Så här går det till: Bloggaren skriver 8 fakta/(o)vanor om sig själv. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/ (o)vanor. I slutet av inlägget skriver du 8 personer som du utmanar
Jag skickar utmaningen vidare till den som känner för det, men skulle med glädje läsa vad Asapasa, Zabina, Kattis, Lotta och Annorlunda skulle skriva i en sådan här lista
Läs även andra bloggares åsikter om utmaning, malin-malin, ovanor, fakta, lista, smutsig, tv, hyperfokusera, adoptera, familj, sanndrömmar
Tekla och jag har precis kommit hem från simningen på barnhabiliteringen. Det gick väldigt bra och hon var på så gott humör efteråt. Hon hade med sig tre grodor och de fick också delta i simundervisningen. Tekla var förstås duktigast av dem allihop och grodorna blev (om möjligt) ännu grönare av avund.
Inte nog med att hon varit på simning idag — i förmiddags var hon med skolan och åkte skridskor också.
Inte nog med att hon åkt skrillor och simmat idag — i morse borstade hon tänderna helt själv. Inte bara en tand här och en tand där, utan precis som man bör göra.
Nu sitter vi och väntar på att Vega ska komma hem med taxin. Jag bakade bamsemuffins i förmiddags och Tekla har redan tjuvstartat. Förhoppningsvis finns det några kvar till Vega när hon kommer.
I väntan på taxin ringde jag Egmont förlag för att beställa en prenumeration på “Min häst”. Egentligen hade erbjudandet slutat gälla, men det gick ändå. Tack för det Sara, som satt i Egmonts kundtjänst! Sara förstod mycket väl hur viktigt det är med Mulleväskor för en hästtokig flicka. Då gör det inte så mycket att ens mamma är glömsk och glömmer så viktiga saker som sista datum för prenumerationserbjudanden.
Andra bloggar om simning, barnhabilitering, groda, skridskor, Egmont förlag, Min häst, Mulle
På sista tiden har jag drömt väldigt mycket. Det brukar jag göra när jag är understimulerad och uttråkad. Jag antar att det är ett sätt för hjärnan att kompensera för det man går miste om. Man måste ju ha en viss input för att må bra.
Det som förvånar mig allra mest är att jag drömmer om mat. Jag är inte direkt nån matfantast, som ni kanske minns, utan anser att mat är ett nödvändigt ont.
Men nu har det alltså börjat explodera som aldrig förr. I början drömde jag mest om färska grönsaker i granna färger, inlagda primörer med touch av citron, vitlök eller chili. Ett tag kunde jag knappt förmå mig vakna om det dök upp kokta och smördränkta broccoliknippen eller kronärtskockor. Sen utvecklades sinnesbilderna till att även innehålla helgrillad kyckling, saftiga ryggbiffar, rosaskimrande rostbiff, vällagade söndagsstekar, rådjursfileer och riktigt finfina fiskar. Nää, vad är detta?
Sista veckan har matdrömmarna avancerat till att ge mig utförliga detaljer om själva matsituationerna. Om nätterna sitter jag alltså och dricker ur kristallglas, äter med silverbestick och maten ligger som ett konstverk på tjusigt porslin. Alltsomoftast är jag på restaurang, borden är dukade med linne och dekorerade med blomarrangemang. Golven är täckta av tjocka mattor och belysningen är dämpad. Servitörerna är nästan osynliga och så smidiga att man nästan tror att serveringen är nåt slags trolleri. Det är så tyst och lugnt. Jag skrattar och pratar, är social och njuter av sällskapet.
När jag vaknade i natt befann jag mig i en sån här dröm och det fick mig att fundera. Vad handlar det här om? Jag är ingen drömtydare och tror att svaret går att finna någonstans i verkligheten.
Jag började räkna på vad jag egentligen hade ätit den här veckan. Genom att kolla vad som fanns i kylen, frysen och skafferiet kunde jag på ett ungefär räkna ut vad jag fått i mig. Ojsan, det var inte särskilt mycket! Sedan i söndags eftermiddag, dvs under 5½ dygn har jag ätit det här:
10 skivor grovbröd
2 skivor rågknäcke
150 gram hushållsost
100 gram rökt skinka
150 gram leverpastej
5 tomater
1 gurka
3 paprikor
8 clementiner
6 köttbullar
2 dl potatismos
5 dl minestronesoppa
1 ölkorv
1 liter mjölk
20 liter kaffe (skämt)
Nu har jag ingen direkt koll på näringsinnehållet. Men jag tror att en dietist hade rullat med ögonen. Och jag förstår nästan varför jag i stort sett vimmeldånade när jag drack mjölk med oboy häromdagen. Jag fick lyckorus.
