Egentligen skrev jag det här som en kommentar hos Antigone, men jag beslutade mig för att posta mina ord som ett inlägg istället. Det var nämligen väldigt svårt att få en överblick i den lilla kommentarsrutan. Det här inlägget är således en kommentar till de här sidorna  Vem är jag? Hotet från ADHDkvinnor.se…. ADHD-Apartheid hos ADHDkvinnor.se osvosv…. Det blev väldigt rörigt.

Nää, vad var det för konstigt med den presentationen? Den är rak och ärlig — den representerar dig. Även om inte alla delar dina erfarenheter är det väl knappast anledning nog att döma ut dig eller det du skriver. Respekt.

Möjligen kan  adhd-kvinnor.se ha tolkat din presentation som att du  förringar de kvinnor som “bara” har problem som “slarvmajor”- dom som pratar om stök i skåpen, röriga lådor osv.… och det är kanske inte så smart att döma ut deras funktionsnedsättning som falska schabloner.

Finns det egentligen några rätt eller fel ?

Det här är ett av många dilemman när det gäller adhd:n — den drabbar och får konsekvenser helt utifrån individen. En adhd-kvinna är inte den andra lik. Med andra ord kan det inte heller finnas någon absolut sanning eller en schablon av hur adhd påverkar livet. Hade det varit endast adhd:n som påverkade oss hade man kanske kunnat få fram en hyfsad bild — men det är ju inte realistiskt. Livet utvecklas utifrån så mycket mer än bara en diagnos. Har man dessutom två eller t.o.m tre diagnoser och samtidigt brottas med beroende, dysfunktionella relationer osv.…ja, då förstår ni kanske hur många olika sanningar det finns om adhd.

Det lidande som följer av funktionshindret är inte mätbart. En kvinna som har försummat sina barn, varit drogberoende och helt ute i galen tunna kan inte jämföras med slarvmajan och hennes röriga skåp. Båda kan lida lika mycket. Båda bilderna är lika sanna, bådas erfarenheter är korrekta. Funktionsnedsättningen kan vara lika förödande för båda. 

Precis som det finns en fara med de förenklade schablonerna finns det en risk med schabloner som utgår från extremfall. Alla adhd:are är t.ex inte missbrukare, sexberoende, hetsätare, hustrumisshandlare eller lämnar sina barn vind för våg. Blir extremfallen shabloner riskerar de med mindre funktionsnedsättning att stå utan hjälp. Det spelar alltså ingen roll hur man vänder på det.  Alla bilderna behövs.

När det gäller att hantera och acceptera sitt funktionshinder finns det inte heller några rätt eller fel. Vi är olika och det är därför det uppstår fraktioner — någon väljer att skratta åt sina bekymmer, en annan väljer att skuldbelägga antingen sig själv eller sin omgivning, en tredje hanterar det enklast genom att inte hantera det, den fjärde bevarar sitt funktionshinder som en högst personlig hemlighet, den femte hanterar sin adhd  mycket sakligt och vetenskapligt och den sjätte  gör som Antigone. Alla gör rätt. Alla kämpar med sina problem och det är just kampen mot funktionsnedsättningen som vi har gemensam.

Det var länge sedan jag var inne på adhd-kvinnor.se och jag har därför ingen tydlig bild av deras agenda. Måhända ser de sig som ett slutet sällskap?   När man blir medlem på forum eller sajter med lösenord godkänner man samtidigt villkoren för ett fortsatt medlemskap. Är det någon som har kollat villkoren?  Deras forum och deras hemsida är trots allt privat mark — det är bara att acceptera. Kanske de modererar så hårt eftersom de vill undvika ett nytt High-Chaparal? Forum har ju tendens att bli väldigt utflippade och de flesta med adhd gillar när det ordnat , strukturerat och utan alltför många surpriser. 

En uteslutning kan också vara en reaktion i ren affekt — ett fenomen som alla  adhd-kvinnor torde vara bekant med. Det är sånt som händer. Därefter kommer motreaktionen, ytterligare en pajkastning och en tävlan om vem som har rätt eller fel. I värsta fall slutar det i en obotlig schism. En typisk konsekvens av okontrollerade impulser…. Den energin kan man lägga på annat istället. Antipsykiatrin förtjänar betydligt fler pajer än virrpannorna och slarvmajorna.

Oavsett vilket så tycker jag att du ska köra ditt race Antigone. Ju fler sanna bilder som sprids av hur det är att leva med adhd desto större förståelse får vi allesammans. Inte bara från omgivningen utan även för varandra.

Men som sagt — det finns lika många schabloner som det finns adhd-kvinnor — och alla har de rätt att få berätta sin historia. 

Andra bloggar om: ADHD, adhd-kvinnor.se, forum, konflikter, kvinna, olikheter, pajkastning, tolerans, vuxen-adhd

Liknande inlägg:

1. –Enkla sanningar om män–
2. Nu f&örstår jag mig själv

Det är egentligen inte tråkigt att städa, speciellt inte om jag har resultatet i åtanke. Att städa är inte särskilt svårt heller. Jag vet exakt hur man ska göra.

Mitt stora problemet med städning och hushållsarbete överlag  är att jag har lång startsträcka och måste aktivt övertala mig själv att sätta igång.  Det går sådär. Ibland är jag duktig, ibland sämre än kass. Det är då högarna växer.

För några år sedan fick jag ett tips som går ut på att man ska städa i gympadojjorna. Av någon underlig anledning fungerar det faktiskt. Det blir lite mer svung i sysslorna och jag  rör mig  mer energiskt eftersom det inte  funkar att dra benen efter sig i ett par sneakers. Då står man på nämligen på näsan.  Testa själv, så får du se.

