För inte så länge sedan kunde vi med neu­ropsy­ki­a­triska funk­tions­hin­der gläd­jas åt den stora nyhe­ten att man inom forsk­ningen upp­täckt bio­lo­giska och rent fysiska fak­to­rer som orsa­kar ADHD.

Äntli­gen kunde vi svinga en spade i huvu­det på  Efva Kärve. Äntli­gen kunde vi begrava allt det svam­mel som länge varit gemene mans före­ställ­ning kring ADHD. Vi med funk­tions­hin­der har ganska länge fått kämpa i mot­vind för att få rät­sida på de för­do­mar som bl.a sci­en­to­lo­gerna, home­o­pa­terna, dietspe­ci­a­lis­terna och natur­me­dels­till­ver­karna har lob­bat fram som sanningar.

I ett kort ögon­blick trodde säkert var och en av oss att nu ger väl  kvack­sal­varna ändå upp. Nu finns det svart på vitt – ADHD beror inte enbart på vår tids kul­tur. Kan vi få en paus nu, kan vi få ett slags erkän­nande – vi exi­ste­rar, vi har svå­rig­he­ter, vi inbil­lar oss inte. Vi har en dia­gnos, vi har rätt till ett respek­ta­belt bemö­tande och en behand­ling som är anpas­sad till våra behov.

Att jämt för höra hur far­ligt det är med dia­gno­ser är i de flesta fall myc­ket upp­rö­rande eftersom dia­gnos­mot­stån­darna är samma män­ni­skor som ser till att för­do­marna befästs på ytter­li­gare ett plan. En dia­gnos kanske pla­cera mig i ett fack, men det är helt okej, för jag sit­ter redan i väl­digt många fack – ett poli­tiskt fack, ett sex­u­ellt fack, ett mode­fack, ett inkomst­fack. Diagnosfacket är bara ytter­li­gare ett av väl­digt många. En dia­gnosstäm­pel är inte far­lig i sig själv. Den blir far­lig först när stäm­peln byg­ger på fel­ak­tig fakta och ogrun­dade för­do­mar, som t.ex det svam­mel sci­en­to­lo­gerna spri­der. Så istäl­let för att sprida stäm­pel­hy­steri kanske det vore lämp­ligt att angripa de som fort­sät­ter att mångla fram falsk infor­ma­tion kring neu­ropsy­ki­a­triska funktionshinder.

Idag dök det upp en länk på twit­ter. Scientologerna har över­träf­fat sig själv. KMR med sci­en­to­log­trol­let “Janne Larsson” i spet­sen har givit ut en ny bok — ADHD &PILLER. Som van­ligt pend­lar man mel­lan skratt och gråt när man läser.

“Den här boken hand­lar om den påhit­tade funk­tions­stör­ningen i hjär­nan, ADHD, och om de obe­fint­liga veten­skap­liga bevi­sen för att bar­nens upp­fö­rande skulle bero på fel i deras hjär­nor. Som Janne Larsson skri­ver:
- Det är hos de vuxna och i den omgiv­ning de ska­par för bar­nen som de egent­liga pro­ble­men lig­ger, inte i obe­vi­sade defek­ter i bar­nens hjär­nor.
Den hand­lar också om de skad­liga psy­ki­a­triska dro­ger som ges till barn “med ADHD” i namn av behand­ling. Den berät­tar om det gigan­tiska miss­bruk av ADHD-droger som nu hål­ler på att sprida sig i sam­häl­let. Precis på samma sätt som när amfe­ta­mi­net släpp­tes lös under 1960-talet. Av histo­rien lär vi oss inget, men av denna bok kan vi lära oss en hel del. Bland annat att amfe­ta­min inte hjäl­per barn. Och det bevis­li­gen så.”

Vilket töc­ken. Dimmorna tycks ald­rig lätta för vissa. Återi­gen sprids för­do­mar, osan­ningar och bluff­te­o­rier utan större betänkligheter.