Kanske inte så konstigt att man är lite off. Jag borde nog ta tag i det här och bjuda in lite trevligt folk så att man får nån anledning att äta ordentligt. Jag ska minsann ta fram både dukar, kristallglas och finporslin. Det skadar inte att sätta lite piff på tillvaron.
Uppdaterat: När barnen är här glömmer jag givetvis inte att äta. Då lagar jag ju mat till dem och har fasta rutiner. Men jag lagar ju till dem utan minsta tanke på att jag själv behöver mat.
Hur klarar ni som bor ensamma att komma ihåg att äta? Lagar ni middag varje dag? Vad äter ni då? Vad är det som gör att ni ställer er vid spisen? Hur motiverar man sig att äta utan sällskap? Äter ni på rutin eller för att magen kurrar?
Läs även andra bloggares åsikter om mat, äta, drömma, matorgie, frossa, näring, input, understimulerad, hunger, adhd, asperger, restaurang
…för femte gången på fjorton dagar. Jag glömde maten på spisen. Nu får jag väl ändå ta och ge upp!
Det är inte lönt att försöka äta tillagad mat när jag är ensam hemma. Det är alldeles för riskfyllt. Dessutom är det inte särskilt ekonomiskt.
Det luktade ganska gott tills för tjugo minuter sedan. Det var ungefär samtidigt som jag kunde släppa blicken från min teckning. Jag har varit väldigt flitig idag, ser ni! Kanske lite för flitig eftersom både tid och rum stannade upp. Det enda som kunde störa mig var den vassa osen från köksregionen.
Dagens lunch består alltså av sönderfallen kycklingfilé och en förtorkad grönsaksröra med vitlök och färska kryddblad. Ovanpå ser det nästan okej ut, men längre ner i grytan skymtar man en svart avgrund. Det ser inte särskilt aptitligt ut. Jag har aldrig gillat mat som är alltför vällagad, och det säger jag inte för att jag är kräsen(det är jag ju). Jag utgår helt enkelt från att om hundarna inte vill smaka, då bör inte heller människor äta. När Simba, världens hungrigaste schäfer backar, ser jag det som ett tecken.
Jag måste nog kolla brandlarmet för det var väldigt tyst idag. Kanske dags att byta batterier?
Nähä, nu ska jag göra färdigt min teckning. Äta kan jag göra imorgon. Blogga också. Begriper inte varför man ska göra saker idag, när man lika bra kan göra dem imorgon?
http://aftonbladet.se/nyheter/article3466171.ab http://expressen.se/1.1323732
http://www.metro.se/se/article/2008/10/06/22/3126–45/index.xml
När man inte hittar en endaste av sina sju (7) potatisskalare önskar man att något av följande kunde uppfyllas:
1. Att potatisen upphör att ha skal överhuvudtaget.
2. Att potatisen kunde skalas med bara händerna
3. Att jag städade kökslådorna.
Undvik att sortera hossor medan du väntar på att barnens Hot Dogs ska bli färdiga. Det är så lätt att förväxla dem när man ska servera maten.
En Damptant tipsar utifrån dagens mest dampiga drag.
Besök gärna några andra damptanter, vi är lika yra allihop, men får världen att gå runt ändå!
Tant Rasch Mammammumrik SvartFundering Bladderoblaj
Incalishead Majsan67 Trollgummans magiska skogsbogg
Vanliga funktionshinder är kognitiva funktionsnedsättningar. Personen vill men kan inte och kan därför uppfattas som slö, lat och ointresserad. Men så är inte fallet — orsaken är att hjärnan inte klarar att samordna alla signaler.
Kognitiva funktionsnedsättningar gör att man kan ha svårt att utföra vardagliga aktiviteter. Exempel på problem i vardagen
- svårt att komma i håg (minne) – svårt att ta initiativ till vardagliga aktiviteter (initiativ) – svårt att passa tider, att påbörja/avsluta i tid (tidsuppfattning) – svårt med ordning och reda (struktur) – svårt med avslappning och ro, sömnstörningar (stress) – svårt att vara delaktig i samhället (isolering)
De kognitiva nedsättningarna kan leda till att det påverkar:
- förmågan att ta hand om sig själv i det dagliga livet – förmågan att umgås med andra — social kontakt – förmågan att arbeta eller delta i regelbundna aktiviteter
Detta kan innebära att en person med psykiska funktionshinder kan ha stora svårigheter i vardagen. De kognitiva nedsättningarna kan också göra att det är svårt för personen själv eller för andra i omgivningen att förstå svårigheterna i vardagen. Funktionsnedsättningen kan vara varaktig men kan även förekomma periodvis. Det fungerar ibland och ibland inte.