Idag hittade jag något som troligtvis lyfter städningen och hushållsarbetet till nya höjder. Det ser hoppfullt ut — jag kan torka lakan ända uppe i grantopparna och nå de översta hyllorna med dammtrasan – jag lär bli framröstad som milleniets främsta städtant.

Kangoojumps

Andra bloggar om: ADHD, hoppfull, hushåll, jumping shoes, kangaroo, onknapp, prokrastinera, städning, startsträcka, tips

Liknande inlägg:

1. Årets julklapp
2. Tips!

För inte så länge sedan kunde vi med neuropsykiatriska funktionshinder glädjas åt den stora nyheten att man inom forskningen upptäckt biologiska och rent fysiska faktorer som orsakar ADHD.

Äntligen kunde vi svinga en spade i huvudet på  Efva Kärve. Äntligen kunde vi begrava allt det svammel som länge varit gemene mans föreställning kring ADHD. Vi med funktionshinder har ganska länge fått kämpa i motvind för att få rätsida på de fördomar som bl.a scientologerna, homeopaterna, dietspecialisterna och naturmedelstillverkarna har lobbat fram som sanningar.

I ett kort ögonblick trodde säkert var och en av oss att nu ger väl  kvacksalvarna ändå upp. Nu finns det svart på vitt – ADHD beror inte enbart på vår tids kultur. Kan vi få en paus nu, kan vi få ett slags erkännande – vi existerar, vi har svårigheter, vi inbillar oss inte. Vi har en diagnos, vi har rätt till ett respektabelt bemötande och en behandling som är anpassad till våra behov.

Att jämt för höra hur farligt det är med diagnoser är i de flesta fall mycket upprörande eftersom diagnosmotståndarna är samma människor som ser till att fördomarna befästs på ytterligare ett plan. En diagnos kanske placera mig i ett fack, men det är helt okej, för jag sitter redan i väldigt många fack – ett politiskt fack, ett sexuellt fack, ett modefack, ett inkomstfack. Diagnosfacket är bara ytterligare ett av väldigt många. En diagnosstämpel är inte farlig i sig själv. Den blir farlig först när stämpeln bygger på felaktig fakta och ogrundade fördomar, som t.ex det svammel scientologerna sprider. Så istället för att sprida stämpelhysteri kanske det vore lämpligt att angripa de som fortsätter att mångla fram falsk information kring neuropsykiatriska funktionshinder.

Idag dök det upp en länk på twitter. Scientologerna har överträffat sig själv. KMR med scientologtrollet “Janne Larsson” i spetsen har givit ut en ny bok — ADHD &PILLER. Som vanligt pendlar man mellan skratt och gråt när man läser.

“Den här boken handlar om den påhittade funktionsstörningen i hjärnan, ADHD, och om de obefintliga vetenskapliga bevisen för att barnens uppförande skulle bero på fel i deras hjärnor. Som Janne Larsson skriver:
- Det är hos de vuxna och i den omgivning de skapar för barnen som de egentliga problemen ligger, inte i obevisade defekter i barnens hjärnor.
Den handlar också om de skadliga psykiatriska droger som ges till barn “med ADHD” i namn av behandling. Den berättar om det gigantiska missbruk av ADHD-droger som nu håller på att sprida sig i samhället. Precis på samma sätt som när amfetaminet släpptes lös under 1960-talet. Av historien lär vi oss inget, men av denna bok kan vi lära oss en hel del. Bland annat att amfetamin inte hjälper barn. Och det bevisligen så.”

Vilket töcken. Dimmorna tycks aldrig lätta för vissa. Återigen sprids fördomar, osanningar och bluffteorier utan större betänkligheter.

Hos Magnus Callmyr kan jag läsa följande:

“ problematiken kring ADHD är ett av de mer välstuderade områdena, enligt Socialstyrelsen. Det är olyckligt att en sekt sprider villfarelser på detta sätt. För den som är intresserad av vetenskap kring adhd är det bättre att vända sig till Socialstyrelsen och t ex deras sammanfattning i frågan. Där framgår effekterna av medicinering utifrån ett vetenskapligt perspektiv, till skillnad från scientologernas affärsmässiga sektintresse…”

Vidare har Magnus hittat en länk om scientologernas metoder, och då särskilt kring författaren till den ovan nämnda boken. I Läkartidningen finns en sammanställning, vilket är viktigt att ha i åtanke om någon skulle tro att det ligger någon sanning i de påståenden som Scientologerna och deras organisation ”Kommittén för mänskliga rättigheter” eller aktivisten Janne Larsson, kommer med.

Vidare kan ni läsa hos Rosen; Nu är dom igång igen !!! del 1 Nu är dom igång igen !!! del 2

För övrigt kan ni läsa om scientologerna och deras affärsverksamhet, som de kallar kyrka, i en utmärkt artikelserie som publicerats i Sydsvenskan.

Andra bloggar om: ADHD, forskning, piller, scientologi, scientologtroll, stämpeltomtar

Liknande inlägg:

1. Dagens To-do-do-do-di-da-da-di-do-bow-wov-lista
2. Nu f&örstår jag mig själv

Jag hoppas ni har varit hos ADHD-NPF.COM på sistone. Där kan man alltsom ofta hitta intressant material med anknytning till NPF.

Själv blev jag alldeles nyligen medveten om en film som de tillhandahåller. Det var längesedan de skrev inlägget och  jag måste ha missat det i nån tillfällig guldfisks-attack.

