Det är egent­li­gen inte trå­kigt att städa, spe­ci­ellt inte om jag har resul­ta­tet i åtanke. Att städa är inte sär­skilt svårt hel­ler. Jag vet exakt hur man ska göra.

Mitt stora pro­ble­met med städ­ning och hus­hålls­ar­bete över­lag  är att jag har lång start­sträcka och måste aktivt över­tala mig själv att sätta igång.  Det går sådär. Ibland är jag duk­tig, ibland sämre än kass. Det är då högarna växer.

För några år sedan fick jag ett tips som går ut på att man ska städa i gym­pa­do­jjorna. Av någon under­lig anled­ning fun­ge­rar det fak­tiskt. Det blir lite mer svung i syss­lorna och jag  rör mig  mer ener­giskt eftersom det inte  fun­kar att dra benen efter sig i ett par snea­kers. Då står man på näm­li­gen på näsan.  Testa själv, så får du se.

Idag hit­tade jag något som tro­ligt­vis lyf­ter städ­ningen och hus­hålls­ar­be­tet till nya höj­der. Det ser hopp­fullt ut — jag kan torka lakan ända uppe i gran­top­parna och nå de översta hyl­lorna med dammtra­san – jag lär bli fram­rös­tad som mil­le­ni­ets främsta städtant.

Kangoojumps

Jag hop­pas ni har varit hos ADHD-NPF.COM på sistone. Där kan man alltsom ofta hitta intres­sant mate­rial med anknyt­ning till NPF.

Själv blev jag all­de­les nyli­gen med­ve­ten om en film som de till­han­da­hål­ler. Det var län­ge­se­dan de skrev inläg­get och  jag måste ha mis­sat det i nån till­fäl­lig guldfisks-attack.

Filmen heter Living with ADHD och är på engelska.Den är dock så pass enkel att de flesta kan hänga med utan textremsa.

Jag fun­de­rar på hur klum­pigt jag uttryc­ker mig emel­lanåt. Det borde fin­nas någon slags klum­pig­hets­vakt,  en typ av rörel­se­de­tek­tor, som avger en elekt­risk stöt. En tion­de­dels sekund innan man rapar ur sig något dumt eller sårande får man en påtag­lig påmin­nelse. Tänk dig nu för.

Efter en tion­de­dels sekund har jag hun­nit upp­fatta hur kor­kat jag betett mig. Fast då är det för sent. Igen.

Jag för­dju­par mig inte sär­skilt myc­ket i orsa­kerna längre. När adhd:n spe­lar upp sina spratt ryc­ker jag oftast på axlarna. Grubblerierna har jag läm­nat bakom mig. Sorgen också. Numera för­sö­ker jag foku­sera på att göra livet enklare. Men ibland kan jag för­stås inte låta bli att undra….

- Hur i all­sin dar ham­nade den där?

- adhd,spratt,tank­spridd,dis­trä

Jag fun­de­rar på att göra något märk­bart idag, något som gör skillnad ….

Något stor­sla­get eller kanske något litet som har stor betydelse.

Det måste ialla­fall resul­tera i  en tyd­lig dif­fe­rens mel­lan före och efter, unge­fär som vec­ko­tid­ning­ar­nas stylingre­por­tage. Där bru­kar det framgå hur hemskt det var förut  och hur fan­tas­tiskt det blev efteråt.

Jag vet exakt vad jag ska göra. Jag ska gå ut med soporna.

.

.

• for­tätt­ning från 50 tips att han­tera ADHD “Inledning”

• Var säker på att du fått rätt dia­gnos och se till att du får hjälp av en läkare som verk­li­gen för­står ADHD eller ADD. Det finns en del likar­tade symp­tom som ibland kan för­väx­las med ADHD som tex ångest­syndrom, depres­sion, mano-depressivitet, OCD(obsessive-Compulsive Disorder) eller hypert­hy­ro­i­dism (över­pro­duk­tion av sköldkörtelhormon).