Om en person med psykiska funktionshinder inte går upp ur sängen på hela dagen, inte lagar mat, sköter sin hygien eller betalar hyran i tid kan det bero på en kognitiv funktionsnedsättning som hindrar personen att utföra dessa till synes mycket enkla vardagsaktiviteter. Funktionshindret är osynligt, vi möter en människa som ser, hör, kan tala och röra sig men saknar förmåga att använda sin syn, hörsel, tal och rörelseförmåga på ett adekvat sätt.
De kognitiva funktionsnedsättningarna kan ta sig uttryck på olika sätt:
Man kan ha funktionshinder när det gäller att ta initiativ, planera, organisera och skapa struktur i vardagen, motivera sig själv. Sånt som vanligtvis kräver ytterst liten tankekraft, ett rutinmässigt mönster kan bli ett stort hinder i vardagen. I mötet med omgivningen kan det tolkas som man inte vill, fast det egentligen handlar om att man inte kan. Om man saknar ett automatiskt agerande kräver varje sak och moment man ska göra massor av mental kraft och kan vara oerhört ansträngande. Förmågan att fokusera och hålla kvar uppmärksamheten är ofta störd, man klarar inte sålla bort överflödiga intryck och enbart koncentrera sig på det viktiga. Det är därför inte så underligt att personer med psykiska funktionshinder saknar energi, blir trötta och drar sig undan.
Funktionshinder på grund av att det är svårt att hålla ihop och foga samman en mängd detaljer, nedsatt förmåga att tolka känslomässiga och sociala sammanhang. Den inre världen blir viktigare än den yttre. En del reagerar långsamt eller inte alls på det som händer runtomkring dem. Andra är mycket fåordiga. Man kan ha svårt att se om en människa är arg eller om någon vill vara i fred, många bakslag gör att man inte tillslut inte vågar ta kontakter, man drar sig tillbaka och avvaktande inför andra människor.
Man kan ha svårt att se övergripande begrepp, svårt att se helheten och fastnar lätt i detaljer, tolkar tal uttryck efter dess konkreta innebörd och har svårt att föreställa sig förhållanden som man aldrig har upplevt. Man tvekar när man ska prova något nytt och okänt. Man kan ha svårt att skapa ”inre bilder” och en oförmåga att ”drömma sig bort” vilket gör det svårt att tänka sig in i hur det skulle kunna vara i ett nytt boende eller ett nytt arbete. Den naturliga reaktionen kan bli att säga nej till allt nytt t ex i en vårdplanering/personlig plan.
Vid kognitiva störningar av kroppsuppfattningen kan man ha stressöverkänslighet, att man har mycket lätt att bli stressad, man kan ständigt gå på högvarv eller att det kan ta lång tid att varva ned till normalläge, vilket förbrukar mycket energi som kan vara en bidragande orsak till att man ofta känner sig trötta och sällan utvilade. Sömnrytmstörningar kan också vara vanliga, den inre klockan som reglerar sömnen har blivit störd och man somnar inte när man vanligtvis ska göra det vilket gör att det kan vara besvärligt att komma upp på morgonen.
Ofta har personer med kognitiva minnesstörningar svårigheter med närminnet men även att ta fram lagrade minnen, problem att koncentrera uppmärksamheten på väsentliga saker samt nedsatt förmåga att bearbeta information. Detta leder till att man har svårt att lära sig nya saker, det tar tid bland annat på grund av koncentrationsförmågan och svårt att fokusera uppmärksamheten. Man kan även ha svårt att plocka fram och generalisera kunskap man ”glömmer att komma ihåg”, svårt att använda gamla kunskaper i nya situationer vilket innebär att det är viktigt att träna i sin rätta miljö.
Tankestörningar i inlevelseförmågan innebär att man inte förstår att andra tänker andra saker än man själv och att man inte kan förstå att andra har känslor. Det handlar om en oförmåga att se saker från en annans människas perspektiv vilket gör att för omgivningen ses dessa personer som egocentriska och det är svårt med sociala relationer.
Denna text är hämtad ur boken ”Psykiska funktionshinder – stöd och hjälp vid kognitiva funktionsstörningar” av Lennart Lundin och Ove S Ohlsson. Cura, Sverige, 2002. ISBN: 9789189091313 ISBN-10: 9189091310
Jag har fortfarande inte snusat. Jag glömde bort det igen. Istället kom jag på , medan jag letade efter bilnycklarna som är bra att ha när man kör in till stan, att korvbröden som låg i skafferiet borde kunna uppskattas av svanarna. De slukade bröden med hull och hår, eller iallafall med bullkaraktär och mögelludd. Därefter kom jag på att jag borde kontrollera vattenberedaren. Men på vägen hem stötte jag på grannen och vi började prata om vårsådden, veteranbilar och design. Då kom det en krockkudde igen, rakt i plytet, för jag hade glömt sätta ut sopkärlet för hämtning. Jag hann utföra uppgiften innan Simba visade hur man kan gräva upp en trädgårdslykta från rabatten på mindre än fyra sekunder.