Filmen heter Living with ADHD och är på engelska.Den är dock så pass enkel att de flesta kan hänga med utan textremsa.

Andra bloggar om: adhd-npf.com, att leva med adhd, filmtips, Living with ADHD, myter

Det finns inga relaterade inlägg. Otroligt!

Jag funderar på hur klumpigt jag uttrycker mig emellanåt. Det borde finnas någon slags klumpighetsvakt,  en typ av rörelsedetektor, som avger en elektrisk stöt. En tiondedels sekund innan man rapar ur sig något dumt eller sårande får man en påtaglig påminnelse. Tänk dig nu för.

Efter en tiondedels sekund har jag hunnit uppfatta hur korkat jag betett mig. Fast då är det för sent. Igen.

Andra bloggar om: ADHD, att hejda sig, impulsiv, impulsivitet, tänka efter före

Liknande inlägg:

1. Kära dagbok – jag är tillbaks
2. Det kan man ju fråga sig

Jag fördjupar mig inte särskilt mycket i orsakerna längre. När adhd:n spelar upp sina spratt rycker jag oftast på axlarna. Grubblerierna har jag lämnat bakom mig. Sorgen också. Numera försöker jag fokusera på att göra livet enklare. Men ibland kan jag förstås inte låta bli att undra….

- Hur i allsin dar hamnade den där?

- adhd,spratt,tankspridd,disträ

Andra bloggar om: ADHD, disträ, spratt, tankspridd

Liknande inlägg:

1. Städtips för hoppfulla
2. Till dig med vänliga hälsningar

Jag funderar på att göra något märkbart idag, något som gör skillnad ….

Något storslaget eller kanske något litet som har stor betydelse.

Det måste iallafall resultera i  en tydlig differens mellan före och efter, ungefär som veckotidningarnas stylingreportage. Där brukar det framgå hur hemskt det var förut  och hur fantastiskt det blev efteråt.

Jag vet exakt vad jag ska göra. Jag ska gå ut med soporna.

.

.

Andra bloggar om: åstadkomma, att-göra-lista, göra skillnad, make a difference

Det finns inga relaterade inlägg. Otroligt!

- Vilken röra!

Så brukade min äldsta dotter säga när hon kom från sin pappa. Då hade hon varit hemifrån ett tag och att komma hem igen var förstås lite av en chockupplevese.

Det har blivit mycket bättre nu, även om högarna fortfarande kan bli liggande lite för länge. Men jag har precis börjat få hjälp av ett boendestöd och i framtiden tror jag faktiskt att vårt hem ska komma i ordning. Jag hittar förstås ingenting, det hör ju till bilden, och mycket av min tid går åt till att leta efter saker.

Men boendestödet hjälper mig att strukturera. Bara vetskapen om att de kommer två gånger i veckan gör också att man lättare håller sina vardagsuppgifter kvar i huvudet. Det är nog samvetet som talar. När mamma och pappa levde var det de som stod för mitt samvetes röst.

Precis som Gunnel har jag haft väldiga problem med att hålla ordning på ekonomin. Även om jag haft pengar så har jag aldrig kommit så långt som att betala räkningarna. De har blivit liggande någonstans mellan de otvättade strumporna och brieosten. Jag tror att sådana som jag är rena guldgruvan för inkassoföretagen.

Numera har jag lämnat över hela ansvaret för ekonomin till min gubbe. Det är väldigt skönt att slippa den bördan. Hade jag inte haft honom så hade jag inte tvekat en sekund inför att skaffa godman. Det hade jag inte skämts det minsta för.

För min egen del skulle jag kunna fortsätta bo i ett hem à la Albert och Herbert. Jag ser inte själv röran. Men det funkar väldigt dåligt när man har barn. Speciellt eftersom de också har funktionshinder. Struktur, rutin, ordning och reda är viktigt för alla i den här familjen.

Det fungerar också väldigt dåligt i förhållande till sin självbild. Att ständigt gå runt i den där röran gör varken livet eller självförtroendet bättre.

Jag nämner allt det här med tanke på att Svd idag publicerade den andra artikeln om kvinnor med ADHD. Den kan ni läsa här

Gunnels röra fick en diagnos

Precis som Gunnel har jag också fått skämmas och ta skit för att jag är en sådan slarva. Jag har blivit anklagad för att vara lat, men så är det inte.

Som stöd till Gunnel, så att hon vet att det finns fler virrpannor, visar jag en bild från mitt vardagsrum. Just de här högarna har legat här i 5 dagar. Men för två år sedan skulle de lika bra ha legat där i fyra månader eller fyra år. Man utvecklas ju!

Just nu håller jag på med ett L Å N G T I D S P R O J E K T, nämligen att städa min garderob. Det har pågått under 4 veckor och det känns som om jag aldrig blir färdig. Men jag har satt en deadline till måndagen den 25 februari — för då kommer boendestödet tillbaka efter sportlovet — och jag vill ge dem en sjudundrande överraskning(jag hoppas ni inte läser det här — Mats o Cicci — i så fall får ni spela överraskade).

Sen ska jag väl ta itu med mitt skafferi också, det stora iallafall. Hrmmm.….….

- Skulle du kunna räcka mig oreganon?

