Alltså…är det någon som fått en ping­back från det här inläg­get idag, dvs den 8 juni 2009 så igno­rera det bara. Jag hål­ler på att möblera om och det blev helt galet(som van­ligt). Den här utma­ningen är supergammal.

Malin utma­nar  och vill att jag ska skriva 8 fakta alter­na­tivt (o)vanor om mig själv.

Så här går det till:
Bloggaren skri­ver 8 fakta/(o)vanor om sig själv. Den som blir utma­nad skri­ver ett eget blog­gin­lägg om sina 8 fakta/ (o)vanor. I slu­tet av inläg­get skri­ver du 8 per­so­ner som du utmanar

1. Jag snu­sar, men avskyr det och skulle helst vilja sluta
2. Jag dric­ker ald­rig alko­hol. Det sma­kar usch, gör mig söm­nig och ännu mer asocial.
3. Jag är adop­te­rad och har en bio­lo­gisk familj bestå­ende av för­äld­rar och tre sys­kon som jag ald­rig träf­far. Min adop­tiv­fa­milj är död. Ibland kän­ner jag mig som den siste mohi­ka­nen eftersom jag inte har någon annan släkt än mina egna barn. Fördelarna med att vara famil­je­lös är att man slip­per släkt­ka­las, födes­e­da­gar som ska kom­mas ihåg och böket med att hålla kon­tak­ten. Nackdelarna för­står ni själv.
4. Jag bru­kar drömma sanndrömmar.
5. Mina föt­ter har krympt en hel stor­lek. Det inne­bär att jag har en her­rans massa skor som inte pas­sar längre. Om jag använde ragg­soc­kar i pump­sen hade det nog fun­kat, men så själv­sä­ker kän­ner jag mig inte.
6. Jag ogil­lar tv och kul­tu­ren kring tv-tittande. Däremot gil­lar jag att se en bra DVD-film.
7. Jag har en för­måga att all­tid bli smut­sig. När jag reser mig från sto­len eller går ut genom dör­ren bru­kar ski­ten komma fly­gande rakt emot mig. Efter så gott som alla mål­ti­der finns det en  fläck unge­fär tre deci­me­ter under hakan.
8. Jag älskar att hyperfokusera.

Jag skic­kar utma­ningen vidare till den som kän­ner för det, men skulle med glädje läsa vad Asapasa, Zabina, Kattis, Lotta och Annorlunda skulle skriva i en sådan här lista

Läs även andra blog­ga­res åsik­ter om utma­ning, malin-malin, ovanor, fakta, lista, smut­sig, tv, hyper­fo­ku­sera, adop­tera, familj, sann­dröm­mar

Tekla och jag har pre­cis kom­mit hem från sim­ningen på barn­ha­bi­li­te­ringen. Det gick väl­digt bra och hon var på så gott humör efteråt. Hon hade med sig tre gro­dor och de fick också delta i sim­un­der­vis­ningen. Tekla var för­stås duk­ti­gast av dem alli­hop och gro­dorna blev (om möj­ligt) ännu grö­nare av avund.

Inte nog med att hon varit på sim­ning idag — i för­mid­dags var hon med sko­lan och åkte skrid­skor också.

Inte nog med att hon åkt skril­lor och sim­mat idag — i morse bors­tade hon tän­derna helt själv. Inte bara en tand här och en tand där, utan pre­cis som man bör göra.

Nu sit­ter vi och vän­tar på att Vega ska komma hem med taxin. Jag bakade bam­se­muf­fins i för­mid­dags och Tekla har redan tjuv­star­tat. Förhoppningsvis finns det några kvar till Vega när hon kommer.

I vän­tan på taxin ringde jag  Egmont för­lag för att beställa en pre­nu­me­ra­tion på “Min häst”. Egentligen hade erbju­dan­det slu­tat gälla, men det gick ändå. Tack för det Sara, som satt i Egmonts kund­tjänst! Sara för­stod myc­ket väl hur vik­tigt det är  med Mulleväskor för en häst­to­kig flicka. Då gör det inte så myc­ket att ens mamma är glömsk och glöm­mer så vik­tiga saker som sista datum för prenumerationserbjudanden.