• Utbilda dig själv! Att för­stå prin­ci­perna bakom ADHD är en av de mest kraft­fulla hjälp­med­len du kan ge dig själv. Läs böc­ker. Prata med proffs! Prata med andra vuxna som har adhd eller add. Prata med dem i din närmsta omgiv­ning och för­sök hitta någon “nor­mal” som du litar på att få feed­back ifrån när du und­rar hur andra “nor­mala” män­ni­skor tän­ker eller gör i de situ­a­tio­ner som du har svårt med. Därefter kan du lät­tare forma din behand­ling och pre­ci­sera dina hjälp­be­hov inför dem som kan ge dig stöd.

• Skaffa dig en coach. Det är bra om du kan ha en coach som finns natur­ligt i din när­het. Han eller hon kan för­söka hålla efter dig och se till att saker och ting blir gjorda. Men det är vik­tigt att den här per­so­nen är både tole­rant och utrus­tad med myc­ket humor. Genom coachen kan du få hjälp att för­bli orga­ni­se­rad, att upp­rätt­hålla fokus och om du råkar tappa den röda trå­den när en fluga fly­ger förbi så kan hon hjälpa dig att komma på rätt spår igen. Hon kan också ge dig upp­muntran och påmin­nel­ser inför både arbete, pri­va­te­ko­nomi och fri­tids­syss­lor. Coachen kan vara en vän, kol­lega eller tera­peut (det är fullt möj­ligt att välja sin part­ner, men inne­bär en del ris­ker för sam­li­vet då man inte ska inta rol­lerna som vår­dare och patient).

• Uppmuntran, upp­muntran och upp­muntran. Alla med adhd eller add behö­ver mas­sor av upp­muntran. Jag bru­kar själv påminna min stac­kars sambo om att några kär­leks­fulla ord från honom ger mig mer än 1000 con­cer­ta­tablet­ter. Jag lyser upp som en jul­gran under den mörka årsti­den och kan i prin­cip genom­föra stor­dåd bara för att få ta emot det där här­liga beröm­met. Det beror till stor del på att man inom sig bär på ett väl­digt stort tvi­vel när det gäl­ler ens egna för­må­gor och inte hel­ler vet man all­tid vad som är bra, dåligt, rätt eller fel. För mig är det t.ex all­tid lät­tare att arbeta för någon annans skull än för min egen. Då vet jag åtminstone att jag gör rätt.

• Lika vik­tigt som att veta vad ADHD och ADD inne­bär så är det vik­tigt att kunna urskilja vilka bete­en­den som INTE beror på det. Bara för att man brå­kar med sin mamma måste det inte bero på funk­tions­hind­ret utan kan vara ett helt nor­malt bete­ende som man har gemen­samt med många andra män­ni­skor. Utöver att ha ADHD eller ADD så är man ju också en nor­mal människa.

• Utbilda och for­sök invol­vera andra. Precis som för dig är det vik­tigt för din omgiv­ning att för­stå vad ADHD eller ADD är. Berätta för alla inom famil­jen, på din arbets­plats, i sko­lan, i grann­ska­pet och för dina vän­ner. När de väl för­stått grun­derna så kom­mer de att för­stå dig bättre och kan även hjälpa dig till rätta i tillvaron.

• Ge upp ditt dåliga sam­vete för att du behö­ver hög sti­mu­lans. Alla med ADHD eller ADD söker sig till högsti­mu­le­rande syss­lor för annars kan de knappt hålla sig vakna. Jag råder dig istäl­let att söka god och hög sti­mu­lans, men välj klokt och välj sådant som gene­re­rar något posi­tivt, tex bättre kon­di­tion, bättre balans eller annan skick­lig­het. Välj en god sti­muli så slip­per du ha dåligt sam­vete för de dåliga och beroendeframkallande.