Men imorgon ska jag snusa med liv och lust. Jag längtar. Det är ju inte så att jag håller på att sluta. Utan bara misslyckats med att ta mig in till stan. Jag har inte heller kollat vattenberedaren. Kanske jag kommer ihåg det innan jag går till sängs.
Imorgon förmiddag kommer Jenny från boendestödet och på eftermiddagen ska jag träffa Inger. Innan jag träffar Inger måste jag hitta bilnyckeln. De låg inte i skafferiet bredvid korvbröden iallafall. Bara så ni vet!
…och jag blir helt hysterisk för jag har inte snusat sen i går eftermiddag. Jag råkade tänka på det alldeles nyss och bara för det måste jag köra in till stan. Hade jag inte tänkt på det så hade jag fortfarande kunnat lulla omkring lycklig och omedveten. Visst är det sjukt!!! Saker som jag inte vill tänka på de poppar upp ungefär som en krockkudde, medan det jag verkligen vill komma ihåg eller ha i tankarna, det glider iväg på nån slags ogrusad iskana rakt ned i frysboxen. Bevarat och oåtkomligt tills man slår ut dem med ishacka.
Snus! Jag hatar dig!
Nä, det är ingen schlagerrefräng. Det är bara Frk F som är hyper !
Boendestödet har precis gått. Det var varma och goa Lotta som kom idag. Vi snackade lite hund och vek tvätt. Nu ska jag inte glömma lägga in den på rätt plats också. Men just nu är jag alldeles för tillknäppt och spänd för det.
Idag ska jag nämligen träffa min kontaktperson för första gången. Fattar ni hur det känns? Jag gillar människor, jag kan t.o.m säga att jag älskar människor och fascineras av dem. Men jag klarar inte av att upprätthålla relationer om de inte är på daglig basis, som en familj t.ex.
Jag har aldrig haft kompisar mer än tillfälligt. Jag hade en bästis när jag var sisådär 7–8 år, men jag tror det berodde på att våra mammor var väninnor. Jag gillade min kompis, men jag tror inte hon ansåg mig vara särskilt skojig.
Det låter kanske konstigt, men om vi inte ses/hörs på några dagar så slutar människor existera i min värld. Ibland slutar Micke också existera. Det räcker med att han jobbar extra mycket eller intensivt några dagar, så sjunker jag in i min eremitbubbla. Tidvis är det så med barnen också, när de är hos sin pappa. Dagen innan de kommer tillbaka tänker jag “Javisst, ja.…jag har ju barn!”
För mig måste människor vara aktuella och göra sig påminda för att jag ska uppfatta dem, ta dem till mig, minnas och uppskatta.
Det kan ibland bli väldigt pinsamt när någon plötsligt ringer:
- Frk F
- Hej, det är Skrållan! Hur är det?
-…ööö, jo tack det är bra.…och jag tänker, vem sjutton är det här då?
- Känner du för att åka till Skrylle idag?
- jooo.…och jag tänker.…(Skrylle? Med vem?)
- Dogsen kan ju följa med. Jag tar förstås bara med mig Dixie!
- Skrylle? Dogsen? Skrållan och Dixie?
- Nääääää.….säg inte att du glömt mig igen!
- Nä, jag har inte glömt…kommer bara inte ihåg!
- Ok…men kommer du ihåg stallet , minns du Pontus — fjordisen?
- Ja — Pontus glömmer jag aldrig, han krossade min fot
- Ok..det är jag som skötte Pontus!
-…???
–Jag hade rött hår och körde en skruttig Volvo!
- Jasså.…nu vet jag. Det är Skrållan!
När jag väl träffar folk och de gör sig påminda så har jag inga problem med att fortsätta relationen där den avslutades. Folk brukar säga även efter tio år, att det kändes som om vi träffades igår. Jo.…men det är precis så det är för mig, eftersom10 år är ingen tid som jag märker av. Inte 20 år heller, antar jag. Mitt liv är väldigt tidlöst och icke-linjärt.
Problemet med att upprätthålla relationer består i att jag inte tar initiativ till kontakt. För jag anser inte att tre månader(som tydligen är en evighet för andra) är särskilt långt tid när man väntar på att någon ska ringa.
Men som ni förstår, det krävs väldigt mycket av en person som vill vara kompis med mig. Man kan inte räkna med ett ömsesidigt tagande och givande. När jag ger, så ger jag väldigt mycket, men det innebär också att jag under långa perioder kan vara helt frånvarande. Då är jag inte att räkna med.
Jag tror jag får avsluta här och sedan uppdatera när jag väl kommer hem. Nu är det bara en timme kvar och jag har myror i huvudet.
Username:
Password:
Or login using an OpenID
Remember me