Andra blog­gar om sim­ning, barn­ha­bi­li­te­ring, groda, skrid­skor, Egmont för­lag, Min häst, Mulle

På sista tiden har jag drömt väl­digt myc­ket. Det bru­kar jag göra när jag är under­sti­mu­le­rad och uttrå­kad. Jag antar att det är ett sätt för hjär­nan att kom­pen­sera för det man går miste om. Man måste ju ha en viss input för att må bra.

Det som för­vå­nar mig allra mest är att jag dröm­mer om mat. Jag är inte direkt nån mat­fan­tast, som ni kanske minns, utan anser att mat är ett nöd­vän­digt ont.

Men nu har det alltså bör­jat explo­dera som ald­rig förr. I bör­jan drömde jag mest om färska grön­sa­ker i granna fär­ger, inlagda pri­mö­rer med touch av citron, vit­lök eller chili. Ett tag kunde jag knappt förmå mig vakna om det dök upp kokta och smör­dränkta broc­co­li­knip­pen eller kro­närt­skoc­kor. Sen utveck­la­des sin­nes­bil­derna till att även inne­hålla hel­gril­lad kyck­ling, saf­tiga rygg­bif­far, rosaskim­rande  rost­biff, väl­la­gade sön­dags­s­te­kar, rådjurs­fi­leer och rik­tigt fin­fina fis­kar. Nää, vad är detta?

Sista vec­kan har mat­dröm­marna avan­ce­rat till att ge mig utför­liga detal­jer om själva mat­si­tu­a­tio­nerna. Om nät­terna sit­ter jag alltså och dric­ker ur kri­stall­glas, äter med sil­ver­be­stick och maten lig­ger som ett konst­verk på tju­sigt pors­lin. Alltsomoftast är jag på restau­rang, bor­den är dukade med linne och deko­re­rade med blo­mar­range­mang. Golven är täckta av tjocka mat­tor och belys­ningen är däm­pad. Servitörerna är näs­tan osyn­liga och så smi­diga att man näs­tan tror att ser­ve­ringen är nåt slags trol­leri. Det är så tyst och lugnt. Jag skrat­tar och pra­tar, är social och nju­ter av sällskapet.

När jag vak­nade i natt befann jag mig i en sån här dröm och det fick mig att fun­dera. Vad hand­lar det här om? Jag är ingen dröm­ty­dare och tror att sva­ret går att finna någon­stans i verkligheten.

Jag bör­jade räkna på vad jag egent­li­gen hade ätit den här vec­kan. Genom att kolla vad som fanns i kylen, fry­sen och skaf­fe­riet kunde jag på ett unge­fär räkna ut vad jag fått i mig. Ojsan, det var inte sär­skilt myc­ket! Sedan i sön­dags efter­mid­dag, dvs under 5½ dygn har jag ätit det här:

10 ski­vor grovbröd

2 ski­vor rågknäcke

150 gram hushållsost

100 gram rökt skinka

150 gram leverpastej

5 toma­ter

1 gurka

3 pap­ri­kor

8 cle­men­ti­ner

6 kött­bul­lar

2 dl potatismos

5 dl minestronesoppa

1 ölkorv

1 liter mjölk

20 liter kaffe (skämt)

Nu har jag ingen direkt koll på närings­in­ne­hål­let. Men jag tror att en die­tist hade rul­lat med ögonen. Och jag för­står näs­tan var­för jag i stort sett vimmeldå­nade när jag drack mjölk med oboy härom­da­gen. Jag fick lyckorus.

Kanske inte så kons­tigt att man är lite off. Jag borde nog ta tag i det här och bjuda in lite trev­ligt folk så att man får nån anled­ning att äta ordent­ligt. Jag ska min­sann ta fram både dukar, kri­stall­glas och fin­pors­lin. Det ska­dar inte att sätta lite piff på tillvaron.

Uppdaterat: När bar­nen är här glöm­mer jag givet­vis inte att äta. Då lagar jag ju mat till dem och har fasta ruti­ner. Men jag lagar ju till dem utan minsta tanke på att jag själv behö­ver mat.

Hur kla­rar ni som bor ensamma att komma ihåg att äta? Lagar ni mid­dag varje dag? Vad äter ni då? Vad är det som gör att ni stäl­ler er vid spi­sen? Hur moti­ve­rar man sig att äta utan säll­skap? Äter ni på rutin eller för att magen kurrar?

