är inte far­lig i sig själv. Den blir far­lig först när stäm­peln byg­ger på fel­ak­tig fakta och ogrun­dade för­do­mar, som t.ex det svam­mel sci­en­to­lo­gerna spri­der. Så istäl­let för att sprida stäm­pel­hy­steri kanske det vore lämp­ligt att angripa de som fort­sät­ter att mångla fram falsk infor­ma­tion kring neu­ropsy­ki­a­triska funktionshinder.

Idag dök det upp en länk på twit­ter. Scientologerna har över­träf­fat sig själv. KMR med sci­en­to­log­trol­let “Janne Larsson” i spet­sen har givit ut en ny bok — ADHD &PILLER. Som van­ligt pend­lar man mel­lan skratt och gråt när man läser.

“Den här boken hand­lar om den påhit­tade funk­tions­stör­ningen i hjär­nan, ADHD, och om de obe­fint­liga veten­skap­liga bevi­sen för att bar­nens upp­fö­rande skulle bero på fel i deras hjär­nor. Som Janne Larsson skri­ver:
- Det är hos de vuxna och i den omgiv­ning de ska­par för bar­nen som de egent­liga pro­ble­men lig­ger, inte i obe­vi­sade defek­ter i bar­nens hjär­nor.
Den hand­lar också om de skad­liga psy­ki­a­triska dro­ger som ges till barn “med ADHD” i namn av behand­ling. Den berät­tar om det gigan­tiska miss­bruk av ADHD-droger som nu hål­ler på att sprida sig i sam­häl­let. Precis på samma sätt som när amfe­ta­mi­net släpp­tes lös under 1960-talet. Av histo­rien lär vi oss inget, men av denna bok kan vi lära oss en hel del. Bland annat att amfe­ta­min inte hjäl­per barn. Och det bevis­li­gen så.”

Vilket töc­ken. Dimmorna tycks ald­rig lätta för vissa. Återi­gen sprids för­do­mar, osan­ningar och bluff­te­o­rier utan större betänkligheter.

Hos Magnus Callmyr kan jag läsa följande:

“ pro­ble­ma­ti­ken kring ADHD är ett av de mer välstu­de­rade områ­dena, enligt Socialstyrelsen. Det är olyck­ligt att en sekt spri­der vill­fa­rel­ser på detta sätt. För den som är intres­se­rad av veten­skap kring adhd är det bättre att vända sig till Socialstyrelsen och t ex deras sam­man­fatt­ning i frå­gan. Där fram­går effek­terna av medi­ci­ne­ring uti­från ett veten­skap­ligt per­spek­tiv, till skill­nad från sci­en­to­lo­ger­nas affärs­mäs­siga sektintresse…”

Vidare har Magnus hit­tat en länk om sci­en­to­lo­ger­nas meto­der, och då sär­skilt kring för­fat­ta­ren till den ovan nämnda boken. I Läkartidningen finns en sam­man­ställ­ning, vil­ket är vik­tigt att ha i åtanke om någon skulle tro att det lig­ger någon san­ning i de påstå­en­den som Scientologerna och deras orga­ni­sa­tion ”Kommittén för mänsk­liga rät­tig­he­ter” eller akti­vis­ten Janne Larsson, kom­mer med.

Vidare kan ni läsa hos Rosen; Nu är dom igång igen !!! del 1 Nu är dom igång igen !!! del 2

För övrigt kan ni läsa om sci­en­to­lo­gerna och deras affärs­verk­sam­het, som de kal­lar kyrka, i en utmärkt arti­kel­se­rie som pub­li­ce­rats i Sydsvenskan.

Jag satt all­tid längst fram i klas­sen. Från första bör­jan berodde det nog mest på att jag var ganska när­synt. Något senare blev jag även  säll­synt intres­se­rad av under­vis­ningen. Satt man längst fram i salen slapp man dess­utom att bli störd av de andra ele­verna i klas­sen. Man såg inte vad de gjorde och unds­lapp fres­tel­sen att haka på deras stoj eller stim. Avskärmning var redan då en av mina spe­ci­a­li­te­ter. Det hind­rade mig för­stås inte från att sam­ti­digt vara en av de dry­gaste klass­kam­ra­terna. Jag räckte all­tid upp handen.

- Fröken Förster, var­så­god och svara på frågan.

Det fanns en lärare, en äldre och pro­per herre, som all­tid kal­lade mig frö­ken Förster. Jag miss­tän­ker att han fann det lite lus­tigt att mitt efter­namn och till­ta­let frö­ken hade så många gemen­samma bok­stä­ver. När han ville vara extra rolig svängde han till med antingen Fröken Fönster eller Fröken Försten. Men han gjorde det med glim­ten i ögat och jag kunde knap­past bli förolämpad.

När jag skulle namnge min blogg var “Fröken Förster” ett själv­klart val. Något annat smek­namn har jag ald­rig haft.

Ps. Det var för­res­ten samma lärare som lärde mig att skilja på orden och/eller D.s

Jag har en inre ö. Den är mer öde än någon­sin. Jag har tömt den på bråte och pla­nat ut hela ytan med en bull­do­zer. Ganska snyggt fak­tiskt. Åtminstone frid­fullt. För inte så länge sedan spär­rade jag av och slog med ett sista slag ned en skylt“Obehöriga icke äga till­träde”. Rör mig inte.

Jag har pla­ner för min inre ö. En dag, när allt känns rätt, ska jag göra små fåror och plan­tera frön. Ett frö var­dera för tro, hopp och kär­lek. Bredvid min plan­te­ring ska två träd få rota sig, ett för fram­ti­den och ett för gemen­ska­pen. Men fram till dess är jag rädd om mina frön. Jag har inte sär­skilt många kvar och helst vill jag slippa både miss­växt och skämd frukt.

Jag bär på mitt tom­rum. Det ekar ihå­ligt. Emellanåt råkar ett litet frö slinka genom mina murar. Det skram­lar något för­skräck­ligt, pre­cis som en liten sten i en ben­sin­dunk.  Klink och klonk. Men nej, jag låter mig inte luras. Efter så många oår har jag lärt mig se vilka frön som är fruktbara.

Det räc­ker inte med att bara plantera.