- Vilken röra!
Så brukade min äldsta dotter säga när hon kom från sin pappa. Då hade hon varit hemifrån ett tag och att komma hem igen var förstås lite av en chockupplevese.
Det har blivit mycket bättre nu, även om högarna fortfarande kan bli liggande lite för länge. Men jag har precis börjat få hjälp av ett boendestöd och i framtiden tror jag faktiskt att vårt hem ska komma i ordning. Jag hittar förstås ingenting, det hör ju till bilden, och mycket av min tid går åt till att leta efter saker.
Men boendestödet hjälper mig att strukturera. Bara vetskapen om att de kommer två gånger i veckan gör också att man lättare håller sina vardagsuppgifter kvar i huvudet. Det är nog samvetet som talar. När mamma och pappa levde var det de som stod för mitt samvetes röst.
Precis som Gunnel har jag haft väldiga problem med att hålla ordning på ekonomin. Även om jag haft pengar så har jag aldrig kommit så långt som att betala räkningarna. De har blivit liggande någonstans mellan de otvättade strumporna och brieosten. Jag tror att sådana som jag är rena guldgruvan för inkassoföretagen.
Numera har jag lämnat över hela ansvaret för ekonomin till min gubbe. Det är väldigt skönt att slippa den bördan. Hade jag inte haft honom så hade jag inte tvekat en sekund inför att skaffa godman. Det hade jag inte skämts det minsta för.
För min egen del skulle jag kunna fortsätta bo i ett hem à la Albert och Herbert. Jag ser inte själv röran. Men det funkar väldigt dåligt när man har barn. Speciellt eftersom de också har funktionshinder. Struktur, rutin, ordning och reda är viktigt för alla i den här familjen.
Det fungerar också väldigt dåligt i förhållande till sin självbild. Att ständigt gå runt i den där röran gör varken livet eller självförtroendet bättre.
Jag nämner allt det här med tanke på att Svd idag publicerade den andra artikeln om kvinnor med ADHD. Den kan ni läsa här
Gunnels röra fick en diagnos
Precis som Gunnel har jag också fått skämmas och ta skit för att jag är en sådan slarva. Jag har blivit anklagad för att vara lat, men så är det inte.
Som stöd till Gunnel, så att hon vet att det finns fler virrpannor, visar jag en bild från mitt vardagsrum. Just de här högarna har legat här i 5 dagar. Men för två år sedan skulle de lika bra ha legat där i fyra månader eller fyra år. Man utvecklas ju!
Just nu håller jag på med ett L Å N G T I D S P R O J E K T, nämligen att städa min garderob. Det har pågått under 4 veckor och det känns som om jag aldrig blir färdig. Men jag har satt en deadline till måndagen den 25 februari — för då kommer boendestödet tillbaka efter sportlovet — och jag vill ge dem en sjudundrande överraskning(jag hoppas ni inte läser det här — Mats o Cicci — i så fall får ni spela överraskade).
Sen ska jag väl ta itu med mitt skafferi också, det stora iallafall. Hrmmm.….….
- Skulle du kunna räcka mig oreganon?
Karin skriver också Om röra
Fortsättning följer: 50 tips att hantera ADHD ” Struktur i vardag, studier och jobb”
adhd, add, tips, att leva med adhd, npf, diagnos, utbildning, struktur, coaching, psykoterapi, KBT, medicinering
I SvD finns idag en artikel skriven av Malin Thurezon, civilekonom och förälder. Hon berör själva själva kärnan i den svåra konsten att vara yrkesarbetande förälder. Det är inte lätt, kan man konstatera, att vara två heltidsarbetande och samtidigt ha ansvaret att uppfostra barn.
Med utgång från egna erfarenheter kan jag säga att yrkeskarriär och en ansvarsfull föräldraroll går dåligt ihop. Har man ett sedvanligt arbete, från klockan 8–16, innebär det att barnens arbetsdag är från 7 — 17 eftersom det tar två timmar att ta sig till och från min arbetsplats. Barnen har med andra ord ett tio timmar långt arbetspass varje vardag och det innebär 50 timmars arbetsvecka.
Med tanke på att ett mindre barn har en vakenperiod på ungefär 14 timmar per dygn så innebär det att ungefär 71, 43 % av den vakna tiden under vardagarna spenderas utan föräldrarnas närvaro.