Läs även andra blog­ga­res åsik­ter om mat, äta, drömma, mator­gie, frossa, näring, input, under­sti­mu­le­rad, hunger, adhd, asper­ger, restau­rang

…för femte gången på fjor­ton dagar. Jag glömde maten på spi­sen. Nu får jag väl ändå ta och ge upp!

Det är inte lönt att för­söka äta tilla­gad mat när jag är ensam hemma. Det är all­de­les för risk­fyllt. Dessutom är det inte sär­skilt ekonomiskt.

Det luk­tade ganska gott tills för tjugo minu­ter sedan. Det var unge­fär sam­ti­digt som jag kunde släppa blic­ken från min teck­ning. Jag har varit väl­digt fli­tig idag, ser ni! Kanske lite för fli­tig eftersom både tid och rum stan­nade upp. Det enda som kunde störa mig var den vassa osen från köksregionen.

Dagens lunch består alltså av sön­der­fal­len kyck­ling­filé och en för­tor­kad grön­saks­röra med vit­lök och färska krydd­blad. Ovanpå ser det näs­tan okej ut, men längre ner i gry­tan skym­tar man en svart avgrund. Det ser inte sär­skilt aptit­ligt ut. Jag har ald­rig gil­lat mat som är allt­för väl­la­gad, och det säger jag inte för att jag är kräsen(det är jag ju). Jag utgår helt enkelt från att om hun­darna inte vill smaka, då bör inte hel­ler män­ni­skor äta. När Simba, värl­dens hung­ri­gaste schä­fer bac­kar, ser jag det som ett tecken.

Jag måste nog kolla brand­lar­met för det var väl­digt tyst idag. Kanske dags att byta batterier?

Nähä, nu ska jag göra fär­digt min teck­ning. Äta kan jag göra imor­gon. Blogga också. Begriper inte var­för man ska göra saker idag, när man lika bra kan göra dem imor­gon?

http://aftonbladet.se/nyheter/article3466171.ab http://expressen.se/1.1323732

http://www.metro.se/se/article/2008/10/06/22/3126–45/index.xml

När man inte hit­tar en endaste av sina sju (7) pota­tis­ska­lare önskar man att något av föl­jande kunde uppfyllas:

1. Att pota­ti­sen upp­hör att ha skal överhuvudtaget.

2. Att pota­ti­sen kunde ska­las med bara händerna

3. Att jag stä­dade  kökslådorna.

Undvik att sor­tera hos­sor medan du vän­tar på att bar­nens Hot Dogs ska bli fär­diga. Det är så lätt att för­växla dem när man ska ser­vera maten.

En Damptant tip­sar uti­från dagens mest dam­piga drag.

Besök gärna några andra damp­tan­ter, vi är lika yra alli­hop, men får värl­den att gå runt ändå!

Tant Rasch Mammammumrik SvartFundering Bladderoblaj

Incalishead Majsan67 Trollgummans magiska skogsbogg

Vanliga funk­tions­hin­der är kog­ni­tiva funk­tions­ned­sätt­ningar. Personen vill men kan inte och kan där­för upp­fat­tas som slö, lat och oin­tres­se­rad. Men så är inte fal­let — orsa­ken är att hjär­nan inte kla­rar att sam­ordna alla signaler.

Kognitiva funk­tions­ned­sätt­ningar gör att man kan ha svårt att utföra var­dag­liga akti­vi­te­ter.
Exempel på pro­blem i vardagen

- svårt att komma i håg (minne)
– svårt att ta ini­ti­a­tiv till var­dag­liga akti­vi­te­ter (ini­ti­a­tiv)
– svårt att passa tider, att påbörja/avsluta i tid (tids­upp­fatt­ning)
– svårt med ord­ning och reda (struk­tur)
– svårt med avslapp­ning och ro, sömn­stör­ningar (stress)
– svårt att vara del­ak­tig i sam­häl­let (isolering)

De kog­ni­tiva ned­sätt­ning­arna kan leda till att det påverkar:

- för­må­gan att ta hand om sig själv i det dag­liga livet
– för­må­gan att umgås med andra — social kon­takt
– för­må­gan att arbeta eller delta i regel­bundna aktiviteter

Detta kan inne­bära att en per­son med psy­kiska funk­tions­hin­der kan ha stora svå­rig­he­ter i var­da­gen. De kog­ni­tiva ned­sätt­ning­arna kan också göra att det är svårt för per­so­nen själv eller för andra i omgiv­ningen att för­stå svå­rig­he­terna i var­da­gen. Funktionsnedsättningen kan vara var­ak­tig men kan även före­komma peri­od­vis. Det fun­ge­rar ibland och ibland inte.