Karin skriver också Om röra

Andra bloggar om: ADHD, barn, boendestöd, diagnos, hem, ordning, röra

Liknande inlägg:

1. Potatisskalare
2. Ändrade planer

Det var väl ganska typiskt det här.…. Upptäckte nyss, när jag satt och bläddrade tillbaka några sidor, att det här kändes bekant , iallafall bilden!! och så mindes jag varför jag lagt in en sån bild!! Som sagt, jag har nog varit inne i nån bubbla på sistone.…

Nu ska jag se till mina små och sen ska grytorna en åktur få! Örona böj!

Jag får väl helt enkelt göra en omtenta? Det går väl bra?

Men Majsan, som är på ett mycket viktigt event, behöver inte upprepa hela proceduren. Nu ska hon se till att spara på krafterna så damptanterna kan få ta del av en konferansstory senare. Ha det allra trevligast där uppe!.

Dom är på hugget, mina systrar och själsfränder, precis som en och annan broder. Det passar alldeles utmärkt, för det här drulliga och dampiga dinofruntimret är en gnutta deppigt. Det fungerar med utmaningar av alla de slag. Ju djärvare, desto bättre! och man kan väl säga att Majsan lyckats alldeles förträffligt när det gäller graden av mod, för det är sällan jag tar kommando av någon.…… men Majsan är ju Majsan

.…och därför har jag tagit en bild på ett av mina skåp. Här ser ni grytskåpet, som liksom många andra förvaringsutrymmen används som nedkast, utkast eller inkast.…ni vet, precis som ett sopnedkast i ett vanligt hyreshus. Vårt hem är väldigt välplanerat om man ser det ur kastvinkeln. Det är rätt kasst!

Så min veckouppgift blir alltså att städa och strukturera det som borde likna ett husmoderligt grytskåp. Fixat och klassigt(inte kasst) ska det vara tills söndag. Vem vet, jag kanske kommer i nåt transstadie och grejar resten av boningen också!

Kram till alla dampdemoner!

Andra bloggar om: damptant, grytskåp, majsan67, Mammamumrik, ordning och reda, p@kkath, städa, struktur, Tant Rasch, utmaning

Liknande inlägg:

1. Smått och gott
2. Signum för virrpannor och tyrannosaurus

Tant Rasch kom med den formidabla idén att skapa en logga för alla tanter som har någon form av neuropsykiatriskt funktionshinder. Enda regeln för loggan är att man antingen använder den eller så låter man bli. Enklare kan det inte vara.

Så om det möjligtvis finns en tyrrannosaurus i din garderob, som du emellanåt lyckas dräpa, men långtifrån tämja, bör du genast förena dig med oss.

Begrepp som“tant”, “damp”, “bokstav” och “nätet” tolkas i sin mest vida betydelse.

Andra bloggar om: –taggar: damp , damptant , bokstavstant , tyrannosaurus rex , virrpanna , neuropsykiatriska funktionshinder , ADHD , ADD , autism , tourette , aspberger , Tant Rasch

Andra bloggar om: ADHD, Asperger, Autism, bokstavstant, damptant, Tant Rasch, Tourette, tyrannosaurus rex, virrpanna

Liknande inlägg:

1. Smått och gott
2. Hot Dogs och Hotta Hossor

Det händer relativt ofta att folk hittar hit genom att söka på kombinationer där ordet indigo ingår.

Som exempel kan nämnas(särskrivningar är vanligt)

• indigo barn
• adhdbarn med indigo
• stjärnstoff indigo
• hur vet man att man är ett indigo barn
• bemötande indigo barn
• stjärnbarn indigo
• tics och indigobarn
• kristall och indigobarn

Idag överträffar det dock allt annat jag sett. Sökningen lyder som följer:

vad gör man med  indigofärgade barn

Sökningen är alltså ställd som en fråga och jag känner mig manad att svara.

Indigo är en blå färg med dragning åt violett. Färgen har fått sitt namn efter växten indigo. I denna växt återfinns ett färgämne som används för att färga bland annat textilier i olika blå toner. Jeans färgades ursprungligen med indigo.

Med tanke på att man kan bleka jeans i klorin borde det gå bra att ta sina indigofärgade barn till simhallen och låta dem bada i det klorhaltiga vattnet. Möjligen skulle man uppnå samma effekt om man beströk de blåfärgade barnens hud  i citronsaft två ggr om dagen. Citronsaft har som bekant en viss blekande effekt.

Det bästa rådet är dock att det indigofärgade barnets omgivning försöker rensa sin tankeverksamhet. Åtminstone så pass mycket att man kan förmå sig göra en sökning som leder hit: Attention Riks om ADHD/Damp. Försök sedan pejla in verkligheten; inte den som utspelar sig i galaxerna, utan den som sker mitt framför näsan på dig.

Läs även andra bloggares åsikter om indigo, barn, stjärnor, galaxer i mina braxer, new age, verkligheten, attention, adhd, funktionshinder,

Andra bloggar om: Attention, barn, galaxer i mina braxer, indigo, new age, stjärnor, verkligheten

Liknande inlägg:

1. All dogs have ADHD
2. Alvin och gänget

Vristklockan som Helene undrat över är egentligen en liten fickklocka som man kan ha som äggur, tidtagare och vanlig klocka. Det var min far som hittade den i en urbutik i Ystad och den är inköpt för sex eller sju år sedan. Då kostade den 149 kr.

Dessvärre är det en no-name-klocka, men ser ut så här:

Det fina är att den har en skakfunktion, ungefär som när en mobiltelefon vibrerar. Jag har använt den tillsammans med ett kardborreband som egentligen är avsett för en mp3-spelare. Nu visar jag inte gärna mina vackra ben, men ni kan få se den “monterad” på min arm, så här.