Hos Magnus Callmyr kan jag läsa följande:

“ pro­ble­ma­ti­ken kring ADHD är ett av de mer välstu­de­rade områ­dena, enligt Socialstyrelsen. Det är olyck­ligt att en sekt spri­der vill­fa­rel­ser på detta sätt. För den som är intres­se­rad av veten­skap kring adhd är det bättre att vända sig till Socialstyrelsen och t ex deras sam­man­fatt­ning i frå­gan. Där fram­går effek­terna av medi­ci­ne­ring uti­från ett veten­skap­ligt per­spek­tiv, till skill­nad från sci­en­to­lo­ger­nas affärs­mäs­siga sektintresse…”

Vidare har Magnus hit­tat en länk om sci­en­to­lo­ger­nas meto­der, och då sär­skilt kring för­fat­ta­ren till den ovan nämnda boken. I Läkartidningen finns en sam­man­ställ­ning, vil­ket är vik­tigt att ha i åtanke om någon skulle tro att det lig­ger någon san­ning i de påstå­en­den som Scientologerna och deras orga­ni­sa­tion ”Kommittén för mänsk­liga rät­tig­he­ter” eller akti­vis­ten Janne Larsson, kom­mer med.

Vidare kan ni läsa hos Rosen; Nu är dom igång igen !!! del 1 Nu är dom igång igen !!! del 2

För övrigt kan ni läsa om sci­en­to­lo­gerna och deras affärs­verk­sam­het, som de kal­lar kyrka, i en utmärkt arti­kel­se­rie som pub­li­ce­rats i Sydsvenskan.

Är det nån mer än jag som redan visste det här?

Arti­keln berät­tar om en stu­die gäl­lande sam­ban­det mel­lan dopa­min­funk­tio­nen i belö­nings­centrat och kon­cent­ra­tions– eller moti­va­tions­för­måga hos män­ni­skor med ADHD.  Själva idén, och även resul­ta­tet , låter dock inte som någon nyhet i mina öron. Det där här man väl visst ganska länge nu, men ingen har velat tro på det.

Förhopp­nings­vis leder det här till att den tviv­lande ska­ran av dia­gnos­mot­stån­dare förtvi­nar något. Nora D Vol­kow har  bl.a använt  en PET-kamera i sin stu­die, vil­ket tro­li­gen bety­der att det i resul­ta­tet måste fin­nas obser­va­tio­ner som varit mät­bara. Med andra ord; det finns svart på vitt. Wow!

Får man lov att säga det nu? Up your alley, Kärfve! Det här är ju lysande!

Vol­kow sade:

“This could pro­vide an expla­na­tion of why the atten­tio­nal defi­cits in indi­vi­du­als with ADHD are most evi­dent in tasks that are con­si­de­red boring, repe­ti­tive, and unin­te­re­s­ting (i.e., tasks or assign­ments that are not int­rin­si­cally rewar­ding),” the rese­ar­chers wrote.

The fin­dings pro­vide furt­her sup­port for inter­ven­tions to make school and work tasks more inte­re­s­ting and sali­ent as a way to improve performance”

Här finns doku­men­ta­tio­nen: Evaluating Dopamine Reward Pathway in ADHD Genombrott i adhd-forskning SVD Genombrott i adhd-forskning Sydsvenskan ADHD study links che­mi­cal to symptoms ADHD Tied to Brain’s Reward Pathway Low Dopamine Implicated in ADHD Attention Symptoms

Precis som med allt annat är jag  lite spe­ci­ell när det gäl­ler mat. Det är antag­li­gen med­fött och har lett till en hel del kon­flik­ter  här i livet. Kom att tänka på det när jag skrev om mina för­svunna potatisskalare.

Jag antar att det beror på mina smaklö­kar eftersom smak­sin­net inte kan accep­tera vad som helst. Idag ser min lunch ut så här och om jag hade fått välja skulle jag  äta det varje dag i res­ten av mitt liv.

Lunchen består av 300 gr bred­bar grädd­le­ver­pastej. Till det äter jag smör­gås­gurka. En per­fekt kom­bi­na­tion till­sam­mans. Det är kanske inte sär­skilt nyt­tigt, men det är ialla­fall bättre än myc­ket annat.

