- Vilken röra!

Så bru­kade min äldsta dot­ter säga när hon kom från sin pappa. Då hade hon varit hem­i­från ett tag och att komma hem igen var för­stås lite av en chockupplevese.

Det har bli­vit myc­ket bättre nu, även om högarna fort­fa­rande kan bli lig­gande lite för länge. Men jag har pre­cis bör­jat få hjälp av ett boen­de­stöd och i fram­ti­den tror jag fak­tiskt att vårt hem ska komma i ord­ning. Jag hit­tar för­stås ingen­ting, det hör ju till bil­den, och myc­ket av min tid går åt till att leta efter saker.

Men boen­de­stö­det hjäl­per mig att struk­tu­rera. Bara vetska­pen om att de kom­mer två gånger i vec­kan gör också att man lät­tare hål­ler sina var­dags­upp­gif­ter kvar i huvu­det. Det är nog sam­ve­tet som talar. När mamma och pappa levde var det de som stod för mitt sam­ve­tes röst.

Precis som Gunnel har jag haft väl­diga pro­blem med att hålla ord­ning på eko­no­min. Även om jag haft pengar så har jag ald­rig kom­mit så långt som att betala räk­ning­arna. De har bli­vit lig­gande någon­stans mel­lan de otvät­tade strum­porna och bri­e­os­ten. Jag tror att sådana som jag är rena guld­gru­van för inkassoföretagen.

Numera har jag läm­nat över hela ansva­ret för eko­no­min till min gubbe. Det är väl­digt skönt att slippa den bör­dan. Hade jag inte haft honom så hade jag inte tve­kat en sekund inför att skaffa god­man. Det hade jag inte skämts det minsta för.

För min egen del skulle jag kunna fort­sätta bo i ett hem à la Albert och Herbert. Jag ser inte själv röran. Men det fun­kar väl­digt dåligt när man har barn. Speciellt eftersom de också har funk­tions­hin­der. Struktur, rutin, ord­ning och reda är vik­tigt för alla i den här familjen.

Det fun­ge­rar också väl­digt dåligt i för­hål­lande till sin själv­bild. Att stän­digt gå runt i den där röran gör var­ken livet eller själv­för­tro­en­det bättre.

Jag näm­ner allt det här med tanke på att Svd idag pub­li­ce­rade den andra arti­keln om kvin­nor med ADHD. Den kan ni läsa här

Gunnels röra fick en diagnos

Precis som Gunnel har jag också fått skäm­mas och ta skit för att jag är en sådan slarva. Jag har bli­vit ankla­gad för att vara lat, men så är det inte.

Som stöd till Gunnel, så att hon vet att det finns fler virr­pan­nor, visar jag en bild från mitt var­dags­rum. Just de här högarna har legat här i 5 dagar. Men för två år sedan skulle de lika bra ha legat där i fyra måna­der eller fyra år. Man utveck­las ju!

Just nu hål­ler jag på med ett L Å N G T I D S P R O J E K T, näm­li­gen att städa min gar­de­rob. Det har pågått under 4 vec­kor och det känns som om jag ald­rig blir fär­dig. Men jag har satt en dead­line till mån­da­gen den 25 feb­ru­ari — för då kom­mer boen­de­stö­det till­baka efter sport­lo­vet — och jag vill ge dem en sjudund­rande överraskning(jag hop­pas ni inte läser det här — Mats o Cicci — i så fall får ni spela överraskade).

Sen ska jag väl ta itu med mitt skaf­feri också, det stora ialla­fall. Hrmmm.….….

- Skulle du kunna räcka mig oreganon?

Karin skri­ver också Om röra

• for­tätt­ning från 50 tips att han­tera ADHD “Inledning”

• Var säker på att du fått rätt dia­gnos och se till att du får hjälp av en läkare som verk­li­gen för­står ADHD eller ADD. Det finns en del likar­tade symp­tom som ibland kan för­väx­las med ADHD som tex ångest­syndrom, depres­sion, mano-depressivitet, OCD(obsessive-Compulsive Disorder) eller hypert­hy­ro­i­dism (över­pro­duk­tion av sköldkörtelhormon).

• Utbilda dig själv! Att för­stå prin­ci­perna bakom ADHD är en av de mest kraft­fulla hjälp­med­len du kan ge dig själv. Läs böc­ker. Prata med proffs! Prata med andra vuxna som har adhd eller add. Prata med dem i din närmsta omgiv­ning och för­sök hitta någon “nor­mal” som du litar på att få feed­back ifrån när du und­rar hur andra “nor­mala” män­ni­skor tän­ker eller gör i de situ­a­tio­ner som du har svårt med. Därefter kan du lät­tare forma din behand­ling och pre­ci­sera dina hjälp­be­hov inför dem som kan ge dig stöd.

• Skaffa dig en coach. Det är bra om du kan ha en coach som finns natur­ligt i din när­het. Han eller hon kan för­söka hålla efter dig och se till att saker och ting blir gjorda. Men det är vik­tigt att den här per­so­nen är både tole­rant och utrus­tad med myc­ket humor. Genom coachen kan du få hjälp att för­bli orga­ni­se­rad, att upp­rätt­hålla fokus och om du råkar tappa den röda trå­den när en fluga fly­ger förbi så kan hon hjälpa dig att komma på rätt spår igen. Hon kan också ge dig upp­muntran och påmin­nel­ser inför både arbete, pri­va­te­ko­nomi och fri­tids­syss­lor. Coachen kan vara en vän, kol­lega eller tera­peut (det är fullt möj­ligt att välja sin part­ner, men inne­bär en del ris­ker för sam­li­vet då man inte ska inta rol­lerna som vår­dare och patient).

• Uppmuntran, upp­muntran och upp­muntran. Alla med adhd eller add behö­ver mas­sor av upp­muntran. Jag bru­kar själv påminna min stac­kars sambo om att några kär­leks­fulla ord från honom ger mig mer än 1000 con­cer­ta­tablet­ter. Jag lyser upp som en jul­gran under den mörka årsti­den och kan i prin­cip genom­föra stor­dåd bara för att få ta emot det där här­liga beröm­met. Det beror till stor del på att man inom sig bär på ett väl­digt stort tvi­vel när det gäl­ler ens egna för­må­gor och inte hel­ler vet man all­tid vad som är bra, dåligt, rätt eller fel. För mig är det t.ex all­tid lät­tare att arbeta för någon annans skull än för min egen. Då vet jag åtminstone att jag gör rätt.