Antingen kan man ha den med pipfunktion eller skakfunktion. Inte båda delarna samtidigt. Men som add:are är det faktiskt mer funktion i att ha skaket igång eftersom hörseln oftast är ur funktion när man ligger i sitt vanliga komatillstånd under natten. Själv använder jag den som förstaklocka mest för att kittla sinnena att vakna.

För att få tag på en likadan, kanske ni kan kontakta Wetterstrands i Ystad eller skriva ut en bild och ta med till närmsta urbutik.

Wetterstrands i Ystad

0411 — 121 05

Stortorget 5
Box 44
27121 YSTAD

Andra bloggar om: ADHD, Prylar, sömn, vakna

Liknande inlägg:

1. Usch och fy…
2. Om att vakna långsamt

• fortättning från 50 tips att hantera ADHD “Inledning”

• Var säker på att du fått rätt diagnos och se till att du får hjälp av en läkare som verkligen förstår ADHD eller ADD. Det finns en del likartade symptom som ibland kan förväxlas med ADHD som tex ångestsyndrom, depression, mano-depressivitet, OCD(obsessive-Compulsive Disorder) eller hyperthyroidism (överproduktion av sköldkörtelhormon).

• Utbilda dig själv! Att förstå principerna bakom ADHD är en av de mest kraftfulla hjälpmedlen du kan ge dig själv. Läs böcker. Prata med proffs! Prata med andra vuxna som har adhd eller add. Prata med dem i din närmsta omgivning och försök hitta någon “normal” som du litar på att få feedback ifrån när du undrar hur andra “normala” människor tänker eller gör i de situationer som du har svårt med. Därefter kan du lättare forma din behandling och precisera dina hjälpbehov inför dem som kan ge dig stöd.

• Skaffa dig en coach. Det är bra om du kan ha en coach som finns naturligt i din närhet. Han eller hon kan försöka hålla efter dig och se till att saker och ting blir gjorda. Men det är viktigt att den här personen är både tolerant och utrustad med mycket humor. Genom coachen kan du få hjälp att förbli organiserad, att upprätthålla fokus och om du råkar tappa den röda tråden när en fluga flyger förbi så kan hon hjälpa dig att komma på rätt spår igen. Hon kan också ge dig uppmuntran och påminnelser inför både arbete, privatekonomi och fritidssysslor. Coachen kan vara en vän, kollega eller terapeut (det är fullt möjligt att välja sin partner, men innebär en del risker för samlivet då man inte ska inta rollerna som vårdare och patient).

• Uppmuntran, uppmuntran och uppmuntran. Alla med adhd eller add behöver massor av uppmuntran. Jag brukar själv påminna min stackars sambo om att några kärleksfulla ord från honom ger mig mer än 1000 concertatabletter. Jag lyser upp som en julgran under den mörka årstiden och kan i princip genomföra stordåd bara för att få ta emot det där härliga berömmet. Det beror till stor del på att man inom sig bär på ett väldigt stort tvivel när det gäller ens egna förmågor och inte heller vet man alltid vad som är bra, dåligt, rätt eller fel. För mig är det t.ex alltid lättare att arbeta för någon annans skull än för min egen. Då vet jag åtminstone att jag gör rätt.

• Lika viktigt som att veta vad ADHD och ADD innebär så är det viktigt att kunna urskilja vilka beteenden som INTE beror på det. Bara för att man bråkar med sin mamma måste det inte bero på funktionshindret utan kan vara ett helt normalt beteende som man har gemensamt med många andra människor. Utöver att ha ADHD eller ADD så är man ju också en normal människa.

• Utbilda och forsök involvera andra. Precis som för dig är det viktigt för din omgivning att förstå vad ADHD eller ADD är. Berätta för alla inom familjen, på din arbetsplats, i skolan, i grannskapet och för dina vänner. När de väl förstått grunderna så kommer de att förstå dig bättre och kan även hjälpa dig till rätta i tillvaron.

• Ge upp ditt dåliga samvete för att du behöver hög stimulans. Alla med ADHD eller ADD söker sig till högstimulerande sysslor för annars kan de knappt hålla sig vakna. Jag råder dig istället att söka god och hög stimulans, men välj klokt och välj sådant som genererar något positivt, tex bättre kondition, bättre balans eller annan skicklighet. Välj en god stimuli så slipper du ha dåligt samvete för de dåliga och beroendeframkallande.

• Lyssna på vad andra människor har att saga om dig. Både vuxna och barn med adhd eller add har extremt låg självinsikt. Många av oss använder sig av total förnekelse inför både det ena och andra i konflikter, relationer och övriga företeelser. Men lyssna noga till dem du litar på. Genom att se dig själv med någon annans ögon lär du dig också att förstå varför de “normala” reagerar som de gör när du beter dig på olika sätt.

• Överväg att starta en förening eller supportgrupp. Mycket av den mest betydelsefulla informationen om ADHD och ADD har ännu inte nått boklådorna utan finns enbart lagrade i minnena hos de som nu lever med funktionshindret. Genom en förening eller grupp kan den här informationen spridas. Dessutom gör man en väldigt stor insats för det finns ett växande behov av att kunskapen sprids. Du kan ju alltid börja blogga!

• Försök göra dig av med allt det negativa som infekterat ditt system genom att du levt i många år utan att känna till din diagnos. Från och med nu kan det bara bli bättre! Om man ändå känner att man fastnat i sina nedåtgående spiraler så kan de hjälpa att tala med en terapeut som hjälper dig att återupptäcka dina positiva sidor.