Om en per­son med psy­kiska funk­tions­hin­der inte går upp ur sängen på hela dagen, inte lagar mat, skö­ter sin hygien eller beta­lar hyran i tid kan det bero på en kog­ni­tiv funk­tions­ned­sätt­ning som hind­rar per­so­nen att utföra dessa till synes myc­ket enkla var­dags­ak­ti­vi­te­ter. Funktionshindret är osyn­ligt, vi möter en män­ni­ska som ser, hör, kan tala och röra sig men sak­nar för­måga att använda sin syn, hör­sel, tal och rörel­se­för­måga på ett ade­kvat sätt.

De kog­ni­tiva funk­tions­ned­sätt­ning­arna kan ta sig uttryck på olika sätt:

• Initiativ, pla­nera, orga­ni­sera, skapa struk­tur, moti­vera sig själv
  -  exe­ku­tiva funktioner

Man kan ha funk­tions­hin­der när det gäl­ler att ta ini­ti­a­tiv, pla­nera, orga­ni­sera och skapa struk­tur i var­da­gen, moti­vera sig själv. Sånt som van­ligt­vis krä­ver ytterst liten tan­ke­kraft, ett rutin­mäs­sigt möns­ter kan bli ett stort hin­der i var­da­gen. I mötet med omgiv­ningen kan det tol­kas som man inte vill, fast det egent­li­gen hand­lar om att man inte kan. Om man sak­nar ett auto­ma­tiskt age­rande krä­ver varje sak och moment man ska göra mas­sor av men­tal kraft och kan vara oer­hört ansträng­ande. Förmågan att foku­sera och hålla kvar upp­märk­sam­he­ten är ofta störd, man kla­rar inte sålla bort över­flö­diga intryck och enbart kon­cen­trera sig på det vik­tiga. Det är där­för inte så under­ligt att per­so­ner med psy­kiska funk­tions­hin­der sak­nar energi, blir trötta och drar sig undan.

• Hålla ihop och foga sam­man detal­jer, tolka känslo­mäs­siga och soci­ala sam­man­hang                              -  cen­tral coherence

Funktionshinder på grund av att det är svårt att hålla ihop och foga sam­man en mängd detal­jer, ned­satt för­måga att tolka känslo­mäs­siga och soci­ala sam­man­hang. Den inre värl­den blir vik­ti­gare än den yttre. En del rea­ge­rar lång­samt eller inte alls på det som hän­der run­tom­kring dem. Andra är myc­ket fåor­diga. Man kan ha svårt att se om en män­ni­ska är arg eller om någon vill vara i fred, många bak­slag gör att man inte till­slut inte vågar ta kon­tak­ter, man drar sig till­baka och avvak­tande inför andra människor.

Man kan ha svårt att se över­gri­pande begrepp, svårt att se hel­he­ten och fast­nar lätt i detal­jer, tol­kar tal uttryck efter dess kon­kreta inne­börd och har svårt att före­ställa sig för­hål­lan­den som man ald­rig har upp­levt. Man tve­kar när man ska prova något nytt och okänt. Man kan ha svårt att skapa ”inre bil­der” och en oför­måga att ”drömma sig bort” vil­ket gör det svårt att tänka sig in i hur det skulle kunna vara i ett nytt boende eller ett nytt arbete. Den natur­liga reak­tio­nen kan bli att säga nej till allt nytt t ex i en vårdplanering/personlig plan.

