Jag vet inte om det inne­bär någon slags för­änd­ring, har inte orkat kolla, men Dagbok är här­med ett till­tals­namn och sta­vas där­för med stor bok­stav. Rubriken beror alltså inte på att jag bli­vit ame­ri­ka­in­spi­re­rad. Det Vore Ju För Simpelt. Det har ingen som helst bety­delse, med tanke på hur seriös jag är i övrigt. Men iallafall.

Idag är det tors­dag. Det var under en kort stund av skärpt intel­lekt som jag insåg att fyra sjun­de­de­lar av vec­kan snart är avkla­rade. Puh. Men inte var man befriad för det inte. Ånej, idag har jag vec­ko­hand­lat på Willys och jag kla­rade sträc­kan på otro­liga 98 minu­ter. Det är för­visso inget världs­re­kord, men ändå sex minu­ter kor­tare än genom­snit­tet. Jo,  jag för statistik.

Willys. Vad jag hatar och älskar den affä­ren! Jag älskar  att handla bil­ligt och ska man ändå äta skräp­mat så duger Willys lika bra som något annat. Men var­för mår jag så illa varje gång jag kom­mer där­i­från? Är det för att själva mil­jön fär­gar av sig? Suger den röriga och trånga atmo­sfä­ren sig fast i sjä­len, eller vad är det frå­gan om? och var­för ser alla män­ni­skor så skab­biga ut på Willys? Ser jag lika­dan ut? Herre min je, må Gud för­barma sig över dom jag mötte idag. Speciellt när de skå­dar tri­ang­eld­ra­mat som utspe­lar sig i regi­o­nen kring min mun. Från halva näsan och ned till hak­spet­sen är jag i stort sett skinn­flådd efter två dygns kon­stant sno­rande. Det beror till viss del på Willys eget toa­lett­pap­per. Eller vi kanske ska benämna det som sand­pap­per istäl­let? Jag skulle lätt kunna för­väx­las med Angelina Jolie idag.

När jag ska vec­ko­handla skri­ver jag först en shop­ping­lista. Nuförtiden har jag en råmall att utgå från, men dess­förin­nan kunde det ta tim­mar att klura ut vad som behöv­des i hushållet.

I affä­ren föl­jer jag shop­ping­lis­tan till punkt och pricka och note­rar i ena mar­gi­na­len vad alla varor kos­tar. Innan jag går till kas­san räk­nar jag fram sum­man, kol­lar i plån­bo­ken så att peng­arna räc­ker och sedan stäl­ler jag mig i kön.

Allra helst vill jag bli expe­di­e­rad av mina favo­rit­kas­sörskor. Jag har  vissa ruti­ner med dem och slip­per för­klara eller känna mig urfå­nig om något skulle gå galet(det gör det ofta). När jag lagt upp alla varorna med strec­ko­den rätt pla­ce­rad säger jag till kassörskan :

- Idag har jag XXXX kro­nor att handla för. Säg till innan du når taket.

Det är på grund av det här som jag har mina favo­ri­ter. De för­står pre­cis vad det hand­lar om. Jag tror till och med att de kan se hur vir­rig jag är. Det hän­der näm­li­gen att jag räk­nat fel och det är all­tid lika pin­samt att plocka bort gre­jer och ändra i själva kas­sa­ap­pa­ra­ten. Därför läg­ger jag all­tid saker som inte är livsnöd­vän­diga sist på ban­det. Idag lade jag toa­lett­borste, disk­borste, tvätt­me­del och fyra fin­fina klot­ljus allra sist på ban­det. Allt slank med utan att slå i taket. Det blev t.o.m 500 kro­nor över. Men de ska spa­ras till sämre tider eller om jag nu glömt nåt(det hän­der väl­digt ofta).

Händer det sig att slut­sum­man når taket, då hade kas­sörs­kan snyggt och smi­digt halat in de sista varorna till sidan. Visst är dom ena rik­tiga änglar? Det är ytter­li­gare en anled­ning att älska Willys.

Willys, kära dag­bok, vec­ko­handla, livs­me­del, mat­va­ror, hus­hålls­kassa, shop­ping­lista, pla­nera, var­dag, famil­je­liv, adhd, Angelina Jolie

….den fick jag redan idag. Jag är fort­fa­rande lite choc­kad och rea­ge­rade på mitt sed­van­liga sätt när det gäl­ler över­rask­ningar och spon­tana infall. Inte roligt.