• Lika vik­tigt som att veta vad ADHD och ADD inne­bär så är det vik­tigt att kunna urskilja vilka bete­en­den som INTE beror på det. Bara för att man brå­kar med sin mamma måste det inte bero på funk­tions­hind­ret utan kan vara ett helt nor­malt bete­ende som man har gemen­samt med många andra män­ni­skor. Utöver att ha ADHD eller ADD så är man ju också en nor­mal människa.

• Utbilda och for­sök invol­vera andra. Precis som för dig är det vik­tigt för din omgiv­ning att för­stå vad ADHD eller ADD är. Berätta för alla inom famil­jen, på din arbets­plats, i sko­lan, i grann­ska­pet och för dina vän­ner. När de väl för­stått grun­derna så kom­mer de att för­stå dig bättre och kan även hjälpa dig till rätta i tillvaron.

• Ge upp ditt dåliga sam­vete för att du behö­ver hög sti­mu­lans. Alla med ADHD eller ADD söker sig till högsti­mu­le­rande syss­lor för annars kan de knappt hålla sig vakna. Jag råder dig istäl­let att söka god och hög sti­mu­lans, men välj klokt och välj sådant som gene­re­rar något posi­tivt, tex bättre kon­di­tion, bättre balans eller annan skick­lig­het. Välj en god sti­muli så slip­per du ha dåligt sam­vete för de dåliga och beroendeframkallande.

• Lyssna på vad andra män­ni­skor har att saga om dig. Både vuxna och barn med adhd eller add har extremt låg självin­sikt. Många av oss använ­der sig av total för­ne­kelse inför både det ena och andra i kon­flik­ter, rela­tio­ner och övriga före­te­el­ser. Men lyssna noga till dem du litar på. Genom att se dig själv med någon annans ögon lär du dig också att för­stå var­för de “nor­mala” rea­ge­rar som de gör när du beter dig på olika sätt.

• Över­väg att starta en för­e­ning eller sup­port­grupp. Mycket av den mest bety­del­se­fulla infor­ma­tio­nen om ADHD och ADD har ännu inte nått boklå­dorna utan finns enbart lag­rade i min­nena hos de som nu lever med funk­tions­hind­ret. Genom en för­e­ning eller grupp kan den här infor­ma­tio­nen spri­das. Dessutom gör man en väl­digt stor insats för det finns ett väx­ande behov av att kun­ska­pen sprids. Du kan ju all­tid börja blogga!

• Försök göra dig av med allt det nega­tiva som infek­te­rat ditt system genom att du levt i många år utan att känna till din dia­gnos. Från och med nu kan det bara bli bättre! Om man ändå kän­ner att man fast­nat i sina nedåt­gå­ende spi­ra­ler så kan de hjälpa att tala med en tera­peut som hjäl­per dig att återupp­täcka dina posi­tiva sidor.

• Känn dig inte tvingad att välja en kon­ven­tio­nell kar­riär eller ett kon­ven­tio­nellt sätt att leva ditt liv. Ge dig själv tillå­telse att vara den du är. Ge upp kam­pen om att bli den du en gång trodde att du skulle bli — den per­fekte stu­den­ten eller den per­fekta juris­ten på det per­fekta kon­to­ret i den per­fekta sta­den med den per­fekta part­nern, sam­liv, barn….blablabla — tillåt dig att vara den du är!

• Kom ihåg att du lider av ett neu­ropsy­ki­a­triskt funk­tions­hin­der. Det är gene­tiskt betingat och orsa­kas av en bio­lo­gisk skada på hjär­nan. ADHD eller ADD är inte en vil­je­sjuk­dom, inte hel­ler ett mora­lens för­fall. Det är inte orsa­kat av en svag eller klen karak­tär, inte hel­ler beror det på omog­nad, Man kan inte finna bot genom att stärka sin vilja eller spänna vaderna. Inte hel­ler botas ADHD eller ADD genom bestraff­ning, upp­off­rande eller smärta. KOM ALLTID IHÅG DETTA! En del män­ni­skor som själv har funk­tions­hind­ret har ändå svårt för att accep­tera den bio­lo­giska orsa­ken och har fast­nat i den föråld­rade åsik­ten att symp­to­men beror på dålig karak­tär. Det i sin tur beror oftast på att de bli­vit indokt­ri­ne­rade att se ned på sig själva genom kom­men­ta­rer från en ill­vil­lig omgivning.

• Försök hjälpa andra som har samma funk­tions­hin­der. Genom att hjälpa andra lär du känna dig själv och dina stö­te­ste­nar , men fram­förallt lär du dig att han­tera din situ­a­tion. På så sätt blir livet lät­tare att leva och du kan lägga all kraft på att odla dina posi­tiva sidor.

Fortsättning föl­jer: 50 tips att han­tera ADHD ” Struktur i var­dag, stu­dier och jobb”

adhd, add, tips, att leva med adhd, npf, dia­gnos, utbild­ning, struk­tur, coaching, psy­ko­te­rapi, KBT, medi­ci­ne­ring

I SvD finns idag en arti­kel skri­ven av Malin Thurezon, civi­le­ko­nom och för­äl­der. Hon berör själva själva kär­nan i  den svåra kons­ten att vara yrkes­ar­be­tande för­äl­der. Det är inte lätt, kan man kon­sta­tera, att vara två hel­tids­ar­be­tande och sam­ti­digt ha ansva­ret  att upp­fostra barn.

Med utgång från egna erfa­ren­he­ter kan jag säga att yrkes­kar­riär och en ansvars­full för­äld­ra­roll går dåligt ihop. Har man ett sed­van­ligt arbete, från kloc­kan 8–16, inne­bär det att bar­nens arbets­dag är från 7 — 17 eftersom det tar två tim­mar att ta sig till och från min arbetsplats. Barnen har med andra ord ett tio tim­mar långt arbets­pass varje var­dag och det inne­bär 50 tim­mars arbetsvecka.