Under vardagar får föräldrar och barn 20 gemensamma timmar att förfoga över, dvs fyra timmar om dagen. De flesta av oss vet att två timmar om morgonen och två timmar om kvällen varken kan räknas som kvalitativa eller kvantitativa. Dessa timmar stressas igenom av frukost, påklädning, färd till och från barnens dagis eller skola, mathandlande, middagsbestyr, kvällsbad, nattning osv……
Under helgen har familjen 48 timmar tillsammans och under 28 av dessa är barnet vaket och tillsammans med föräldrarna. Här finns chanser att utöva kvalitativt föräldraskap och det är också då de flesta av dagens yrkesarbetande sköter om sina vardagsbestyr i form av hushållsarbete, umgänge och fritidssysslor. Även om det är nyttigt att våra avkommor deltar i dessa sysslor så försöker man tränga in lite aktiviteter som är direkt anpassade till barnens nivå. Förhoppningsvis har man själv lyckats stressa ned så pass mycket att man hinner se dem i ögonen och tillsammans bara njuta av att existera. Hej och hå!
Men idag är det alltså så att av veckans 98 vakna timmar spenderar barnen 50 på dagis och i skola. Jag tror min mor vänder sig i graven!
Det är från henne jag har mina referenser och det är med henne jag jämför mig själv. Den enda slutsats jag kan dra är att jag är en dålig mor. Även om jag är en modern människa i ett modernt samhälle med helt andra värderingar än för trettio år sedan, så skriker mitt hjärta att något är fel.
Malin Thurezon skriver;
“Barnens välbefinnande är beroende av att föräldrarna mår bra och har tid och ork för dem. Genom att ge barnen av vår tid signalerar vi att de är viktiga”.
Då undrar jag hur det ska gå till? Med min egen mamma som förebild och kompass för hur en god förälder ska göra kan jag bara konstatera att hennes och mina förutsättningar är vitt skilda. För trettio år sedan, när jag själv var sju år, precis som min yngsta dotter är idag, fungerade allt annorlunda.
Min mamma arbetade inte och kunde spendera hela sin tid i hemmet. Det var hennes arbete. Min syster och jag gick aldrig på dagis, men vi deltog i olika barnaktiviteter i samhället där vi bodde och i vårt område fanns det gott om andra barn att leka med. Tillsammans med andra mammor och barn fick vi vår sociala träning och knöt vänskapsband som håller än idag.
När grundskolan började följde mamma oss till skoltaxin varje morgon och hon stod och väntade när vi kom hem på eftermiddagen kl 14. Då hade vi varit borta i sex timmar. Oftast slängde vi våra ryggor under en buske och sedan gick vi en lång runda i skogen tillsammans med mamma och hundarna. Senare på eftermiddagen fikade vi och hjälpte till med middagsmaten. Läste läxor och träffade kompisar. När pappa kom hem åt vi middag och pratade om dagen som varit. Pappa gillade att spela kort, så vi brukade spela lite skitgubbe eller 21. Resten av kvällen spenderade vi barn tillsammans med föräldrarna framför tv:n eller ensamma på våra rum. Det fanns en valmöjlighet för oss och våra föräldrar som inte finns idag. De var inte tvungna att suga ut den sista droppen ur varje timme bara för att vara tillsammans med oss. Inte heller behövde vi barn tvivla på föräldrarnas prioriteringar. Ingen kände sig försummad och ingen behövde ha dåligt samvete. Alla fick det som var och en behövde. Framförallt var ingen utmattad eller sönderstressad.
Pappa arbetade heltid som verkstadschef på ett större bilföretag. Han var inte akademiker och inte högavlönad men hade en lön något över genomsnittet. Ändå klarade de av att ha två barn, hus ( med lån som så småningom var helt avbetalda) och bil. Varje sommar åkte vi på semester utomlands och när vi döttrar blev tillräckligt stora fick vi en häst att dela ansvaret för. Dessutom hade de råd att spara till extra pensionsutbetalningar för båda.
Allt var inte rosenskimrande. Jag hade ju redan då min adhd, som är ganska svår, och det ställde till en del för mig. Mina föräldrar orkade förstås bära den bördan också och jag kände alltid att vi döttrar var viktigast för dem. Idag behövs det inte mycket för att balansen ska rubbas i en familj. Idag hade jag varit ett typiskt barn som orsakat skilsmässa, skolinsatser, extraresurser, vårdplats, omhändertagande osvosvosv. Jag är glad och stolt över att det inte blev så. Jag är väldigt tacksam för att jag föddes 1969 istället för 1999.