Först märkte jag inte ens att han kom hem. Sen tyckte jag att han fjäs­kade lite väl myc­ket med Simba. Jisses, han hade ju bara job­bat fyra tim­mar idag, så det var väl inte så märk­vär­digt. Efter en stund gick han ut och häm­tade in pos­ten och plast­på­sen med sina nya kängor som låg kvar i kör­sko­le­bi­len. I van­lig ord­ning var det bara reklam i högen med glät­tat pap­per. Inget intres­sant. Lite småprat. En puss, vill jag min­nas och som van­ligt grips jag av en mindre för­vir­ring när något för­änd­rar sig i rum­met, när någon kom­mer eller går.

Då tras­kar han ut till bilen igen och genom fönst­ret skym­tar jag en stor kar­tong. Herre min je, vad är nu detta?

Read the rest of this entry »

…för femte gången på fjor­ton dagar. Jag glömde maten på spi­sen. Nu får jag väl ändå ta och ge upp!

Det är inte lönt att för­söka äta tilla­gad mat när jag är ensam hemma. Det är all­de­les för risk­fyllt. Dessutom är det inte sär­skilt ekonomiskt.

Det luk­tade ganska gott tills för tjugo minu­ter sedan. Det var unge­fär sam­ti­digt som jag kunde släppa blic­ken från min teck­ning. Jag har varit väl­digt fli­tig idag, ser ni! Kanske lite för fli­tig eftersom både tid och rum stan­nade upp. Det enda som kunde störa mig var den vassa osen från köksregionen.

Dagens lunch består alltså av sön­der­fal­len kyck­ling­filé och en för­tor­kad grön­saks­röra med vit­lök och färska krydd­blad. Ovanpå ser det näs­tan okej ut, men längre ner i gry­tan skym­tar man en svart avgrund. Det ser inte sär­skilt aptit­ligt ut. Jag har ald­rig gil­lat mat som är allt­för väl­la­gad, och det säger jag inte för att jag är kräsen(det är jag ju). Jag utgår helt enkelt från att om hun­darna inte vill smaka, då bör inte hel­ler män­ni­skor äta. När Simba, värl­dens hung­ri­gaste schä­fer bac­kar, ser jag det som ett tecken.

Jag måste nog kolla brand­lar­met för det var väl­digt tyst idag. Kanske dags att byta batterier?

Nähä, nu ska jag göra fär­digt min teck­ning. Äta kan jag göra imor­gon. Blogga också. Begriper inte var­för man ska göra saker idag, när man lika bra kan göra dem imor­gon?

http://aftonbladet.se/nyheter/article3466171.ab http://expressen.se/1.1323732

http://www.metro.se/se/article/2008/10/06/22/3126–45/index.xml

Idag ska jag på shop­ping­tur. Det är bara tvunget. Båda flic­korna behö­ver klä­der, sko­l­ut­rust­ning och lite andra atti­ral­jer. Själv måste jag ha ett par gum­mi­stöv­lar. Lersäsongen är ju här!!

Jag ser inte fram emot mina shop­ping­tu­rer. Det blir väl­digt rörigt i huvu­det så fort jag sät­ter foten på ett varu­hus eller i en butik. Jag drunk­nar i intryck och lju­det är öron­be­dö­vande. Likaså kry­per jag  ur skin­net när folk kom­mer för nära. Social fobi? Nä, bara väl­digt stark integritet!

Jag är rädd att jag glöm­mer nåt, att peng­arna inte ska räcka, att jag inte hit­tar det vi behö­ver, att det är långa köer och att jag inte upp­fat­tar vad folk säger. Eller ännu värre, att de inte upp­fat­tar vad jag säger.

Jag har ialla­fall för­be­rett mig genom att kolla in pry­larna på nätet. Jämfört pri­ser och alter­na­tiv. Så jag slip­per de värsta överraskningarna.

Så, ple­ase, tänk på mig i dag, när jag ger mig ut i djungeln.

Under tiden får ni gärna gissa vil­ken fågel de här fjäd­rarna har till­hört. Jag hit­tade dem i morse på vår mor­gon­pro­me­nad. Vackra, eller hur?

Precis som med allt annat är jag  lite spe­ci­ell när det gäl­ler mat. Det är antag­li­gen med­fött och har lett till en hel del kon­flik­ter  här i livet. Kom att tänka på det när jag skrev om mina för­svunna potatisskalare.

Jag antar att det beror på mina smaklö­kar eftersom smak­sin­net inte kan accep­tera vad som helst. Idag ser min lunch ut så här och om jag hade fått välja skulle jag  äta det varje dag i res­ten av mitt liv.