Med tanke på att ett mindre barn har en vaken­pe­riod på unge­fär 14 tim­mar per dygn så inne­bär det att unge­fär 71, 43  % av den vakna tiden under var­da­garna spen­de­ras utan för­äld­rar­nas närvaro.

Under var­da­gar får för­äld­rar och barn 20 gemen­samma tim­mar att för­foga över, dvs fyra tim­mar om dagen. De flesta av oss vet att två tim­mar om mor­go­nen och två tim­mar om kväl­len var­ken kan räk­nas som kva­li­ta­tiva eller kvan­ti­ta­tiva. Dessa tim­mar stres­sas ige­nom av fru­kost, påkläd­ning, färd till och från bar­nens dagis eller skola, mat­hand­lande, mid­dags­be­styr, kvälls­bad, natt­ning osv……

Under hel­gen har famil­jen 48 tim­mar till­sam­mans och under 28 av dessa är bar­net vaket och till­sam­mans med för­äld­rarna. Här finns  chan­ser att utöva kva­li­ta­tivt för­äld­ra­skap och det är också då de flesta av dagens yrkes­ar­be­tande skö­ter om sina var­dags­be­styr i form av hus­hålls­ar­bete, umgänge och fritidssysslor. Även om det är nyt­tigt att våra avkom­mor del­tar i dessa syss­lor så för­sö­ker man tränga in lite akti­vi­te­ter som är direkt anpas­sade till bar­nens nivå. Förhoppningsvis har man själv lyc­kats stressa ned så pass myc­ket att man hin­ner se dem i ögonen och till­sam­mans bara njuta av att exi­stera. Hej och hå!

Men idag är det alltså så att av vec­kans 98 vakna tim­mar spen­de­rar bar­nen 50 på dagis och i skola. Jag tror min mor vän­der sig i graven! 

Det är från henne jag har mina refe­ren­ser och det är med henne jag jäm­för mig själv. Den enda slut­sats jag kan dra är att jag är en dålig mor. Även om jag är en modern män­ni­ska i ett modernt sam­hälle med helt andra vär­de­ringar än för tret­tio år sedan, så skri­ker mitt hjärta att något är fel.

Malin Thurezon skriver;

“Barnens väl­be­fin­nande är bero­ende av att för­äld­rarna mår bra och har tid och ork för dem. Genom att ge bar­nen av vår tid sig­na­le­rar vi att de är viktiga”.

Då und­rar jag hur det ska gå till?  Med min egen mamma som före­bild och kom­pass för hur en god för­äl­der ska göra kan jag bara kon­sta­tera att hen­nes och mina för­ut­sätt­ningar  är vitt skilda. För tret­tio år sedan, när jag själv var sju år, pre­cis som min yngsta dot­ter är idag,  fun­ge­rade allt annorlunda.

Min mamma arbe­tade inte och kunde spen­dera hela sin tid i hem­met. Det var hen­nes arbete.  Min sys­ter och jag gick ald­rig på dagis, men vi del­tog i olika barn­ak­ti­vi­te­ter i sam­häl­let där vi bodde och i vårt område fanns det gott om andra barn att leka med. Tillsammans med andra mam­mor och barn fick vi vår soci­ala trä­ning och knöt vän­skaps­band som hål­ler än idag.

När grund­sko­lan bör­jade följde mamma oss till skol­taxin varje mor­gon och hon stod och vän­tade när vi kom hem på efter­mid­da­gen kl 14. Då hade vi varit borta i sex tim­mar. Oftast slängde vi våra ryg­gor under en buske och sedan gick vi en lång runda i sko­gen till­sam­mans med mamma och hun­darna. Senare på efter­mid­da­gen fikade vi och hjälpte till med mid­dags­ma­ten. Läste läxor och träf­fade kom­pi­sar. När pappa kom hem åt vi mid­dag och pra­tade om dagen som varit. Pappa gil­lade att spela kort,  så vi bru­kade spela lite skit­gubbe eller 21. Resten av kväl­len spen­de­rade vi barn till­sam­mans med för­äld­rarna fram­för tv:n eller ensamma på våra rum.  Det fanns en val­möj­lig­het för oss och våra för­äld­rar som inte finns idag. De var inte tvungna att suga ut den sista drop­pen ur varje timme bara för att vara till­sam­mans med oss. Inte hel­ler behövde vi barn tvivla på för­äld­rar­nas pri­o­ri­te­ringar. Ingen kände sig för­sum­mad och ingen behövde ha dåligt sam­vete. Alla fick det som var och en behövde. Framförallt var ingen utmat­tad eller sönderstressad.

Pappa arbe­tade hel­tid som verk­stads­chef på ett större bil­fö­re­tag. Han var inte aka­de­mi­ker och inte högav­lö­nad men hade en lön  något över genom­snit­tet. Ändå kla­rade de av att ha två barn, hus ( med lån som så små­ningom var helt avbe­talda) och bil.  Varje som­mar åkte vi på semes­ter utom­lands och när vi dött­rar blev till­räck­ligt stora fick vi en häst att dela ansva­ret för. Dessutom hade de råd att spara till extra pen­sions­ut­be­tal­ningar för båda. 

Allt var inte rosen­skim­rande. Jag hade ju redan då min adhd, som är ganska svår, och det ställde till en del för mig. Mina för­äld­rar orkade för­stås bära den bör­dan också och jag kände all­tid att vi dött­rar var vik­ti­gast för dem. Idag behövs det inte myc­ket för att balan­sen ska rub­bas i en familj. Idag hade jag varit ett typiskt barn som orsa­kat skils­mässa, skolin­sat­ser, extra­re­sur­ser, vård­plats, omhän­der­ta­gande osvosvosv.  Jag är glad och stolt över att det inte blev så. Jag är väl­digt tack­sam för att jag föd­des 1969 istäl­let för 1999.