• Lyssna på vad andra män­ni­skor har att saga om dig. Både vuxna och barn med adhd eller add har extremt låg självin­sikt. Många av oss använ­der sig av total för­ne­kelse inför både det ena och andra i kon­flik­ter, rela­tio­ner och övriga före­te­el­ser. Men lyssna noga till dem du litar på. Genom att se dig själv med någon annans ögon lär du dig också att för­stå var­för de “nor­mala” rea­ge­rar som de gör när du beter dig på olika sätt.

• Över­väg att starta en för­e­ning eller sup­port­grupp. Mycket av den mest bety­del­se­fulla infor­ma­tio­nen om ADHD och ADD har ännu inte nått boklå­dorna utan finns enbart lag­rade i min­nena hos de som nu lever med funk­tions­hind­ret. Genom en för­e­ning eller grupp kan den här infor­ma­tio­nen spri­das. Dessutom gör man en väl­digt stor insats för det finns ett väx­ande behov av att kun­ska­pen sprids. Du kan ju all­tid börja blogga!

• Försök göra dig av med allt det nega­tiva som infek­te­rat ditt system genom att du levt i många år utan att känna till din dia­gnos. Från och med nu kan det bara bli bättre! Om man ändå kän­ner att man fast­nat i sina nedåt­gå­ende spi­ra­ler så kan de hjälpa att tala med en tera­peut som hjäl­per dig att återupp­täcka dina posi­tiva sidor.

• Känn dig inte tvingad att välja en kon­ven­tio­nell kar­riär eller ett kon­ven­tio­nellt sätt att leva ditt liv. Ge dig själv tillå­telse att vara den du är. Ge upp kam­pen om att bli den du en gång trodde att du skulle bli — den per­fekte stu­den­ten eller den per­fekta juris­ten på det per­fekta kon­to­ret i den per­fekta sta­den med den per­fekta part­nern, sam­liv, barn….blablabla — tillåt dig att vara den du är!

• Kom ihåg att du lider av ett neu­ropsy­ki­a­triskt funk­tions­hin­der. Det är gene­tiskt betingat och orsa­kas av en bio­lo­gisk skada på hjär­nan. ADHD eller ADD är inte en vil­je­sjuk­dom, inte hel­ler ett mora­lens för­fall. Det är inte orsa­kat av en svag eller klen karak­tär, inte hel­ler beror det på omog­nad, Man kan inte finna bot genom att stärka sin vilja eller spänna vaderna. Inte hel­ler botas ADHD eller ADD genom bestraff­ning, upp­off­rande eller smärta. KOM ALLTID IHÅG DETTA! En del män­ni­skor som själv har funk­tions­hind­ret har ändå svårt för att accep­tera den bio­lo­giska orsa­ken och har fast­nat i den föråld­rade åsik­ten att symp­to­men beror på dålig karak­tär. Det i sin tur beror oftast på att de bli­vit indokt­ri­ne­rade att se ned på sig själva genom kom­men­ta­rer från en ill­vil­lig omgivning.

• Försök hjälpa andra som har samma funk­tions­hin­der. Genom att hjälpa andra lär du känna dig själv och dina stö­te­ste­nar , men fram­förallt lär du dig att han­tera din situ­a­tion. På så sätt blir livet lät­tare att leva och du kan lägga all kraft på att odla dina posi­tiva sidor.

Fortsättning föl­jer: 50 tips att han­tera ADHD ” Struktur i var­dag, stu­dier och jobb”

adhd, add, tips, att leva med adhd, npf, dia­gnos, utbild­ning, struk­tur, coaching, psy­ko­te­rapi, KBT, medi­ci­ne­ring