• Känn dig inte tvingad att välja en konventionell karriär eller ett konventionellt sätt att leva ditt liv. Ge dig själv tillåtelse att vara den du är. Ge upp kampen om att bli den du en gång trodde att du skulle bli — den perfekte studenten eller den perfekta juristen på det perfekta kontoret i den perfekta staden med den perfekta partnern, samliv, barn….blablabla — tillåt dig att vara den du är!

• Kom ihåg att du lider av ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Det är genetiskt betingat och orsakas av en biologisk skada på hjärnan. ADHD eller ADD är inte en viljesjukdom, inte heller ett moralens förfall. Det är inte orsakat av en svag eller klen karaktär, inte heller beror det på omognad, Man kan inte finna bot genom att stärka sin vilja eller spänna vaderna. Inte heller botas ADHD eller ADD genom bestraffning, uppoffrande eller smärta. KOM ALLTID IHÅG DETTA! En del människor som själv har funktionshindret har ändå svårt för att acceptera den biologiska orsaken och har fastnat i den föråldrade åsikten att symptomen beror på dålig karaktär. Det i sin tur beror oftast på att de blivit indoktrinerade att se ned på sig själva genom kommentarer från en illvillig omgivning.

• Försök hjälpa andra som har samma funktionshinder. Genom att hjälpa andra lär du känna dig själv och dina stötestenar , men framförallt lär du dig att hantera din situation. På så sätt blir livet lättare att leva och du kan lägga all kraft på att odla dina positiva sidor.

Fortsättning följer: 50 tips att hantera ADHD ” Struktur i vardag, studier och jobb”

adhd, add, tips, att leva med adhd, npf, diagnos, utbildning, struktur, coaching, psykoterapi, KBT, medicinering

Andra bloggar om: acceptera, ADHD, diagnos, insikt

Liknande inlägg:

1. Signum för virrpannor och tyrannosaurus
2. Kära dagbok – jag är tillbaks

I SvD finns idag en artikel skriven av Malin Thurezon, civilekonom och förälder. Hon berör själva själva kärnan i  den svåra konsten att vara yrkesarbetande förälder. Det är inte lätt, kan man konstatera, att vara två heltidsarbetande och samtidigt ha ansvaret  att uppfostra barn.

Med utgång från egna erfarenheter kan jag säga att yrkeskarriär och en ansvarsfull föräldraroll går dåligt ihop. Har man ett sedvanligt arbete, från klockan 8–16, innebär det att barnens arbetsdag är från 7 — 17 eftersom det tar två timmar att ta sig till och från min arbetsplats. Barnen har med andra ord ett tio timmar långt arbetspass varje vardag och det innebär 50 timmars arbetsvecka.

Med tanke på att ett mindre barn har en vakenperiod på ungefär 14 timmar per dygn så innebär det att ungefär 71, 43  % av den vakna tiden under vardagarna spenderas utan föräldrarnas närvaro.

Under vardagar får föräldrar och barn 20 gemensamma timmar att förfoga över, dvs fyra timmar om dagen. De flesta av oss vet att två timmar om morgonen och två timmar om kvällen varken kan räknas som kvalitativa eller kvantitativa. Dessa timmar stressas igenom av frukost, påklädning, färd till och från barnens dagis eller skola, mathandlande, middagsbestyr, kvällsbad, nattning osv……

Under helgen har familjen 48 timmar tillsammans och under 28 av dessa är barnet vaket och tillsammans med föräldrarna. Här finns  chanser att utöva kvalitativt föräldraskap och det är också då de flesta av dagens yrkesarbetande sköter om sina vardagsbestyr i form av hushållsarbete, umgänge och fritidssysslor. Även om det är nyttigt att våra avkommor deltar i dessa sysslor så försöker man tränga in lite aktiviteter som är direkt anpassade till barnens nivå. Förhoppningsvis har man själv lyckats stressa ned så pass mycket att man hinner se dem i ögonen och tillsammans bara njuta av att existera. Hej och hå!

Men idag är det alltså så att av veckans 98 vakna timmar spenderar barnen 50 på dagis och i skola. Jag tror min mor vänder sig i graven! 

Det är från henne jag har mina referenser och det är med henne jag jämför mig själv. Den enda slutsats jag kan dra är att jag är en dålig mor. Även om jag är en modern människa i ett modernt samhälle med helt andra värderingar än för trettio år sedan, så skriker mitt hjärta att något är fel.

Malin Thurezon skriver;

“Barnens välbefinnande är beroende av att föräldrarna mår bra och har tid och ork för dem. Genom att ge barnen av vår tid signalerar vi att de är viktiga”.

Då undrar jag hur det ska gå till?  Med min egen mamma som förebild och kompass för hur en god förälder ska göra kan jag bara konstatera att hennes och mina förutsättningar  är vitt skilda. För trettio år sedan, när jag själv var sju år, precis som min yngsta dotter är idag,  fungerade allt annorlunda.

Min mamma arbetade inte och kunde spendera hela sin tid i hemmet. Det var hennes arbete.  Min syster och jag gick aldrig på dagis, men vi deltog i olika barnaktiviteter i samhället där vi bodde och i vårt område fanns det gott om andra barn att leka med. Tillsammans med andra mammor och barn fick vi vår sociala träning och knöt vänskapsband som håller än idag.