När jag själv läste på uni­ver­si­te­tet och drogs med i jäm­ställd­hets­hy­ste­rin kon­fron­te­rade jag oför­skämt min mamma med att pappa hål­lit henne som slav. Utnyttjat henne som hus­hål­lerska och att hon borde kräva hans hjälp i hem­met, eller åtminstone ett liv efter eget huvud.

Givetvis blev hon arg och vi käf­tade en lång stund om vad som var rätt eller fel. Just då, för 15 år sedan för­stod jag inte hen­nes reso­ne­mang. Men nu, med egna barn och en skils­mässa senare för­står jag bättre.

Det vik­tiga är inte vem som gör vad, utan vad vi åstad­kom­mer gemen­samt som familj. Som familj har man ansvar inför varandra. Om alla drar sitt strå till stac­ken kan alla må bra. Men om en, eller båda krä­ver sin fulla fri­het att utveck­las som indi­vid, krä­ver man också att den andre gör avkall på sin fri­het. Pappa och jag möt­tes på halva vägen. Han tjä­nar peng­arna och jag gör arbe­tet här hemma för att vi ska få en så rik fri­tid som möj­ligt till­sam­mans. En kar­riär utan­för hem­met kan inte mäta sig med det värde som finns i en fun­ge­rande familj. För mig och pappa har tiden med famil­jen all­tid varit vik­ti­gare än våra arbeten.

Min mamma kände sig inte som en slav. Hon var inte en hus­hål­lerska utan egen vilja eller behov, utan ansåg sig vara den som fått störst fri­het av våra för­äld­rar. Hon slapp stressa iväg till arbe­tet, hon kunde till­bringa och pla­nera dagarna pre­cis som hon ville och fram­för allt kunde hon ägna hela sitt hjärta åt att dra upp plan­tor( plan­torna var jag och min sys­ter). Inte hel­ler hade hon valt rol­len som hem­ma­fru för att hon sak­nade andra alter­na­tiv. Hon var utbil­dad bib­li­o­te­ka­rie och hade läst i många år.

När jag tän­ker på vilka andra skill­na­der som finns mel­lan då och nu, så kan man inte låta bli att se hur annorlunda vi idag för­hål­ler oss till tingen.

Mina för­äld­rar köpte inte hus för­rän de var 43. Då hade de också spa­rat ihop till 1/3 av husets pris! Idag köper många hus redan när de är 30, men lånar amor­te­rings­fritt till hela sum­man! Inte sär­skilt smart i tider som för­änd­ras. Snacka om stressfaktor!

Inte hel­ler var de sho­po­ho­lics och suk­tade efter trend­pry­lar, mär­kes­klä­der, tele­fonab­bo­ne­mang, senaste tek­nik­pry­larna eller att klå gran­nen om att ha bättre bil, tv, kök eller dyrare semes­ter. De pra­tade ald­rig med andra per­so­ner om vad saker kos­tade, vad pappa tjä­nade eller ojade sig över att de sak­nade något mate­ri­ellt. Hade man andra vär­de­ringar då eller hade man inga pro­blem alls? Vari lig­ger skill­na­den mel­lan då och nu? Varför kunde man leva på en lön då,  men inte idag?

Som jag ser det är för­sörj­nings­bör­dan den främsta orsa­ken till att bar­nen inte får den tid de behö­ver av sina för­äld­rar. Men också att för­äld­rarna inte själv har tagit ställ­ning till om de vär­de­rar de yttre eller inre vär­dena främst.

var­dag, all­mänt, sam­hälle, vård, barn, värde, familj, för­sörj­ning, stress, kon­sum­tion, lön, tan­kar

Att leva med ADHD är en pröv­ning. Inte för mig som bär på elän­det, men för alla de som råkar befinna sig i när­he­ten när man får en FrÖnkenstein. Det gäl­ler att vara utrus­tad med  tåla­mod och lugn, en gnutta för­nuft och gott läkekött. Det är inte lönt att för­söka kom­mu­ni­cera med monst­ret som uppen­ba­rat sig. Än mindre frukt­bart är det att leka psy­ko­log, hålla med, klappa om eller le med för­stå­ende ögon. Då blir jag verk­li­gen crazy och vrå­lar värre än en flock hung­riga lejon. Det finns ingen manual hur du bäst kan hjälpa för jag vill inte ha hjälp.

Det bästa sät­tet att rida ut stor­men för den som befin­ner sig i när­he­ten är att söka skydd och se till att inte själv bli sårad, arg eller för­tviv­lad . Stäng av hör­seln så att du inte hör mina svor­do­mar, glå­pord och  besvärjelser. Utmana mig inte med ditt stir­rande utan vänd  bort blic­ken. Försök att inte ta åt dig av mitt bete­ende, mina ord eller ilska. Det är mig det är fel på. Förbli opå­ver­kad, låt elän­det rinna av dig. Det är inte dig jag vill åt, det är mitt sätt att bringa stiltje efter stor­men, ett för­sök att bränna alla prop­par i huvu­det för att sedan få lugn. Därefter kan syste­met star­tas om och jag är värl­dens goaste och gla­daste igen.

Mina FrÖnkenstein-utspel  kan komma ur tomma intet.  Jag har länge fun­de­rat på var­för det är så . Men jag har gett upp och för­sökt accep­tera tan­ken på att min hjärna kopp­lar och struk­tu­rera sti­muli på ett väl­digt egen­dom­ligt och okon­trol­ler­bart sätt. Istället foku­se­rar jag på att bemästra själva utlop­pet eller utbrot­ten och skona min familj från de värsta stunderna.