• Kroppsuppfattning och stresstålighet

Vid kog­ni­tiva stör­ningar av kropps­upp­fatt­ningen kan man ha stres­sö­ver­käns­lig­het, att man har myc­ket lätt att bli stres­sad, man kan stän­digt gå på hög­varv eller att det kan ta lång tid att varva ned till nor­malläge, vil­ket för­bru­kar myc­ket energi som kan vara en bidra­gande orsak till att man ofta kän­ner sig trötta och säl­lan utvi­lade. Sömnrytmstörningar kan också vara van­liga, den inre kloc­kan som regle­rar söm­nen har bli­vit störd och man som­nar inte när man van­ligt­vis ska göra det vil­ket gör att det kan vara besvär­ligt att komma upp på morgonen.

• Minne

Ofta har per­so­ner med kog­ni­tiva min­nes­stör­ningar svå­rig­he­ter med när­min­net men även att ta fram lag­rade min­nen, pro­blem att kon­cen­trera upp­märk­sam­he­ten på väsent­liga saker samt ned­satt för­måga att bear­beta infor­ma­tion. Detta leder till att man har svårt att lära sig nya saker, det tar tid bland annat på grund av kon­cent­ra­tions­för­må­gan och svårt att foku­sera upp­märk­sam­he­ten. Man kan även ha svårt att plocka fram och gene­ra­li­sera kun­skap man ”glöm­mer att komma ihåg”, svårt att använda gamla kun­ska­per i nya situ­a­tio­ner vil­ket inne­bär att det är vik­tigt att träna i sin rätta miljö.

• Inlevelseförmåga                                                                                                                                          -  the­ory of mind

Tankestörningar i inle­vel­se­för­må­gan inne­bär att man inte för­står att andra tän­ker andra saker än man själv och att man inte kan för­stå att andra har käns­lor. Det hand­lar om en oför­måga att se saker från en annans män­niskas per­spek­tiv vil­ket gör att för omgiv­ningen ses dessa per­so­ner som ego­cent­riska och det är svårt med soci­ala relationer.

Denna text är häm­tad ur boken ”Psykiska funk­tions­hin­der – stöd och hjälp vid kog­ni­tiva funk­tions­stör­ningar” av Lennart Lundin och Ove S Ohlsson. Cura, Sverige, 2002.
ISBN: 9789189091313
ISBN-10: 9189091310

Jag har fort­fa­rande inte snu­sat. Jag glömde bort det igen. Istället kom jag på , medan jag letade efter bil­nyck­larna som är bra att ha när man kör in till stan, att korv­brö­den som låg i skaf­fe­riet borde kunna upp­skat­tas av sva­narna. De slu­kade brö­den med hull och hår, eller ialla­fall med bull­ka­rak­tär och mögel­ludd. Därefter kom jag på att jag borde kon­trol­lera vat­ten­be­re­da­ren. Men på vägen hem stötte jag på gran­nen och  vi bör­jade prata om vår­såd­den, vete­ran­bi­lar och design. Då kom det en krock­kudde igen, rakt i ply­tet,  för jag hade glömt sätta ut sop­kär­let för hämt­ning. Jag hann utföra upp­gif­ten innan Simba visade hur man kan gräva upp en träd­gårds­lykta från rabat­ten på mindre än fyra sekunder.

Men imor­gon ska jag snusa med liv och lust. Jag läng­tar. Det är ju inte så att jag hål­ler på att sluta. Utan bara miss­lyc­kats med att ta mig in till stan. Jag har inte hel­ler kol­lat vat­ten­be­re­da­ren. Kanske jag kom­mer ihåg det innan jag går till sängs.

Imorgon för­mid­dag kom­mer Jenny från boen­de­stö­det  och på efter­mid­da­gen ska jag träffa Inger.  Innan jag träf­far Inger måste jag hitta bil­nyc­keln. De låg inte i skaf­fe­riet bred­vid korv­brö­den ialla­fall. Bara så ni vet!

…och jag blir helt hyste­risk för jag har inte snu­sat sen i går efter­mid­dag. Jag råkade tänka på det all­de­les nyss och bara för det måste jag köra in till stan. Hade jag inte tänkt på det så hade jag fort­fa­rande kun­nat lulla omkring lyck­lig och omed­ve­ten. Visst är det sjukt!!! Saker som jag inte vill tänka på de pop­par upp unge­fär som en krock­kudde, medan det jag verk­li­gen vill komma ihåg eller ha i tan­karna, det gli­der iväg på nån slags ogru­sad iskana rakt ned i frys­boxen. Bevarat och oåt­kom­ligt tills man  slår ut dem med ishacka.