När grundskolan började följde mamma oss till skoltaxin varje morgon och hon stod och väntade när vi kom hem på eftermiddagen kl 14. Då hade vi varit borta i sex timmar. Oftast slängde vi våra ryggor under en buske och sedan gick vi en lång runda i skogen tillsammans med mamma och hundarna. Senare på eftermiddagen fikade vi och hjälpte till med middagsmaten. Läste läxor och träffade kompisar. När pappa kom hem åt vi middag och pratade om dagen som varit. Pappa gillade att spela kort,  så vi brukade spela lite skitgubbe eller 21. Resten av kvällen spenderade vi barn tillsammans med föräldrarna framför tv:n eller ensamma på våra rum.  Det fanns en valmöjlighet för oss och våra föräldrar som inte finns idag. De var inte tvungna att suga ut den sista droppen ur varje timme bara för att vara tillsammans med oss. Inte heller behövde vi barn tvivla på föräldrarnas prioriteringar. Ingen kände sig försummad och ingen behövde ha dåligt samvete. Alla fick det som var och en behövde. Framförallt var ingen utmattad eller sönderstressad.

Pappa arbetade heltid som verkstadschef på ett större bilföretag. Han var inte akademiker och inte högavlönad men hade en lön  något över genomsnittet. Ändå klarade de av att ha två barn, hus ( med lån som så småningom var helt avbetalda) och bil.  Varje sommar åkte vi på semester utomlands och när vi döttrar blev tillräckligt stora fick vi en häst att dela ansvaret för. Dessutom hade de råd att spara till extra pensionsutbetalningar för båda. 

Allt var inte rosenskimrande. Jag hade ju redan då min adhd, som är ganska svår, och det ställde till en del för mig. Mina föräldrar orkade förstås bära den bördan också och jag kände alltid att vi döttrar var viktigast för dem. Idag behövs det inte mycket för att balansen ska rubbas i en familj. Idag hade jag varit ett typiskt barn som orsakat skilsmässa, skolinsatser, extraresurser, vårdplats, omhändertagande osvosvosv.  Jag är glad och stolt över att det inte blev så. Jag är väldigt tacksam för att jag föddes 1969 istället för 1999.

När jag själv läste på universitetet och drogs med i jämställdhetshysterin konfronterade jag oförskämt min mamma med att pappa hållit henne som slav. Utnyttjat henne som hushållerska och att hon borde kräva hans hjälp i hemmet, eller åtminstone ett liv efter eget huvud.

Givetvis blev hon arg och vi käftade en lång stund om vad som var rätt eller fel. Just då, för 15 år sedan förstod jag inte hennes resonemang. Men nu, med egna barn och en skilsmässa senare förstår jag bättre.

Det viktiga är inte vem som gör vad, utan vad vi åstadkommer gemensamt som familj. Som familj har man ansvar inför varandra. Om alla drar sitt strå till stacken kan alla må bra. Men om en, eller båda kräver sin fulla frihet att utvecklas som individ, kräver man också att den andre gör avkall på sin frihet. Pappa och jag möttes på halva vägen. Han tjänar pengarna och jag gör arbetet här hemma för att vi ska få en så rik fritid som möjligt tillsammans. En karriär utanför hemmet kan inte mäta sig med det värde som finns i en fungerande familj. För mig och pappa har tiden med familjen alltid varit viktigare än våra arbeten.

Min mamma kände sig inte som en slav. Hon var inte en hushållerska utan egen vilja eller behov, utan ansåg sig vara den som fått störst frihet av våra föräldrar. Hon slapp stressa iväg till arbetet, hon kunde tillbringa och planera dagarna precis som hon ville och framför allt kunde hon ägna hela sitt hjärta åt att dra upp plantor( plantorna var jag och min syster). Inte heller hade hon valt rollen som hemmafru för att hon saknade andra alternativ. Hon var utbildad bibliotekarie och hade läst i många år.

När jag tänker på vilka andra skillnader som finns mellan då och nu, så kan man inte låta bli att se hur annorlunda vi idag förhåller oss till tingen.

Mina föräldrar köpte inte hus förrän de var 43. Då hade de också sparat ihop till 1/3 av husets pris! Idag köper många hus redan när de är 30, men lånar amorteringsfritt till hela summan! Inte särskilt smart i tider som förändras. Snacka om stressfaktor!

Inte heller var de shopoholics och suktade efter trendprylar, märkeskläder, telefonabbonemang, senaste teknikprylarna eller att klå grannen om att ha bättre bil, tv, kök eller dyrare semester. De pratade aldrig med andra personer om vad saker kostade, vad pappa tjänade eller ojade sig över att de saknade något materiellt. Hade man andra värderingar då eller hade man inga problem alls? Vari ligger skillnaden mellan då och nu? Varför kunde man leva på en lön då,  men inte idag?

Som jag ser det är försörjningsbördan den främsta orsaken till att barnen inte får den tid de behöver av sina föräldrar. Men också att föräldrarna inte själv har tagit ställning till om de värderar de yttre eller inre värdena främst.

vardag, allmänt, samhälle, vård, barn, värde, familj, försörjning, stress, konsumtion, lön, tankar

Andra bloggar om: ADHD, barn, barndom, hemmafru, karriär, minne, yrkesroll

Liknande inlägg:

1. Livets orättvisor
2. Vilken röra!

Att leva med ADHD är en prövning. Inte för mig som bär på eländet, men för alla de som råkar befinna sig i närheten när man får en FrÖnkenstein. Det gäller att vara utrustad med  tålamod och lugn, en gnutta förnuft och gott läkekött. Det är inte lönt att försöka kommunicera med monstret som uppenbarat sig. Än mindre fruktbart är det att leka psykolog, hålla med, klappa om eller le med förstående ögon. Då blir jag verkligen crazy och vrålar värre än en flock hungriga lejon. Det finns ingen manual hur du bäst kan hjälpa för jag vill inte ha hjälp.