Man kan känna när frÖn­kenstein är på väg. Tankarna hop­par och far, kon­cent­ra­tio­nen är mini­mal. Jag regi­stre­rar minsta lilla ljud, varenda rörelse och alla sin­nen är inställda på max­i­mal registrering. Den utren­sande cen­su­ren orkar inte sor­tera alla intryck och sti­muli. Ska för­söka beskriva några minu­ter innan ett vul­kan­ut­brott: Jag hör mina egna ande­tag, hjär­tat som slår, hun­den som snar­kar, gran­nens bil som acce­le­re­rar, ter­mo­sta­ten som slår på och av. Min yngsta dot­ter som vän­der blad i en bok och den äldsta som sit­ter och skru­var sina hår­loc­kar med pek­fing­ret. Stänger av datorn. Jag hör blås­ten där utan­för, änderna som tjatt­rar. Jag hör hur klä­derna rör sig mot krop­pen och jag urskil­jer åter en av gran­nar­nas bilar. Genom fönst­ret kan jag se solens reflexer på ett blankt grästrå och härinne sit­ter pape­go­jan och knor­rar med näb­ben. Den äldsta dot­tern byter ställ­ning, hen­nes klä­der hörs också. På radion spe­lar de Di Leva, en sång jag gil­lar. Jag sma­kar  pap­rika i mun­nen. Går mot datorn. Sätter på kaf­fe­vat­ten. När kom­mer Micke? Den yngsta bör­jar hoppa hage på golv­klink­ret. En moped där­u­tan­för käm­par i mot­vin­den. Undrar hur det går med min vänin­nas nyfödde? Jag bors­tar tän­derna. Blir betut­tad i mina föt­ter och bör­jar leta nagel­lack. Hunden vak­nar. Hennes rumpa vis­par mot gol­vet och låter som vassa visk­ningar. Var är Simba? Solens reflexer i grä­set igen. Kläderna som låter. Sätter på datorn. Hårlockarna som skru­vas runt en finger. Svansen vis­par vis­par vis­par. Trappan behö­ver damm­su­gas. Vilken mat ska jag ser­vera idag? När kom­mer han hem för­res­ten? Vindkraftverket svajar.Papegojan som sträc­ker på ving­arna. Solens reflexer i fågel­ba­det där­ute. En katt som går i sing­eln på upp­far­ten. Var är mitt kaffe? Sätter på kaf­fe­vatt­net igen. Lilltjejen vill byta klä­der. Rotar i en av våra kläd­hö­gar. Hittar en snygg kjol jag glömt bort. Micke gil­lar den. Nu minns jag. Hunden i hälarna. Kollade jag e-mailen innan? Gäspar, vif­tar och vis­par. Kaffevattnet kokar. Lilltjejens klä­der. Hon vill ha det som lig­ger i tvätt­ma­ski­nen all­de­les blött. Ser tånag­larna igen. E-mailen? Lampans reflexer på tork­tum­la­rens fram­sida. Alldeles för vitt ljus. Lilltjejens klä­der mot klin­kern. Knappmetallen mot kera­mi­ken, klink, klink. Middagsmaten? Mjukiskläder, dof­tar rosa och gott. Tyllkjol låter kris­pigt som maräng. Fikasugen. Sätter på kaf­fe­vat­ten. Hunden vis­par och går ut. Katten kom­mer in. Våta tas­sar mot gol­vet. Sugproppsljud mot golvet.

En stund senare räc­ker det med att bar­nen stäl­ler en enkel fråga och adre­na­li­net bör­jar koka. Hjärtat slår i 170. Det slår lock för öronen. Jag vill slå sön­der något, men lyc­kas avstyra impul­sen. Jag biter så hårt jag kan på insi­dan av kin­derna. Jag flå­sar av ilska.

MAXIMUM OVERLOAD!! 

För att und­vika frÖ­ken frÖn­kenstein,  det vid­riga och sva­ve­lo­sande monst­ret, till­gri­per jag plan B.

Jag hop­par i  gum­mi­stöv­larna och i all hast säger jag till bar­nen att ta varsin glass i fry­sen. Hundarna och jag springer ikapp till vind­kraft­ver­ket, tårarna rin­ner, det svi­der i lung­orna och jag fry­ser i den tunna trö­jan.  Det är en kilo­me­ter dit, men jag springer ytter­li­gare två i kyla och små­regn. Uppe ifrån kul­len ser jag ner över vår gård. Det lyser i alla fönst­ren och ser väl­digt mysigt ut. Där bor jag med min lilla familj, med sam­bon, bar­nen och alla dju­ren. Världen är helt plöts­ligt vac­ker igen! Agressionen borta. Hjärtat är lugnt och i mörk­ret ser jag hun­dar­nas varma ande­dräkt förångas. Dags att börja om! Dags att gå hem!

ADHD, adhd, agres­sion, vuxen, kvinna

Glöm inte svara på Frk F´s frå­gor. Tackar!

Jag vak­nade all­de­les själv idag. På sista tiden har jag för­sökt ta mina medi­ci­ner på egen hand. Förut har Micke all­tid vak­nat först, sti­git upp, häm­tat ett glas färskt vat­ten och sedan gett mig medi­ci­nen. Alltmedan jag fort­satt vara i dröm­mar­nas värld. Ibland har jag inte ens visst om jag ätit medi­cin eller ej.

Men det har inte känts sär­skilt rätt­vist. Micke är näm­li­gen en lights­lee­per och eftersom jag ska ta min medi­cin halv sex på mor­go­nen så har det i stort sett tvingat honom att stiga upp tidi­gare än nödvändigt.

Därför har jag nu ändrat ruti­nerna kring medi­ci­ne­ringen. Det inne­bär att jag pro­gram­me­rat shake awake-klockan till enbart vib­ra­tion kloc­kan 5.20. På natt­duks­bor­det har jag satt en barn­mugg med lock och sug­rör för att Lille Mannen inte ska sörpla i sig mitt vat­ten under nat­ten. Concertan på 54 mg har jag lagt i en liten plast­bä­gare för att slippa fumla med medicinburken.

Har min gubbe tur vak­nar jag redan efter ett par minu­ters “shake-awakande” och intar medi­ci­nen halvt sovande. Har han otur vak­nar jag inte alls, men han slip­per stiga upp och om han kal­lar på mig bru­kar jag i regel vakna.

Sedan som­nar jag om. Ibland tar det bara 20 minu­ter för att hjär­nan ska ta till sig av mor­gon­do­sen. När jag kom­mit sent i säng(typ senare än 22.30) så kan det ta betyd­ligt längre tid, upp till två tim­mar. Därför är det vik­tigt att ha ett andra alarm, ett säker­hets­a­larm och  då räc­ker det ofta med ett enklare alarm från t.ex mobil­te­le­fo­nen för att jag ska vakna.