Jag vet inte rik­tigt var­för jag skri­ver en blogg eller var­för jag vill att andra ska kunna läsa den. Jag har vissa teo­rier kring orsa­ken och vissa av dem hand­lar om tids­för­driv, upp­märk­sam­het, ska­pande och intres­set för att själv läsa blog­gar. Allra helst föl­jer jag det som är per­son­ligt skri­vet och för­med­lar en rea­lis­tisk bild av värl­den, livet och allt vad det inne­bär att vara män­ni­ska. Med för­del läser jag de som har en humo­ris­tisk glimt i ögat trots bekym­mer och elände. Det gäl­ler att se lju­set i mörk­ret, eller hur?Antagligen är mitt mål med den här blog­gen just att för­medla lite av mitt liv och min syn på både folk och fä. Nu till en bör­jan har jag fun­nit det väl­digt svårt att begränsa vil­ken typ av inlägg jag vill göra. De mesta här i livet intres­se­rar mig och jag tyc­ker och tän­ker om det mesta. Jag vet inte om det har med adhd:n att göra, den här eviga berg– och dal­ba­nan av käns­lor och intryck, eftersom jag för­änd­ras och för­vand­las från en dag till en annan, från en timme till nästa och ibland från minut till minut. Det är så det är med min inre kemi, det som sker i min hjärna, det som ingen kan se hända där­inne i hjär­nans kring­e­likro­kar. Men om du frå­gar min sambo, mina barn eller t.o.m våra hus­djur, så kan de bevittna om hur jag stän­digt för­änd­rar skep­nad från en ytter­lig­het till en annan. Jag är inte bara …frÖ­ken fÖrs­ter utan också mrs Hyde — den väm­je­liga, den bur­dusa, den elaka, den gapiga, den vred­gade, den våld­samma, den galna. Jag är en toka. // Mvh

mvh, djur, män­ni­skor, all­mänt, lund, barn, hjärna, tan­kar, dag­bok, adhd

Alltså…är det någon som fått en ping­back från det här inläg­get idag, dvs den 8 juni 2009 så igno­rera det bara. Jag hål­ler på att möblera om och det blev helt galet(som van­ligt). Den här utma­ningen är supergammal.

Malin utma­nar  och vill att jag ska skriva 8 fakta alter­na­tivt (o)vanor om mig själv.

Så här går det till:
Bloggaren skri­ver 8 fakta/(o)vanor om sig själv. Den som blir utma­nad skri­ver ett eget blog­gin­lägg om sina 8 fakta/ (o)vanor. I slu­tet av inläg­get skri­ver du 8 per­so­ner som du utmanar

1. Jag snu­sar, men avskyr det och skulle helst vilja sluta
2. Jag dric­ker ald­rig alko­hol. Det sma­kar usch, gör mig söm­nig och ännu mer asocial.
3. Jag är adop­te­rad och har en bio­lo­gisk familj bestå­ende av för­äld­rar och tre sys­kon som jag ald­rig träf­far. Min adop­tiv­fa­milj är död. Ibland kän­ner jag mig som den siste mohi­ka­nen eftersom jag inte har någon annan släkt än mina egna barn. Fördelarna med att vara famil­je­lös är att man slip­per släkt­ka­las, födes­e­da­gar som ska kom­mas ihåg och böket med att hålla kon­tak­ten. Nackdelarna för­står ni själv.
4. Jag bru­kar drömma sanndrömmar.
5. Mina föt­ter har krympt en hel stor­lek. Det inne­bär att jag har en her­rans massa skor som inte pas­sar längre. Om jag använde ragg­soc­kar i pump­sen hade det nog fun­kat, men så själv­sä­ker kän­ner jag mig inte.
6. Jag ogil­lar tv och kul­tu­ren kring tv-tittande. Däremot gil­lar jag att se en bra DVD-film.
7. Jag har en för­måga att all­tid bli smut­sig. När jag reser mig från sto­len eller går ut genom dör­ren bru­kar ski­ten komma fly­gande rakt emot mig. Efter så gott som alla mål­ti­der finns det en  fläck unge­fär tre deci­me­ter under hakan.
8. Jag älskar att hyperfokusera.