När jag själv läste på universitetet och drogs med i jämställdhetshysterin konfronterade jag oförskämt min mamma med att pappa hållit henne som slav. Utnyttjat henne som hushållerska och att hon borde kräva hans hjälp i hemmet, eller åtminstone ett liv efter eget huvud.
Givetvis blev hon arg och vi käftade en lång stund om vad som var rätt eller fel. Just då, för 15 år sedan förstod jag inte hennes resonemang. Men nu, med egna barn och en skilsmässa senare förstår jag bättre.
Det viktiga är inte vem som gör vad, utan vad vi åstadkommer gemensamt som familj. Som familj har man ansvar inför varandra. Om alla drar sitt strå till stacken kan alla må bra. Men om en, eller båda kräver sin fulla frihet att utvecklas som individ, kräver man också att den andre gör avkall på sin frihet. Pappa och jag möttes på halva vägen. Han tjänar pengarna och jag gör arbetet här hemma för att vi ska få en så rik fritid som möjligt tillsammans. En karriär utanför hemmet kan inte mäta sig med det värde som finns i en fungerande familj. För mig och pappa har tiden med familjen alltid varit viktigare än våra arbeten.
Min mamma kände sig inte som en slav. Hon var inte en hushållerska utan egen vilja eller behov, utan ansåg sig vara den som fått störst frihet av våra föräldrar. Hon slapp stressa iväg till arbetet, hon kunde tillbringa och planera dagarna precis som hon ville och framför allt kunde hon ägna hela sitt hjärta åt att dra upp plantor( plantorna var jag och min syster). Inte heller hade hon valt rollen som hemmafru för att hon saknade andra alternativ. Hon var utbildad bibliotekarie och hade läst i många år.
När jag tänker på vilka andra skillnader som finns mellan då och nu, så kan man inte låta bli att se hur annorlunda vi idag förhåller oss till tingen.
Mina föräldrar köpte inte hus förrän de var 43. Då hade de också sparat ihop till 1/3 av husets pris! Idag köper många hus redan när de är 30, men lånar amorteringsfritt till hela summan! Inte särskilt smart i tider som förändras. Snacka om stressfaktor!
Inte heller var de shopoholics och suktade efter trendprylar, märkeskläder, telefonabbonemang, senaste teknikprylarna eller att klå grannen om att ha bättre bil, tv, kök eller dyrare semester. De pratade aldrig med andra personer om vad saker kostade, vad pappa tjänade eller ojade sig över att de saknade något materiellt. Hade man andra värderingar då eller hade man inga problem alls? Vari ligger skillnaden mellan då och nu? Varför kunde man leva på en lön då, men inte idag?
Som jag ser det är försörjningsbördan den främsta orsaken till att barnen inte får den tid de behöver av sina föräldrar. Men också att föräldrarna inte själv har tagit ställning till om de värderar de yttre eller inre värdena främst.
vardag, allmänt, samhälle, vård, barn, värde, familj, försörjning, stress, konsumtion, lön, tankar
Att leva med ADHD är en prövning. Inte för mig som bär på eländet, men för alla de som råkar befinna sig i närheten när man får en FrÖnkenstein. Det gäller att vara utrustad med tålamod och lugn, en gnutta förnuft och gott läkekött. Det är inte lönt att försöka kommunicera med monstret som uppenbarat sig. Än mindre fruktbart är det att leka psykolog, hålla med, klappa om eller le med förstående ögon. Då blir jag verkligen crazy och vrålar värre än en flock hungriga lejon. Det finns ingen manual hur du bäst kan hjälpa för jag vill inte ha hjälp.
Det bästa sättet att rida ut stormen för den som befinner sig i närheten är att söka skydd och se till att inte själv bli sårad, arg eller förtvivlad . Stäng av hörseln så att du inte hör mina svordomar, glåpord och besvärjelser. Utmana mig inte med ditt stirrande utan vänd bort blicken. Försök att inte ta åt dig av mitt beteende, mina ord eller ilska. Det är mig det är fel på. Förbli opåverkad, låt eländet rinna av dig. Det är inte dig jag vill åt, det är mitt sätt att bringa stiltje efter stormen, ett försök att bränna alla proppar i huvudet för att sedan få lugn. Därefter kan systemet startas om och jag är världens goaste och gladaste igen.