Lunchen består av 300 gr bred­bar grädd­le­ver­pastej. Till det äter jag smör­gås­gurka. En per­fekt kom­bi­na­tion till­sam­mans. Det är kanske inte sär­skilt nyt­tigt, men det är ialla­fall bättre än myc­ket annat.

Mina märk­liga mat­va­nor gjorde sig syn­liga sam­ti­digt som min fria vilja kom till uttryck. Dessförinnan vet jag att mamma hade ganska stora pro­blem med att föda upp mig.

Man kan  säga att Spagetti och vege­ta­risk “kött­färs­sås” byggde den här blog­gens skribent.

Var jag sugen på något gott åt jag ost som mamma skar upp i små tär­ningar. Godis ville jag ald­rig ha, det var något jag fick lära mig äta ganska  sent i livet, pre­cis som chips och annat snacks. Det enda jag verk­li­gen gil­lar i godis– och snacks­väg är mörk­mörk cho­klad och rik­tig lakrits.

Mjölk har jag ald­rig lärt mig upp­skatta mer än i kaf­fet. Potatis är värl­dens mest överskat­tade mat, även om den hjälpt en hel kon­ti­nent från svält­dö­den, så kan jag bara skam­set kon­sta­tera att  pota­tis( i alla dess for­mer) irri­te­rar mina kräk­re­flexer. Förlåt…alla ni som hyl­lar pota­ti­sen och anser att det är ohyfs och tyd­lig odyg­dig­het att inte äta en kom­plett mål­tid med xxxx(köttet, fis­ken eller fågeln), sås, pota­tis och grön­sa­ker. Jag kan tyvärr bara äta xxxx(köttet, fis­ken eller fågeln) och grön­sa­kerna. Men å andra sidan tyc­ker jag att just det är V Ä L D I G T gott.

Men för att bli soci­alt accep­te­rad har jag lärt mig att säga:

–Oj, vad gott! fastän det känts som om någon tömt ett salt­kar i mun­nen på mig. Salt är näm­li­gen en  till­sats som jag också besvä­ras av. Likaså mat eller dryck som är sötad.

Jag gil­lar när kyck­ling sma­kar kyck­ling, när gurka sma­kar gurka och jord­gub­barna vari­e­rar från beska till sura bero­ende på hur de vuxit.

För mig är det här inte sär­skilt kons­tigt. Jag kän­ner inte till något annat sätt att upp­leva och smaka maten så som jag gör. Men det har i stort sett all­tid inne­bu­rit någon form av irri­ta­tion eller kon­flikt med omvärl­den. Somliga ansåg att jag var bort­skämd som liten och rådde mamma till än det ena och än det andra. Ibland lyss­nade hon på deras råd och slu­tade upp med min spe­ci­al­kost, vil­ket oftast resul­te­rade i att jag för­lo­rade både i vikt och ork för jag väg­rade  äta.  Men när jag en dag som sju­å­ring svim­made strun­tade hon i alla exper­tråd och gav mig det jag ville äta.  Man svim­mar inte för att man är bort­skämd eller upp­stud­sig. Min olust till en vari­e­rad och soci­alt accep­ta­bel kost­cir­kel hade för­mod­li­gen andra orsa­ker än trots. För henne blev det vik­ti­gare att jag kände mig mätt, orkade stå på benen och fort­satte växa än att vår omgiv­ning skulle få till­freds­stäl­lel­sen att alla barn  föl­jer ett för­ut­satt möns­ter. Gud nåde den som inte föl­jer kon­ven­tio­nerna vid matbordet!

Som vuxen har jag lärt mig att äta all slags mat även när jag inte gil­lar det. Men det har tagit tid att lära sig dölja gri­ma­serna. När jag lagar mat till famil­jen så lagar jag verk­li­gen mat till just bara dem. Jag vet hur de vill att det ska smaka, men själv ogil­lar jag det. Så när jag är ensam hemma nju­ter jag av mina spe­ci­ellt utvalda mat­bi­tar. Man måste kunna kompromissa!

Nu ska jag äta lun­chen, den har ju knap­past kall­nat och sedan ska jag på ett vik­tigt möte 14.15 exakt!!!!

Undvik att sor­tera hos­sor medan du vän­tar på att bar­nens Hot Dogs ska bli fär­diga. Det är så lätt att för­växla dem när man ska ser­vera maten.

En Damptant tip­sar uti­från dagens mest dam­piga drag.

Besök gärna några andra damp­tan­ter, vi är lika yra alli­hop, men får värl­den att gå runt ändå!

Tant Rasch Mammammumrik SvartFundering Bladderoblaj

Incalishead Majsan67 Trollgummans magiska skogsbogg