Egentligen skrev jag det här som en kommentar hos Antigone, men jag beslutade mig för att posta mina ord som ett inlägg istället. Det var nämligen väldigt svårt att få en överblick i den lilla kommentarsrutan. Det här inlägget är således en kommentar till de här sidorna  Vem är jag? Hotet från ADHDkvinnor.se…. ADHD-Apartheid hos ADHDkvinnor.se osvosv…. Det blev väldigt rörigt.

Nää, vad var det för konstigt med den presentationen? Den är rak och ärlig — den representerar dig. Även om inte alla delar dina erfarenheter är det väl knappast anledning nog att döma ut dig eller det du skriver. Respekt.

Möjligen kan  adhd-kvinnor.se ha tolkat din presentation som att du  förringar de kvinnor som “bara” har problem som “slarvmajor”- dom som pratar om stök i skåpen, röriga lådor osv.… och det är kanske inte så smart att döma ut deras funktionsnedsättning som falska schabloner.

Finns det egentligen några rätt eller fel ?

Det här är ett av många dilemman när det gäller adhd:n — den drabbar och får konsekvenser helt utifrån individen. En adhd-kvinna är inte den andra lik. Med andra ord kan det inte heller finnas någon absolut sanning eller en schablon av hur adhd påverkar livet. Hade det varit endast adhd:n som påverkade oss hade man kanske kunnat få fram en hyfsad bild — men det är ju inte realistiskt. Livet utvecklas utifrån så mycket mer än bara en diagnos. Har man dessutom två eller t.o.m tre diagnoser och samtidigt brottas med beroende, dysfunktionella relationer osv.…ja, då förstår ni kanske hur många olika sanningar det finns om adhd.

Det lidande som följer av funktionshindret är inte mätbart. En kvinna som har försummat sina barn, varit drogberoende och helt ute i galen tunna kan inte jämföras med slarvmajan och hennes röriga skåp. Båda kan lida lika mycket. Båda bilderna är lika sanna, bådas erfarenheter är korrekta. Funktionsnedsättningen kan vara lika förödande för båda. 

Precis som det finns en fara med de förenklade schablonerna finns det en risk med schabloner som utgår från extremfall. Alla adhd:are är t.ex inte missbrukare, sexberoende, hetsätare, hustrumisshandlare eller lämnar sina barn vind för våg. Blir extremfallen shabloner riskerar de med mindre funktionsnedsättning att stå utan hjälp. Det spelar alltså ingen roll hur man vänder på det.  Alla bilderna behövs.

När det gäller att hantera och acceptera sitt funktionshinder finns det inte heller några rätt eller fel. Vi är olika och det är därför det uppstår fraktioner — någon väljer att skratta åt sina bekymmer, en annan väljer att skuldbelägga antingen sig själv eller sin omgivning, en tredje hanterar det enklast genom att inte hantera det, den fjärde bevarar sitt funktionshinder som en högst personlig hemlighet, den femte hanterar sin adhd  mycket sakligt och vetenskapligt och den sjätte  gör som Antigone. Alla gör rätt. Alla kämpar med sina problem och det är just kampen mot funktionsnedsättningen som vi har gemensam.

Det var länge sedan jag var inne på adhd-kvinnor.se och jag har därför ingen tydlig bild av deras agenda. Måhända ser de sig som ett slutet sällskap?   När man blir medlem på forum eller sajter med lösenord godkänner man samtidigt villkoren för ett fortsatt medlemskap. Är det någon som har kollat villkoren?  Deras forum och deras hemsida är trots allt privat mark — det är bara att acceptera. Kanske de modererar så hårt eftersom de vill undvika ett nytt High-Chaparal? Forum har ju tendens att bli väldigt utflippade och de flesta med adhd gillar när det ordnat , strukturerat och utan alltför många surpriser. 

En uteslutning kan också vara en reaktion i ren affekt — ett fenomen som alla  adhd-kvinnor torde vara bekant med. Det är sånt som händer. Därefter kommer motreaktionen, ytterligare en pajkastning och en tävlan om vem som har rätt eller fel. I värsta fall slutar det i en obotlig schism. En typisk konsekvens av okontrollerade impulser…. Den energin kan man lägga på annat istället. Antipsykiatrin förtjänar betydligt fler pajer än virrpannorna och slarvmajorna.