Även om jag vak­nar lät­tare nuför­ti­den så har jag fort­fa­rande en väl­digt lång start­sträcka. Jag behö­ver minst tre tim­mar på mig för att kunna göra något vet­tigt efter att bar­nen är ivägskic­kade till sko­lan och Simba har fått sin morgontur.

Klockan tio tar jag dos num­mer två. Som det är just nu har det andra inta­get ingen större effekt. Jag tror där­för att det är dags att se över dose­ringen, antingen genom att omför­dela por­tio­nerna eller öka någon av dem.

Före medi­ci­ne­ringen var jag ald­rig rik­tigt vaken för­rän långt in på efter­mid­da­gen. Numera är jag väl i hyf­sad form redan vid tolv­ti­den, dvs under för­ut­sätt­ning att allt fly­ter på som jag före­ställt mig. Jag bru­kar säga att min dag star­tar när alla andra slu­tar jobba. Det blir lite bakvänt, men det är då min hjärna hun­nit ifatt och är på topp. Det är då jag egent­li­gen borde ta itu med mina pro­jekt, men då kan jag ju inte sköta mitt ansvar i famil­jen. Därför blir det ofta att pro­jek­ten blir lig­gande och ganska dam­miga efter ett tag .

Shake awake-klockan som jag näm­ner här ovan finns att köpa peri­od­vis på Kjell och Company. Den kos­tar runt tre­hundra kro­nor om man vill köpa den själv. Jag fick min som hjälp­me­del av kom­mu­nen. Dessvärre kan man bara sätta ett alarm och där­för behö­ver man ändå ett extra alarm, dvs om man inte vill hålla på att snooza. Men ris­ken är stor att man stänger av den helt i söm­nen.  Här hit­tade jag en klocka som ver­kar ha dubbla alarm; Sonic Boom Alarm Clock.

Glöm inte svara på Frk F´s frå­gor. Tackar!

Läs även andra blog­ga­res åsik­ter om adhd, add, adhd vuxen, asper­ger, ruti­ner, mor­gon, vakna, medi­ci­nera, con­certa,shake awake

Jag mår bättre. Jag sade till Micke i sön­dags kväll, när vi pre­cis gått och lagt oss med varsin bok:

- Vet du vad, alla svarta tan­kar är borta nu.

Under de tre sista morg­narna har också svart­sy­nen varit som bort­blåst. Nu vill jag stiga upp igen. Visst är det märk­ligt? Upp och ner, hit och dit far man med käns­lorna och tan­karna. Från en dag till en annan, från en timme till en annan för­vand­las mörk­ret till ljus. Jag har fort­fa­rande inte lärt mig till fullo hur man ska han­tera de här tvära kas­ten. Blir det någon­sin möj­ligt att hålla sig inom ett nor­ma­lin­ter­vall? Jag tyc­ker ändå att 25 år av abrupta sväng­ningar borde ge någon form av bered­skap och för­måga att över­vinna svac­korna. Eller åtminstone tillämpa någon av de tusen­tals stra­te­gier man lagt upp. Men nää…jag blir lika över­rump­lad varje gång lika för­tviv­lad, sorg­sen och vemo­dig som all­tid. Merde!

Jag har under ytan gått och sugit på en kara­mell ganska länge, gjort upp skis­ser och ideer, letat inspi­ra­tion och gjort anteck­ningar. Så i sön­dags pop­pade ide­erna helt plöts­ligt upp igen och jag pra­tade lite löst med Micke, mest i för­bi­far­ten, om att jag har för avsikt att börja måla på all­var igen – som en rik­tig sys­sel­sätt­ning, med ett rik­tigt och pla­ne­rat projekt.

I tis­dags kom en för­sän­delse med Schenker, unge­fär som man kan före­ställa sig ett skepp kom­mer las­tat efter en världs­om­seg­ling på de sju haven. Allsköns mate­rial och utrust­ning los­sa­des på min kajkant.

Islossning – upp­vak­nande – blomst­ring – snart är det samma vil­ler­valla som all­tid

Andra blog­gar om  adhd, asper­ger, humör­sväng­ningar, var­dags­liv, kära dag­bok, familj, själv­mordstan­kar, mening, sys­sel­sätt­ning, ljus, mör­ker

Jag vet inte om det inne­bär någon slags för­änd­ring, har inte orkat kolla, men Dagbok är här­med ett till­tals­namn och sta­vas där­för med stor bok­stav. Rubriken beror alltså inte på att jag bli­vit ame­ri­ka­in­spi­re­rad. Det Vore Ju För Simpelt. Det har ingen som helst bety­delse, med tanke på hur seriös jag är i övrigt. Men iallafall.

Idag är det tors­dag. Det var under en kort stund av skärpt intel­lekt som jag insåg att fyra sjun­de­de­lar av vec­kan snart är avkla­rade. Puh. Men inte var man befriad för det inte. Ånej, idag har jag vec­ko­hand­lat på Willys och jag kla­rade sträc­kan på otro­liga 98 minu­ter. Det är för­visso inget världs­re­kord, men ändå sex minu­ter kor­tare än genom­snit­tet. Jo,  jag för statistik.

Willys. Vad jag hatar och älskar den affä­ren! Jag älskar  att handla bil­ligt och ska man ändå äta skräp­mat så duger Willys lika bra som något annat. Men var­för mår jag så illa varje gång jag kom­mer där­i­från? Är det för att själva mil­jön fär­gar av sig? Suger den röriga och trånga atmo­sfä­ren sig fast i sjä­len, eller vad är det frå­gan om? och var­för ser alla män­ni­skor så skab­biga ut på Willys? Ser jag lika­dan ut? Herre min je, må Gud för­barma sig över dom jag mötte idag. Speciellt när de skå­dar tri­ang­eld­ra­mat som utspe­lar sig i regi­o­nen kring min mun. Från halva näsan och ned till hak­spet­sen är jag i stort sett skinn­flådd efter två dygns kon­stant sno­rande. Det beror till viss del på Willys eget toa­lett­pap­per. Eller vi kanske ska benämna det som sand­pap­per istäl­let? Jag skulle lätt kunna för­väx­las med Angelina Jolie idag.