Snus! Jag hatar dig!

Nä, det är ingen schla­ger­re­fräng. Det är bara Frk F som är  hyper !

Boendestödet har pre­cis gått. Det var varma och goa Lotta som kom idag. Vi snac­kade lite hund och vek tvätt. Nu ska jag inte glömma lägga in den på rätt plats också. Men just nu är jag all­de­les för till­knäppt och spänd för det.

Idag ska jag näm­li­gen träffa min kon­takt­per­son för första gången. Fattar ni hur det känns? Jag gil­lar män­ni­skor, jag kan t.o.m säga att jag älskar män­ni­skor och fasci­ne­ras av dem. Men jag kla­rar inte av att upp­rätt­hålla rela­tio­ner om de inte är på dag­lig basis, som en familj t.ex.

Jag har ald­rig haft kom­pi­sar mer än till­fäl­ligt. Jag hade en bäs­tis när jag var siså­där 7–8 år, men jag tror det berodde på att våra mam­mor var vänin­nor. Jag gil­lade min kom­pis, men jag tror inte hon ansåg mig vara sär­skilt skojig.

Det låter kanske kons­tigt, men om vi inte ses/hörs på några dagar så slu­tar män­ni­skor exi­stera i min värld. Ibland slu­tar Micke också exi­stera. Det räc­ker  med att han job­bar extra  myc­ket eller inten­sivt några dagar, så sjun­ker jag in i min ere­mit­bubbla. Tidvis är det så med bar­nen också, när de är hos sin pappa. Dagen innan de kom­mer till­baka tän­ker jag “Javisst, ja.…jag har ju barn!”

För mig måste män­ni­skor vara aktu­ella och göra sig påminda för att jag ska upp­fatta dem, ta dem till mig, min­nas och uppskatta.

Det kan ibland bli väl­digt pin­samt när någon plöts­ligt ringer:

- Frk F

- Hej, det är Skrållan! Hur är det?

-…ööö, jo tack det är bra.…och jag tän­ker, vem sjut­ton är det här då?

- Känner du för att åka till Skrylle idag?

- jooo.…och jag tänker.…(Skrylle? Med vem?)

- Dogsen kan ju följa med. Jag tar för­stås bara med mig Dixie!

-  Skrylle? Dogsen? Skrållan och Dixie?

- Nääääää.….säg inte att du glömt mig igen!

- Nä, jag har inte glömt…kommer bara inte ihåg!

- Ok…men kom­mer du ihåg stal­let , minns du Pontus — fjordisen?

- Ja — Pontus glöm­mer jag ald­rig, han kros­sade min fot

- Ok..det är jag som skötte Pontus!

-…???

–Jag hade rött hår och körde en skrut­tig Volvo!

- Jasså.…nu vet jag. Det är Skrållan!

När jag väl träf­far folk och de gör sig påminda så har jag inga pro­blem med att fort­sätta rela­tio­nen där den avslu­ta­des. Folk bru­kar säga även efter tio år, att det kän­des som om vi träf­fa­des igår. Jo.…men det är pre­cis så det är för mig, eftersom10 år är ingen tid som jag mär­ker av. Inte 20 år hel­ler, antar jag. Mitt liv är väl­digt tid­löst och icke-linjärt.

Problemet med att upp­rätt­hålla rela­tio­ner består i att jag inte tar ini­ti­a­tiv till kon­takt. För jag anser inte att tre månader(som tyd­li­gen är en evig­het för andra) är sär­skilt långt tid när man vän­tar på att någon ska ringa.

Men som ni för­står, det krävs väl­digt myc­ket av en per­son som vill vara kom­pis med mig. Man kan inte räkna med ett ömse­si­digt tagande och givande. När jag ger, så ger jag väl­digt myc­ket, men det inne­bär också att jag under långa peri­o­der kan vara helt från­va­rande. Då är jag inte att räkna med.

Jag tror jag får avsluta här och sedan upp­da­tera när jag väl kom­mer hem. Nu är det bara en timme kvar  och jag har myror i huvudet.