Mina FrÖnkenstein-utspel kan komma ur tomma intet. Jag har länge funderat på varför det är så . Men jag har gett upp och försökt acceptera tanken på att min hjärna kopplar och strukturera stimuli på ett väldigt egendomligt och okontrollerbart sätt. Istället fokuserar jag på att bemästra själva utloppet eller utbrotten och skona min familj från de värsta stunderna.
Man kan känna när frÖnkenstein är på väg. Tankarna hoppar och far, koncentrationen är minimal. Jag registrerar minsta lilla ljud, varenda rörelse och alla sinnen är inställda på maximal registrering. Den utrensande censuren orkar inte sortera alla intryck och stimuli. Ska försöka beskriva några minuter innan ett vulkanutbrott: Jag hör mina egna andetag, hjärtat som slår, hunden som snarkar, grannens bil som accelererar, termostaten som slår på och av. Min yngsta dotter som vänder blad i en bok och den äldsta som sitter och skruvar sina hårlockar med pekfingret. Stänger av datorn. Jag hör blåsten där utanför, änderna som tjattrar. Jag hör hur kläderna rör sig mot kroppen och jag urskiljer åter en av grannarnas bilar. Genom fönstret kan jag se solens reflexer på ett blankt grästrå och härinne sitter papegojan och knorrar med näbben. Den äldsta dottern byter ställning, hennes kläder hörs också. På radion spelar de Di Leva, en sång jag gillar. Jag smakar paprika i munnen. Går mot datorn. Sätter på kaffevatten. När kommer Micke? Den yngsta börjar hoppa hage på golvklinkret. En moped därutanför kämpar i motvinden. Undrar hur det går med min väninnas nyfödde? Jag borstar tänderna. Blir betuttad i mina fötter och börjar leta nagellack. Hunden vaknar. Hennes rumpa vispar mot golvet och låter som vassa viskningar. Var är Simba? Solens reflexer i gräset igen. Kläderna som låter. Sätter på datorn. Hårlockarna som skruvas runt en finger. Svansen vispar vispar vispar. Trappan behöver dammsugas. Vilken mat ska jag servera idag? När kommer han hem förresten? Vindkraftverket svajar.Papegojan som sträcker på vingarna. Solens reflexer i fågelbadet därute. En katt som går i singeln på uppfarten. Var är mitt kaffe? Sätter på kaffevattnet igen. Lilltjejen vill byta kläder. Rotar i en av våra klädhögar. Hittar en snygg kjol jag glömt bort. Micke gillar den. Nu minns jag. Hunden i hälarna. Kollade jag e-mailen innan? Gäspar, viftar och vispar. Kaffevattnet kokar. Lilltjejens kläder. Hon vill ha det som ligger i tvättmaskinen alldeles blött. Ser tånaglarna igen. E-mailen? Lampans reflexer på torktumlarens framsida. Alldeles för vitt ljus. Lilltjejens kläder mot klinkern. Knappmetallen mot keramiken, klink, klink. Middagsmaten? Mjukiskläder, doftar rosa och gott. Tyllkjol låter krispigt som maräng. Fikasugen. Sätter på kaffevatten. Hunden vispar och går ut. Katten kommer in. Våta tassar mot golvet. Sugproppsljud mot golvet.
En stund senare räcker det med att barnen ställer en enkel fråga och adrenalinet börjar koka. Hjärtat slår i 170. Det slår lock för öronen. Jag vill slå sönder något, men lyckas avstyra impulsen. Jag biter så hårt jag kan på insidan av kinderna. Jag flåsar av ilska.
MAXIMUM OVERLOAD!!
För att undvika frÖken frÖnkenstein, det vidriga och svavelosande monstret, tillgriper jag plan B.
Jag hoppar i gummistövlarna och i all hast säger jag till barnen att ta varsin glass i frysen. Hundarna och jag springer ikapp till vindkraftverket, tårarna rinner, det svider i lungorna och jag fryser i den tunna tröjan. Det är en kilometer dit, men jag springer ytterligare två i kyla och småregn. Uppe ifrån kullen ser jag ner över vår gård. Det lyser i alla fönstren och ser väldigt mysigt ut. Där bor jag med min lilla familj, med sambon, barnen och alla djuren. Världen är helt plötsligt vacker igen! Agressionen borta. Hjärtat är lugnt och i mörkret ser jag hundarnas varma andedräkt förångas. Dags att börja om! Dags att gå hem!