När jag ska vec­ko­handla skri­ver jag först en shop­ping­lista. Nuförtiden har jag en råmall att utgå från, men dess­förin­nan kunde det ta tim­mar att klura ut vad som behöv­des i hushållet.

I affä­ren föl­jer jag shop­ping­lis­tan till punkt och pricka och note­rar i ena mar­gi­na­len vad alla varor kos­tar. Innan jag går till kas­san räk­nar jag fram sum­man, kol­lar i plån­bo­ken så att peng­arna räc­ker och sedan stäl­ler jag mig i kön.

Allra helst vill jag bli expe­di­e­rad av mina favo­rit­kas­sörskor. Jag har  vissa ruti­ner med dem och slip­per för­klara eller känna mig urfå­nig om något skulle gå galet(det gör det ofta). När jag lagt upp alla varorna med strec­ko­den rätt pla­ce­rad säger jag till kassörskan :

- Idag har jag XXXX kro­nor att handla för. Säg till innan du når taket.

Det är på grund av det här som jag har mina favo­ri­ter. De för­står pre­cis vad det hand­lar om. Jag tror till och med att de kan se hur vir­rig jag är. Det hän­der näm­li­gen att jag räk­nat fel och det är all­tid lika pin­samt att plocka bort gre­jer och ändra i själva kas­sa­ap­pa­ra­ten. Därför läg­ger jag all­tid saker som inte är livsnöd­vän­diga sist på ban­det. Idag lade jag toa­lett­borste, disk­borste, tvätt­me­del och fyra fin­fina klot­ljus allra sist på ban­det. Allt slank med utan att slå i taket. Det blev t.o.m 500 kro­nor över. Men de ska spa­ras till sämre tider eller om jag nu glömt nåt(det hän­der väl­digt ofta).

Händer det sig att slut­sum­man når taket, då hade kas­sörs­kan snyggt och smi­digt halat in de sista varorna till sidan. Visst är dom ena rik­tiga änglar? Det är ytter­li­gare en anled­ning att älska Willys.

Willys, kära dag­bok, vec­ko­handla, livs­me­del, mat­va­ror, hus­hålls­kassa, shop­ping­lista, pla­nera, var­dag, famil­je­liv, adhd, Angelina Jolie

….den fick jag redan idag. Jag är fort­fa­rande lite choc­kad och rea­ge­rade på mitt sed­van­liga sätt när det gäl­ler över­rask­ningar och spon­tana infall. Inte roligt.

Först märkte jag inte ens att han kom hem. Sen tyckte jag att han fjäs­kade lite väl myc­ket med Simba. Jisses, han hade ju bara job­bat fyra tim­mar idag, så det var väl inte så märk­vär­digt. Efter en stund gick han ut och häm­tade in pos­ten och plast­på­sen med sina nya kängor som låg kvar i kör­sko­le­bi­len. I van­lig ord­ning var det bara reklam i högen med glät­tat pap­per. Inget intres­sant. Lite småprat. En puss, vill jag min­nas och som van­ligt grips jag av en mindre för­vir­ring när något för­änd­rar sig i rum­met, när någon kom­mer eller går.

Då tras­kar han ut till bilen igen och genom fönst­ret skym­tar jag en stor kar­tong. Herre min je, vad är nu detta?

Read the rest of this entry »

Precis som med allt annat är jag  lite spe­ci­ell när det gäl­ler mat. Det är antag­li­gen med­fött och har lett till en hel del kon­flik­ter  här i livet. Kom att tänka på det när jag skrev om mina för­svunna potatisskalare.

Jag antar att det beror på mina smaklö­kar eftersom smak­sin­net inte kan accep­tera vad som helst. Idag ser min lunch ut så här och om jag hade fått välja skulle jag  äta det varje dag i res­ten av mitt liv.

Lunchen består av 300 gr bred­bar grädd­le­ver­pastej. Till det äter jag smör­gås­gurka. En per­fekt kom­bi­na­tion till­sam­mans. Det är kanske inte sär­skilt nyt­tigt, men det är ialla­fall bättre än myc­ket annat.

Mina märk­liga mat­va­nor gjorde sig syn­liga sam­ti­digt som min fria vilja kom till uttryck. Dessförinnan vet jag att mamma hade ganska stora pro­blem med att föda upp mig.

Man kan  säga att Spagetti och vege­ta­risk “kött­färs­sås” byggde den här blog­gens skribent.

Var jag sugen på något gott åt jag ost som mamma skar upp i små tär­ningar. Godis ville jag ald­rig ha, det var något jag fick lära mig äta ganska  sent i livet, pre­cis som chips och annat snacks. Det enda jag verk­li­gen gil­lar i godis– och snacks­väg är mörk­mörk cho­klad och rik­tig lakrits.

Mjölk har jag ald­rig lärt mig upp­skatta mer än i kaf­fet. Potatis är värl­dens mest överskat­tade mat, även om den hjälpt en hel kon­ti­nent från svält­dö­den, så kan jag bara skam­set kon­sta­tera att  pota­tis( i alla dess for­mer) irri­te­rar mina kräk­re­flexer. Förlåt…alla ni som hyl­lar pota­ti­sen och anser att det är ohyfs och tyd­lig odyg­dig­het att inte äta en kom­plett mål­tid med xxxx(köttet, fis­ken eller fågeln), sås, pota­tis och grön­sa­ker. Jag kan tyvärr bara äta xxxx(köttet, fis­ken eller fågeln) och grön­sa­kerna. Men å andra sidan tyc­ker jag att just det är V Ä L D I G T gott.

Men för att bli soci­alt accep­te­rad har jag lärt mig att säga:

–Oj, vad gott! fastän det känts som om någon tömt ett salt­kar i mun­nen på mig. Salt är näm­li­gen en  till­sats som jag också besvä­ras av. Likaså mat eller dryck som är sötad.