Jag skic­kar utma­ningen vidare till den som kän­ner för det, men skulle med glädje läsa vad Asapasa, Zabina, Kattis, Lotta och Annorlunda skulle skriva i en sådan här lista

Läs även andra blog­ga­res åsik­ter om utma­ning, malin-malin, ovanor, fakta, lista, smut­sig, tv, hyper­fo­ku­sera, adop­tera, familj, sann­dröm­mar

Tekla och jag har pre­cis kom­mit hem från sim­ningen på barn­ha­bi­li­te­ringen. Det gick väl­digt bra och hon var på så gott humör efteråt. Hon hade med sig tre gro­dor och de fick också delta i sim­un­der­vis­ningen. Tekla var för­stås duk­ti­gast av dem alli­hop och gro­dorna blev (om möj­ligt) ännu grö­nare av avund.

Inte nog med att hon varit på sim­ning idag — i för­mid­dags var hon med sko­lan och åkte skrid­skor också.

Inte nog med att hon åkt skril­lor och sim­mat idag — i morse bors­tade hon tän­derna helt själv. Inte bara en tand här och en tand där, utan pre­cis som man bör göra.

Nu sit­ter vi och vän­tar på att Vega ska komma hem med taxin. Jag bakade bam­se­muf­fins i för­mid­dags och Tekla har redan tjuv­star­tat. Förhoppningsvis finns det några kvar till Vega när hon kommer.

I vän­tan på taxin ringde jag  Egmont för­lag för att beställa en pre­nu­me­ra­tion på “Min häst”. Egentligen hade erbju­dan­det slu­tat gälla, men det gick ändå. Tack för det Sara, som satt i Egmonts kund­tjänst! Sara för­stod myc­ket väl hur vik­tigt det är  med Mulleväskor för en häst­to­kig flicka. Då gör det inte så myc­ket att ens mamma är glömsk och glöm­mer så vik­tiga saker som sista datum för prenumerationserbjudanden.

Andra blog­gar om sim­ning, barn­ha­bi­li­te­ring, groda, skrid­skor, Egmont för­lag, Min häst, Mulle

Jag mår bättre. Jag sade till Micke i sön­dags kväll, när vi pre­cis gått och lagt oss med varsin bok:

- Vet du vad, alla svarta tan­kar är borta nu.

Under de tre sista morg­narna har också svart­sy­nen varit som bort­blåst. Nu vill jag stiga upp igen. Visst är det märk­ligt? Upp och ner, hit och dit far man med käns­lorna och tan­karna. Från en dag till en annan, från en timme till en annan för­vand­las mörk­ret till ljus. Jag har fort­fa­rande inte lärt mig till fullo hur man ska han­tera de här tvära kas­ten. Blir det någon­sin möj­ligt att hålla sig inom ett nor­ma­lin­ter­vall? Jag tyc­ker ändå att 25 år av abrupta sväng­ningar borde ge någon form av bered­skap och för­måga att över­vinna svac­korna. Eller åtminstone tillämpa någon av de tusen­tals stra­te­gier man lagt upp. Men nää…jag blir lika över­rump­lad varje gång lika för­tviv­lad, sorg­sen och vemo­dig som all­tid. Merde!

Jag har under ytan gått och sugit på en kara­mell ganska länge, gjort upp skis­ser och ideer, letat inspi­ra­tion och gjort anteck­ningar. Så i sön­dags pop­pade ide­erna helt plöts­ligt upp igen och jag pra­tade lite löst med Micke, mest i för­bi­far­ten, om att jag har för avsikt att börja måla på all­var igen – som en rik­tig sys­sel­sätt­ning, med ett rik­tigt och pla­ne­rat projekt.

I tis­dags kom en för­sän­delse med Schenker, unge­fär som man kan före­ställa sig ett skepp kom­mer las­tat efter en världs­om­seg­ling på de sju haven. Allsköns mate­rial och utrust­ning los­sa­des på min kajkant.

Islossning – upp­vak­nande – blomst­ring – snart är det samma vil­ler­valla som all­tid

Andra blog­gar om  adhd, asper­ger, humör­sväng­ningar, var­dags­liv, kära dag­bok, familj, själv­mordstan­kar, mening, sys­sel­sätt­ning, ljus, mör­ker