ADHD, adhd, agression, vuxen, kvinna
Glöm inte svara på Frk F´s frågor. Tackar!
Jag vaknade alldeles själv idag. På sista tiden har jag försökt ta mina mediciner på egen hand. Förut har Micke alltid vaknat först, stigit upp, hämtat ett glas färskt vatten och sedan gett mig medicinen. Alltmedan jag fortsatt vara i drömmarnas värld. Ibland har jag inte ens visst om jag ätit medicin eller ej.
Men det har inte känts särskilt rättvist. Micke är nämligen en lightsleeper och eftersom jag ska ta min medicin halv sex på morgonen så har det i stort sett tvingat honom att stiga upp tidigare än nödvändigt.
Därför har jag nu ändrat rutinerna kring medicineringen. Det innebär att jag programmerat shake awake-klockan till enbart vibration klockan 5.20. På nattduksbordet har jag satt en barnmugg med lock och sugrör för att Lille Mannen inte ska sörpla i sig mitt vatten under natten. Concertan på 54 mg har jag lagt i en liten plastbägare för att slippa fumla med medicinburken.
Har min gubbe tur vaknar jag redan efter ett par minuters “shake-awakande” och intar medicinen halvt sovande. Har han otur vaknar jag inte alls, men han slipper stiga upp och om han kallar på mig brukar jag i regel vakna.
Sedan somnar jag om. Ibland tar det bara 20 minuter för att hjärnan ska ta till sig av morgondosen. När jag kommit sent i säng(typ senare än 22.30) så kan det ta betydligt längre tid, upp till två timmar. Därför är det viktigt att ha ett andra alarm, ett säkerhetsalarm och då räcker det ofta med ett enklare alarm från t.ex mobiltelefonen för att jag ska vakna.
Även om jag vaknar lättare nuförtiden så har jag fortfarande en väldigt lång startsträcka. Jag behöver minst tre timmar på mig för att kunna göra något vettigt efter att barnen är ivägskickade till skolan och Simba har fått sin morgontur.
Klockan tio tar jag dos nummer två. Som det är just nu har det andra intaget ingen större effekt. Jag tror därför att det är dags att se över doseringen, antingen genom att omfördela portionerna eller öka någon av dem.
Före medicineringen var jag aldrig riktigt vaken förrän långt in på eftermiddagen. Numera är jag väl i hyfsad form redan vid tolvtiden, dvs under förutsättning att allt flyter på som jag föreställt mig. Jag brukar säga att min dag startar när alla andra slutar jobba. Det blir lite bakvänt, men det är då min hjärna hunnit ifatt och är på topp. Det är då jag egentligen borde ta itu med mina projekt, men då kan jag ju inte sköta mitt ansvar i familjen. Därför blir det ofta att projekten blir liggande och ganska dammiga efter ett tag .
Shake awake-klockan som jag nämner här ovan finns att köpa periodvis på Kjell och Company. Den kostar runt trehundra kronor om man vill köpa den själv. Jag fick min som hjälpmedel av kommunen. Dessvärre kan man bara sätta ett alarm och därför behöver man ändå ett extra alarm, dvs om man inte vill hålla på att snooza. Men risken är stor att man stänger av den helt i sömnen. Här hittade jag en klocka som verkar ha dubbla alarm; Sonic Boom Alarm Clock.
Läs även andra bloggares åsikter om adhd, add, adhd vuxen, asperger, rutiner, morgon, vakna, medicinera, concerta,shake awake
Jag mår bättre. Jag sade till Micke i söndags kväll, när vi precis gått och lagt oss med varsin bok:
- Vet du vad, alla svarta tankar är borta nu.
Under de tre sista morgnarna har också svartsynen varit som bortblåst. Nu vill jag stiga upp igen. Visst är det märkligt? Upp och ner, hit och dit far man med känslorna och tankarna. Från en dag till en annan, från en timme till en annan förvandlas mörkret till ljus. Jag har fortfarande inte lärt mig till fullo hur man ska hantera de här tvära kasten. Blir det någonsin möjligt att hålla sig inom ett normalintervall? Jag tycker ändå att 25 år av abrupta svängningar borde ge någon form av beredskap och förmåga att övervinna svackorna. Eller åtminstone tillämpa någon av de tusentals strategier man lagt upp. Men nää…jag blir lika överrumplad varje gång lika förtvivlad, sorgsen och vemodig som alltid. Merde!