Det bästa sättet att rida ut stormen för den som befinner sig i närheten är att söka skydd och se till att inte själv bli sårad, arg eller förtvivlad . Stäng av hörseln så att du inte hör mina svordomar, glåpord och  besvärjelser. Utmana mig inte med ditt stirrande utan vänd  bort blicken. Försök att inte ta åt dig av mitt beteende, mina ord eller ilska. Det är mig det är fel på. Förbli opåverkad, låt eländet rinna av dig. Det är inte dig jag vill åt, det är mitt sätt att bringa stiltje efter stormen, ett försök att bränna alla proppar i huvudet för att sedan få lugn. Därefter kan systemet startas om och jag är världens goaste och gladaste igen.

Mina FrÖnkenstein-utspel  kan komma ur tomma intet.  Jag har länge funderat på varför det är så . Men jag har gett upp och försökt acceptera tanken på att min hjärna kopplar och strukturera stimuli på ett väldigt egendomligt och okontrollerbart sätt. Istället fokuserar jag på att bemästra själva utloppet eller utbrotten och skona min familj från de värsta stunderna.

Man kan känna när frÖnkenstein är på väg. Tankarna hoppar och far, koncentrationen är minimal. Jag registrerar minsta lilla ljud, varenda rörelse och alla sinnen är inställda på maximal registrering. Den utrensande censuren orkar inte sortera alla intryck och stimuli. Ska försöka beskriva några minuter innan ett vulkanutbrott: Jag hör mina egna andetag, hjärtat som slår, hunden som snarkar, grannens bil som accelererar, termostaten som slår på och av. Min yngsta dotter som vänder blad i en bok och den äldsta som sitter och skruvar sina hårlockar med pekfingret. Stänger av datorn. Jag hör blåsten där utanför, änderna som tjattrar. Jag hör hur kläderna rör sig mot kroppen och jag urskiljer åter en av grannarnas bilar. Genom fönstret kan jag se solens reflexer på ett blankt grästrå och härinne sitter papegojan och knorrar med näbben. Den äldsta dottern byter ställning, hennes kläder hörs också. På radion spelar de Di Leva, en sång jag gillar. Jag smakar  paprika i munnen. Går mot datorn. Sätter på kaffevatten. När kommer Micke? Den yngsta börjar hoppa hage på golvklinkret. En moped därutanför kämpar i motvinden. Undrar hur det går med min väninnas nyfödde? Jag borstar tänderna. Blir betuttad i mina fötter och börjar leta nagellack. Hunden vaknar. Hennes rumpa vispar mot golvet och låter som vassa viskningar. Var är Simba? Solens reflexer i gräset igen. Kläderna som låter. Sätter på datorn. Hårlockarna som skruvas runt en finger. Svansen vispar vispar vispar. Trappan behöver dammsugas. Vilken mat ska jag servera idag? När kommer han hem förresten? Vindkraftverket svajar.Papegojan som sträcker på vingarna. Solens reflexer i fågelbadet därute. En katt som går i singeln på uppfarten. Var är mitt kaffe? Sätter på kaffevattnet igen. Lilltjejen vill byta kläder. Rotar i en av våra klädhögar. Hittar en snygg kjol jag glömt bort. Micke gillar den. Nu minns jag. Hunden i hälarna. Kollade jag e-mailen innan? Gäspar, viftar och vispar. Kaffevattnet kokar. Lilltjejens kläder. Hon vill ha det som ligger i tvättmaskinen alldeles blött. Ser tånaglarna igen. E-mailen? Lampans reflexer på torktumlarens framsida. Alldeles för vitt ljus. Lilltjejens kläder mot klinkern. Knappmetallen mot keramiken, klink, klink. Middagsmaten? Mjukiskläder, doftar rosa och gott. Tyllkjol låter krispigt som maräng. Fikasugen. Sätter på kaffevatten. Hunden vispar och går ut. Katten kommer in. Våta tassar mot golvet. Sugproppsljud mot golvet.

En stund senare räcker det med att barnen ställer en enkel fråga och adrenalinet börjar koka. Hjärtat slår i 170. Det slår lock för öronen. Jag vill slå sönder något, men lyckas avstyra impulsen. Jag biter så hårt jag kan på insidan av kinderna. Jag flåsar av ilska.

MAXIMUM OVERLOAD!! 

För att undvika frÖken frÖnkenstein,  det vidriga och svavelosande monstret, tillgriper jag plan B.

Jag hoppar i  gummistövlarna och i all hast säger jag till barnen att ta varsin glass i frysen. Hundarna och jag springer ikapp till vindkraftverket, tårarna rinner, det svider i lungorna och jag fryser i den tunna tröjan.  Det är en kilometer dit, men jag springer ytterligare två i kyla och småregn. Uppe ifrån kullen ser jag ner över vår gård. Det lyser i alla fönstren och ser väldigt mysigt ut. Där bor jag med min lilla familj, med sambon, barnen och alla djuren. Världen är helt plötsligt vacker igen! Agressionen borta. Hjärtat är lugnt och i mörkret ser jag hundarnas varma andedräkt förångas. Dags att börja om! Dags att gå hem!

ADHD, adhd, agression, vuxen, kvinna

Andra bloggar om: ADHD, kvinna, överstimulerad, symptom, vrede

Liknande inlägg:

1. Årets julklapp
2. Kära dagbok – jag är tillbaks