Jag gil­lar när kyck­ling sma­kar kyck­ling, när gurka sma­kar gurka och jord­gub­barna vari­e­rar från beska till sura bero­ende på hur de vuxit.

För mig är det här inte sär­skilt kons­tigt. Jag kän­ner inte till något annat sätt att upp­leva och smaka maten så som jag gör. Men det har i stort sett all­tid inne­bu­rit någon form av irri­ta­tion eller kon­flikt med omvärl­den. Somliga ansåg att jag var bort­skämd som liten och rådde mamma till än det ena och än det andra. Ibland lyss­nade hon på deras råd och slu­tade upp med min spe­ci­al­kost, vil­ket oftast resul­te­rade i att jag för­lo­rade både i vikt och ork för jag väg­rade  äta.  Men när jag en dag som sju­å­ring svim­made strun­tade hon i alla exper­tråd och gav mig det jag ville äta.  Man svim­mar inte för att man är bort­skämd eller upp­stud­sig. Min olust till en vari­e­rad och soci­alt accep­ta­bel kost­cir­kel hade för­mod­li­gen andra orsa­ker än trots. För henne blev det vik­ti­gare att jag kände mig mätt, orkade stå på benen och fort­satte växa än att vår omgiv­ning skulle få till­freds­stäl­lel­sen att alla barn  föl­jer ett för­ut­satt möns­ter. Gud nåde den som inte föl­jer kon­ven­tio­nerna vid matbordet!

Som vuxen har jag lärt mig att äta all slags mat även när jag inte gil­lar det. Men det har tagit tid att lära sig dölja gri­ma­serna. När jag lagar mat till famil­jen så lagar jag verk­li­gen mat till just bara dem. Jag vet hur de vill att det ska smaka, men själv ogil­lar jag det. Så när jag är ensam hemma nju­ter jag av mina spe­ci­ellt utvalda mat­bi­tar. Man måste kunna kompromissa!

Nu ska jag äta lun­chen, den har ju knap­past kall­nat och sedan ska jag på ett vik­tigt möte 14.15 exakt!!!!

Nä, det är ingen schla­ger­re­fräng. Det är bara Frk F som är  hyper !

Boendestödet har pre­cis gått. Det var varma och goa Lotta som kom idag. Vi snac­kade lite hund och vek tvätt. Nu ska jag inte glömma lägga in den på rätt plats också. Men just nu är jag all­de­les för till­knäppt och spänd för det.

Idag ska jag näm­li­gen träffa min kon­takt­per­son för första gången. Fattar ni hur det känns? Jag gil­lar män­ni­skor, jag kan t.o.m säga att jag älskar män­ni­skor och fasci­ne­ras av dem. Men jag kla­rar inte av att upp­rätt­hålla rela­tio­ner om de inte är på dag­lig basis, som en familj t.ex.

Jag har ald­rig haft kom­pi­sar mer än till­fäl­ligt. Jag hade en bäs­tis när jag var siså­där 7–8 år, men jag tror det berodde på att våra mam­mor var vänin­nor. Jag gil­lade min kom­pis, men jag tror inte hon ansåg mig vara sär­skilt skojig.

Det låter kanske kons­tigt, men om vi inte ses/hörs på några dagar så slu­tar män­ni­skor exi­stera i min värld. Ibland slu­tar Micke också exi­stera. Det räc­ker  med att han job­bar extra  myc­ket eller inten­sivt några dagar, så sjun­ker jag in i min ere­mit­bubbla. Tidvis är det så med bar­nen också, när de är hos sin pappa. Dagen innan de kom­mer till­baka tän­ker jag “Javisst, ja.…jag har ju barn!”

För mig måste män­ni­skor vara aktu­ella och göra sig påminda för att jag ska upp­fatta dem, ta dem till mig, min­nas och uppskatta.

Det kan ibland bli väl­digt pin­samt när någon plöts­ligt ringer:

- Frk F

- Hej, det är Skrållan! Hur är det?

-…ööö, jo tack det är bra.…och jag tän­ker, vem sjut­ton är det här då?

- Känner du för att åka till Skrylle idag?

- jooo.…och jag tänker.…(Skrylle? Med vem?)

- Dogsen kan ju följa med. Jag tar för­stås bara med mig Dixie!

-  Skrylle? Dogsen? Skrållan och Dixie?

- Nääääää.….säg inte att du glömt mig igen!

- Nä, jag har inte glömt…kommer bara inte ihåg!

- Ok…men kom­mer du ihåg stal­let , minns du Pontus — fjordisen?

- Ja — Pontus glöm­mer jag ald­rig, han kros­sade min fot

- Ok..det är jag som skötte Pontus!

-…???

–Jag hade rött hår och körde en skrut­tig Volvo!

- Jasså.…nu vet jag. Det är Skrållan!

När jag väl träf­far folk och de gör sig påminda så har jag inga pro­blem med att fort­sätta rela­tio­nen där den avslu­ta­des. Folk bru­kar säga även efter tio år, att det kän­des som om vi träf­fa­des igår. Jo.…men det är pre­cis så det är för mig, eftersom10 år är ingen tid som jag mär­ker av. Inte 20 år hel­ler, antar jag. Mitt liv är väl­digt tid­löst och icke-linjärt.

Problemet med att upp­rätt­hålla rela­tio­ner består i att jag inte tar ini­ti­a­tiv till kon­takt. För jag anser inte att tre månader(som tyd­li­gen är en evig­het för andra) är sär­skilt långt tid när man vän­tar på att någon ska ringa.

Men som ni för­står, det krävs väl­digt myc­ket av en per­son som vill vara kom­pis med mig. Man kan inte räkna med ett ömse­si­digt tagande och givande. När jag ger, så ger jag väl­digt myc­ket, men det inne­bär också att jag under långa peri­o­der kan vara helt från­va­rande. Då är jag inte att räkna med.

Jag tror jag får avsluta här och sedan upp­da­tera när jag väl kom­mer hem. Nu är det bara en timme kvar  och jag har myror i huvudet.