Jag har under ytan gått och sugit på en karamell ganska länge, gjort upp skisser och ideer, letat inspiration och gjort anteckningar. Så i söndags poppade ideerna helt plötsligt upp igen och jag pratade lite löst med Micke, mest i förbifarten, om att jag har för avsikt att börja måla på allvar igen – som en riktig sysselsättning, med ett riktigt och planerat projekt.
I tisdags kom en försändelse med Schenker, ungefär som man kan föreställa sig ett skepp kommer lastat efter en världsomsegling på de sju haven. Allsköns material och utrustning lossades på min kajkant.
Islossning – uppvaknande – blomstring – snart är det samma villervalla som alltid
Andra bloggar om adhd, asperger, humörsvängningar, vardagsliv, kära dagbok, familj, självmordstankar, mening, sysselsättning, ljus, mörker
Jag vet inte om det innebär någon slags förändring, har inte orkat kolla, men Dagbok är härmed ett tilltalsnamn och stavas därför med stor bokstav. Rubriken beror alltså inte på att jag blivit amerikainspirerad. Det Vore Ju För Simpelt. Det har ingen som helst betydelse, med tanke på hur seriös jag är i övrigt. Men iallafall.
Idag är det torsdag. Det var under en kort stund av skärpt intellekt som jag insåg att fyra sjundedelar av veckan snart är avklarade. Puh. Men inte var man befriad för det inte. Ånej, idag har jag veckohandlat på Willys och jag klarade sträckan på otroliga 98 minuter. Det är förvisso inget världsrekord, men ändå sex minuter kortare än genomsnittet. Jo, jag för statistik.
Willys. Vad jag hatar och älskar den affären! Jag älskar att handla billigt och ska man ändå äta skräpmat så duger Willys lika bra som något annat. Men varför mår jag så illa varje gång jag kommer därifrån? Är det för att själva miljön färgar av sig? Suger den röriga och trånga atmosfären sig fast i själen, eller vad är det frågan om? och varför ser alla människor så skabbiga ut på Willys? Ser jag likadan ut? Herre min je, må Gud förbarma sig över dom jag mötte idag. Speciellt när de skådar triangeldramat som utspelar sig i regionen kring min mun. Från halva näsan och ned till hakspetsen är jag i stort sett skinnflådd efter två dygns konstant snorande. Det beror till viss del på Willys eget toalettpapper. Eller vi kanske ska benämna det som sandpapper istället? Jag skulle lätt kunna förväxlas med Angelina Jolie idag.
När jag ska veckohandla skriver jag först en shoppinglista. Nuförtiden har jag en råmall att utgå från, men dessförinnan kunde det ta timmar att klura ut vad som behövdes i hushållet.
I affären följer jag shoppinglistan till punkt och pricka och noterar i ena marginalen vad alla varor kostar. Innan jag går till kassan räknar jag fram summan, kollar i plånboken så att pengarna räcker och sedan ställer jag mig i kön.
Allra helst vill jag bli expedierad av mina favoritkassörskor. Jag har vissa rutiner med dem och slipper förklara eller känna mig urfånig om något skulle gå galet(det gör det ofta). När jag lagt upp alla varorna med streckoden rätt placerad säger jag till kassörskan :
- Idag har jag XXXX kronor att handla för. Säg till innan du når taket.
Det är på grund av det här som jag har mina favoriter. De förstår precis vad det handlar om. Jag tror till och med att de kan se hur virrig jag är. Det händer nämligen att jag räknat fel och det är alltid lika pinsamt att plocka bort grejer och ändra i själva kassaapparaten. Därför lägger jag alltid saker som inte är livsnödvändiga sist på bandet. Idag lade jag toalettborste, diskborste, tvättmedel och fyra finfina klotljus allra sist på bandet. Allt slank med utan att slå i taket. Det blev t.o.m 500 kronor över. Men de ska sparas till sämre tider eller om jag nu glömt nåt(det händer väldigt ofta).