Oavsett vilket så tycker jag att du ska köra ditt race Antigone. Ju fler sanna bilder som sprids av hur det är att leva med adhd desto större förståelse får vi allesammans. Inte bara från omgivningen utan även för varandra.

Men som sagt — det finns lika många schabloner som det finns adhd-kvinnor — och alla har de rätt att få berätta sin historia. 

Andra bloggar om: ADHD, adhd-kvinnor.se, forum, konflikter, kvinna, olikheter, pajkastning, tolerans, vuxen-adhd

Liknande inlägg:

1. –Enkla sanningar om män–
2. Nu f&örstår jag mig själv

Det är egentligen inte tråkigt att städa, speciellt inte om jag har resultatet i åtanke. Att städa är inte särskilt svårt heller. Jag vet exakt hur man ska göra.

Mitt stora problemet med städning och hushållsarbete överlag  är att jag har lång startsträcka och måste aktivt övertala mig själv att sätta igång.  Det går sådär. Ibland är jag duktig, ibland sämre än kass. Det är då högarna växer.

För några år sedan fick jag ett tips som går ut på att man ska städa i gympadojjorna. Av någon underlig anledning fungerar det faktiskt. Det blir lite mer svung i sysslorna och jag  rör mig  mer energiskt eftersom det inte  funkar att dra benen efter sig i ett par sneakers. Då står man på nämligen på näsan.  Testa själv, så får du se.

Idag hittade jag något som troligtvis lyfter städningen och hushållsarbetet till nya höjder. Det ser hoppfullt ut — jag kan torka lakan ända uppe i grantopparna och nå de översta hyllorna med dammtrasan – jag lär bli framröstad som milleniets främsta städtant.

Kangoojumps

Andra bloggar om: ADHD, hoppfull, hushåll, jumping shoes, kangaroo, onknapp, prokrastinera, städning, startsträcka, tips

Liknande inlägg:

1. Årets julklapp
2. Tips!

Jag fördjupar mig inte särskilt mycket i orsakerna längre. När adhd:n spelar upp sina spratt rycker jag oftast på axlarna. Grubblerierna har jag lämnat bakom mig. Sorgen också. Numera försöker jag fokusera på att göra livet enklare. Men ibland kan jag förstås inte låta bli att undra….

- Hur i allsin dar hamnade den där?

- adhd,spratt,tankspridd,disträ

Andra bloggar om: ADHD, disträ, spratt, tankspridd

Liknande inlägg:

1. Städtips för hoppfulla
2. Till dig med vänliga hälsningar

Jag mår bättre. Jag sade till Micke i söndags kväll, när vi precis gått och lagt oss med varsin bok:

- Vet du vad, alla svarta tankar är borta nu.

Under de tre sista morgnarna har också svartsynen varit som bortblåst. Nu vill jag stiga upp igen. Visst är det märkligt? Upp och ner, hit och dit far man med känslorna och tankarna. Från en dag till en annan, från en timme till en annan förvandlas mörkret till ljus. Jag har fortfarande inte lärt mig till fullo hur man ska hantera de här tvära kasten. Blir det någonsin möjligt att hålla sig inom ett normalintervall? Jag tycker ändå att 25 år av abrupta svängningar borde ge någon form av beredskap och förmåga att övervinna svackorna. Eller åtminstone tillämpa någon av de tusentals strategier man lagt upp. Men nää…jag blir lika överrumplad varje gång lika förtvivlad, sorgsen och vemodig som alltid. Merde!

Jag har under ytan gått och sugit på en karamell ganska länge, gjort upp skisser och ideer, letat inspiration och gjort anteckningar. Så i söndags poppade ideerna helt plötsligt upp igen och jag pratade lite löst med Micke, mest i förbifarten, om att jag har för avsikt att börja måla på allvar igen – som en riktig sysselsättning, med ett riktigt och planerat projekt.