Mina märk­liga mat­va­nor gjorde sig syn­liga sam­ti­digt som min fria vilja kom till uttryck. Dessförinnan vet jag att mamma hade ganska stora pro­blem med att föda upp mig.

Man kan  säga att Spagetti och vege­ta­risk “kött­färs­sås” byggde den här blog­gens skribent.

Var jag sugen på något gott åt jag ost som mamma skar upp i små tär­ningar. Godis ville jag ald­rig ha, det var något jag fick lära mig äta ganska  sent i livet, pre­cis som chips och annat snacks. Det enda jag verk­li­gen gil­lar i godis– och snacks­väg är mörk­mörk cho­klad och rik­tig lakrits.

Mjölk har jag ald­rig lärt mig upp­skatta mer än i kaf­fet. Potatis är värl­dens mest överskat­tade mat, även om den hjälpt en hel kon­ti­nent från svält­dö­den, så kan jag bara skam­set kon­sta­tera att  pota­tis( i alla dess for­mer) irri­te­rar mina kräk­re­flexer. Förlåt…alla ni som hyl­lar pota­ti­sen och anser att det är ohyfs och tyd­lig odyg­dig­het att inte äta en kom­plett mål­tid med xxxx(köttet, fis­ken eller fågeln), sås, pota­tis och grön­sa­ker. Jag kan tyvärr bara äta xxxx(köttet, fis­ken eller fågeln) och grön­sa­kerna. Men å andra sidan tyc­ker jag att just det är V Ä L D I G T gott.

Men för att bli soci­alt accep­te­rad har jag lärt mig att säga:

–Oj, vad gott! fastän det känts som om någon tömt ett salt­kar i mun­nen på mig. Salt är näm­li­gen en  till­sats som jag också besvä­ras av. Likaså mat eller dryck som är sötad.

Jag gil­lar när kyck­ling sma­kar kyck­ling, när gurka sma­kar gurka och jord­gub­barna vari­e­rar från beska till sura bero­ende på hur de vuxit.

För mig är det här inte sär­skilt kons­tigt. Jag kän­ner inte till något annat sätt att upp­leva och smaka maten så som jag gör. Men det har i stort sett all­tid inne­bu­rit någon form av irri­ta­tion eller kon­flikt med omvärl­den. Somliga ansåg att jag var bort­skämd som liten och rådde mamma till än det ena och än det andra. Ibland lyss­nade hon på deras råd och slu­tade upp med min spe­ci­al­kost, vil­ket oftast resul­te­rade i att jag för­lo­rade både i vikt och ork för jag väg­rade  äta.  Men när jag en dag som sju­å­ring svim­made strun­tade hon i alla exper­tråd och gav mig det jag ville äta.  Man svim­mar inte för att man är bort­skämd eller upp­stud­sig. Min olust till en vari­e­rad och soci­alt accep­ta­bel kost­cir­kel hade för­mod­li­gen andra orsa­ker än trots. För henne blev det vik­ti­gare att jag kände mig mätt, orkade stå på benen och fort­satte växa än att vår omgiv­ning skulle få till­freds­stäl­lel­sen att alla barn  föl­jer ett för­ut­satt möns­ter. Gud nåde den som inte föl­jer kon­ven­tio­nerna vid matbordet!

Som vuxen har jag lärt mig att äta all slags mat även när jag inte gil­lar det. Men det har tagit tid att lära sig dölja gri­ma­serna. När jag lagar mat till famil­jen så lagar jag verk­li­gen mat till just bara dem. Jag vet hur de vill att det ska smaka, men själv ogil­lar jag det. Så när jag är ensam hemma nju­ter jag av mina spe­ci­ellt utvalda mat­bi­tar. Man måste kunna kompromissa!

Nu ska jag äta lun­chen, den har ju knap­past kall­nat och sedan ska jag på ett vik­tigt möte 14.15 exakt!!!!