Händer det sig att slutsumman når taket, då hade kassörskan snyggt och smidigt halat in de sista varorna till sidan. Visst är dom ena riktiga änglar? Det är ytterligare en anledning att älska Willys.
Willys, kära dagbok, veckohandla, livsmedel, matvaror, hushållskassa, shoppinglista, planera, vardag, familjeliv, adhd, Angelina Jolie
….den fick jag redan idag. Jag är fortfarande lite chockad och reagerade på mitt sedvanliga sätt när det gäller överraskningar och spontana infall. Inte roligt.
Först märkte jag inte ens att han kom hem. Sen tyckte jag att han fjäskade lite väl mycket med Simba. Jisses, han hade ju bara jobbat fyra timmar idag, så det var väl inte så märkvärdigt. Efter en stund gick han ut och hämtade in posten och plastpåsen med sina nya kängor som låg kvar i körskolebilen. I vanlig ordning var det bara reklam i högen med glättat papper. Inget intressant. Lite småprat. En puss, vill jag minnas och som vanligt grips jag av en mindre förvirring när något förändrar sig i rummet, när någon kommer eller går.
Då traskar han ut till bilen igen och genom fönstret skymtar jag en stor kartong. Herre min je, vad är nu detta?
Read the rest of this entry »
Precis som med allt annat är jag lite speciell när det gäller mat. Det är antagligen medfött och har lett till en hel del konflikter här i livet. Kom att tänka på det när jag skrev om mina försvunna potatisskalare.
Jag antar att det beror på mina smaklökar eftersom smaksinnet inte kan acceptera vad som helst. Idag ser min lunch ut så här och om jag hade fått välja skulle jag äta det varje dag i resten av mitt liv.
Lunchen består av 300 gr bredbar gräddleverpastej. Till det äter jag smörgåsgurka. En perfekt kombination tillsammans. Det är kanske inte särskilt nyttigt, men det är iallafall bättre än mycket annat.
Mina märkliga matvanor gjorde sig synliga samtidigt som min fria vilja kom till uttryck. Dessförinnan vet jag att mamma hade ganska stora problem med att föda upp mig.
Man kan säga att Spagetti och vegetarisk “köttfärssås” byggde den här bloggens skribent.
Var jag sugen på något gott åt jag ost som mamma skar upp i små tärningar. Godis ville jag aldrig ha, det var något jag fick lära mig äta ganska sent i livet, precis som chips och annat snacks. Det enda jag verkligen gillar i godis– och snacksväg är mörkmörk choklad och riktig lakrits.
Mjölk har jag aldrig lärt mig uppskatta mer än i kaffet. Potatis är världens mest överskattade mat, även om den hjälpt en hel kontinent från svältdöden, så kan jag bara skamset konstatera att potatis( i alla dess former) irriterar mina kräkreflexer. Förlåt…alla ni som hyllar potatisen och anser att det är ohyfs och tydlig odygdighet att inte äta en komplett måltid med xxxx(köttet, fisken eller fågeln), sås, potatis och grönsaker. Jag kan tyvärr bara äta xxxx(köttet, fisken eller fågeln) och grönsakerna. Men å andra sidan tycker jag att just det är V Ä L D I G T gott.
Men för att bli socialt accepterad har jag lärt mig att säga:
–Oj, vad gott! fastän det känts som om någon tömt ett saltkar i munnen på mig. Salt är nämligen en tillsats som jag också besväras av. Likaså mat eller dryck som är sötad.
Jag gillar när kyckling smakar kyckling, när gurka smakar gurka och jordgubbarna varierar från beska till sura beroende på hur de vuxit.
För mig är det här inte särskilt konstigt. Jag känner inte till något annat sätt att uppleva och smaka maten så som jag gör. Men det har i stort sett alltid inneburit någon form av irritation eller konflikt med omvärlden. Somliga ansåg att jag var bortskämd som liten och rådde mamma till än det ena och än det andra. Ibland lyssnade hon på deras råd och slutade upp med min specialkost, vilket oftast resulterade i att jag förlorade både i vikt och ork för jag vägrade äta. Men när jag en dag som sjuåring svimmade struntade hon i alla expertråd och gav mig det jag ville äta. Man svimmar inte för att man är bortskämd eller uppstudsig. Min olust till en varierad och socialt acceptabel kostcirkel hade förmodligen andra orsaker än trots. För henne blev det viktigare att jag kände mig mätt, orkade stå på benen och fortsatte växa än att vår omgivning skulle få tillfredsställelsen att alla barn följer ett förutsatt mönster. Gud nåde den som inte följer konventionerna vid matbordet!
Som vuxen har jag lärt mig att äta all slags mat även när jag inte gillar det. Men det har tagit tid att lära sig dölja grimaserna. När jag lagar mat till familjen så lagar jag verkligen mat till just bara dem. Jag vet hur de vill att det ska smaka, men själv ogillar jag det. Så när jag är ensam hemma njuter jag av mina speciellt utvalda matbitar. Man måste kunna kompromissa!
Nu ska jag äta lunchen, den har ju knappast kallnat och sedan ska jag på ett viktigt möte 14.15 exakt!!!!
Nä, det är ingen schlagerrefräng. Det är bara Frk F som är hyper !
Boendestödet har precis gått. Det var varma och goa Lotta som kom idag. Vi snackade lite hund och vek tvätt. Nu ska jag inte glömma lägga in den på rätt plats också. Men just nu är jag alldeles för tillknäppt och spänd för det.
Idag ska jag nämligen träffa min kontaktperson för första gången. Fattar ni hur det känns? Jag gillar människor, jag kan t.o.m säga att jag älskar människor och fascineras av dem. Men jag klarar inte av att upprätthålla relationer om de inte är på daglig basis, som en familj t.ex.
Jag har aldrig haft kompisar mer än tillfälligt. Jag hade en bästis när jag var sisådär 7–8 år, men jag tror det berodde på att våra mammor var väninnor. Jag gillade min kompis, men jag tror inte hon ansåg mig vara särskilt skojig.
Det låter kanske konstigt, men om vi inte ses/hörs på några dagar så slutar människor existera i min värld. Ibland slutar Micke också existera. Det räcker med att han jobbar extra mycket eller intensivt några dagar, så sjunker jag in i min eremitbubbla. Tidvis är det så med barnen också, när de är hos sin pappa. Dagen innan de kommer tillbaka tänker jag “Javisst, ja.…jag har ju barn!”
För mig måste människor vara aktuella och göra sig påminda för att jag ska uppfatta dem, ta dem till mig, minnas och uppskatta.
Det kan ibland bli väldigt pinsamt när någon plötsligt ringer:
- Frk F
- Hej, det är Skrållan! Hur är det?
-…ööö, jo tack det är bra.…och jag tänker, vem sjutton är det här då?
- Känner du för att åka till Skrylle idag?
- jooo.…och jag tänker.…(Skrylle? Med vem?)
- Dogsen kan ju följa med. Jag tar förstås bara med mig Dixie!
- Skrylle? Dogsen? Skrållan och Dixie?
- Nääääää.….säg inte att du glömt mig igen!
- Nä, jag har inte glömt…kommer bara inte ihåg!
- Ok…men kommer du ihåg stallet , minns du Pontus — fjordisen?
- Ja — Pontus glömmer jag aldrig, han krossade min fot
- Ok..det är jag som skötte Pontus!
-…???
–Jag hade rött hår och körde en skruttig Volvo!
- Jasså.…nu vet jag. Det är Skrållan!
När jag väl träffar folk och de gör sig påminda så har jag inga problem med att fortsätta relationen där den avslutades. Folk brukar säga även efter tio år, att det kändes som om vi träffades igår. Jo.…men det är precis så det är för mig, eftersom10 år är ingen tid som jag märker av. Inte 20 år heller, antar jag. Mitt liv är väldigt tidlöst och icke-linjärt.
Problemet med att upprätthålla relationer består i att jag inte tar initiativ till kontakt. För jag anser inte att tre månader(som tydligen är en evighet för andra) är särskilt långt tid när man väntar på att någon ska ringa.
Men som ni förstår, det krävs väldigt mycket av en person som vill vara kompis med mig. Man kan inte räkna med ett ömsesidigt tagande och givande. När jag ger, så ger jag väldigt mycket, men det innebär också att jag under långa perioder kan vara helt frånvarande. Då är jag inte att räkna med.
Jag tror jag får avsluta här och sedan uppdatera när jag väl kommer hem. Nu är det bara en timme kvar och jag har myror i huvudet.
Username:
Password:
Or login using an OpenID
Remember me