I tisdags kom en försändelse med Schenker, ungefär som man kan föreställa sig ett skepp kommer lastat efter en världsomsegling på de sju haven. Allsköns material och utrustning lossades på min kajkant.

Islossning – uppvaknande – blomstring – snart är det samma villervalla som alltid

Andra bloggar om  adhd, asperger, humörsvängningar, vardagsliv, kära dagbok, familj, självmordstankar, mening, sysselsättning, ljus, mörker

Andra bloggar om: ADHD, Asperger, humörsvängningar, kära dagbok, ljus, mening, mörker, självmordstankar, sysselsättning, vardagsliv

Liknande inlägg:

1. Årets julklapp
2. Drömmar och orgier

På sista tiden har jag drömt väldigt mycket. Det brukar jag göra när jag är understimulerad och uttråkad. Jag antar att det är ett sätt för hjärnan att kompensera för det man går miste om. Man måste ju ha en viss input för att må bra.

Det som förvånar mig allra mest är att jag drömmer om mat. Jag är inte direkt nån matfantast, som ni kanske minns, utan anser att mat är ett nödvändigt ont.

Men nu har det alltså börjat explodera som aldrig förr. I början drömde jag mest om färska grönsaker i granna färger, inlagda primörer med touch av citron, vitlök eller chili. Ett tag kunde jag knappt förmå mig vakna om det dök upp kokta och smördränkta broccoliknippen eller kronärtskockor. Sen utvecklades sinnesbilderna till att även innehålla helgrillad kyckling, saftiga ryggbiffar, rosaskimrande  rostbiff, vällagade söndagsstekar, rådjursfileer och riktigt finfina fiskar. Nää, vad är detta?

Sista veckan har matdrömmarna avancerat till att ge mig utförliga detaljer om själva matsituationerna. Om nätterna sitter jag alltså och dricker ur kristallglas, äter med silverbestick och maten ligger som ett konstverk på tjusigt porslin. Alltsomoftast är jag på restaurang, borden är dukade med linne och dekorerade med blomarrangemang. Golven är täckta av tjocka mattor och belysningen är dämpad. Servitörerna är nästan osynliga och så smidiga att man nästan tror att serveringen är nåt slags trolleri. Det är så tyst och lugnt. Jag skrattar och pratar, är social och njuter av sällskapet.

När jag vaknade i natt befann jag mig i en sån här dröm och det fick mig att fundera. Vad handlar det här om? Jag är ingen drömtydare och tror att svaret går att finna någonstans i verkligheten.

Jag började räkna på vad jag egentligen hade ätit den här veckan. Genom att kolla vad som fanns i kylen, frysen och skafferiet kunde jag på ett ungefär räkna ut vad jag fått i mig. Ojsan, det var inte särskilt mycket! Sedan i söndags eftermiddag, dvs under 5½ dygn har jag ätit det här:

10 skivor grovbröd

2 skivor rågknäcke

150 gram hushållsost

100 gram rökt skinka

150 gram leverpastej

5 tomater

1 gurka

3 paprikor

8 clementiner

6 köttbullar

2 dl potatismos

5 dl minestronesoppa

1 ölkorv

1 liter mjölk

20 liter kaffe (skämt)

Nu har jag ingen direkt koll på näringsinnehållet. Men jag tror att en dietist hade rullat med ögonen. Och jag förstår nästan varför jag i stort sett vimmeldånade när jag drack mjölk med oboy häromdagen. Jag fick lyckorus.

Kanske inte så konstigt att man är lite off. Jag borde nog ta tag i det här och bjuda in lite trevligt folk så att man får nån anledning att äta ordentligt. Jag ska minsann ta fram både dukar, kristallglas och finporslin. Det skadar inte att sätta lite piff på tillvaron.

Uppdaterat: När barnen är här glömmer jag givetvis inte att äta. Då lagar jag ju mat till dem och har fasta rutiner. Men jag lagar ju till dem utan minsta tanke på att jag själv behöver mat.

Hur klarar ni som bor ensamma att komma ihåg att äta? Lagar ni middag varje dag? Vad äter ni då? Vad är det som gör att ni ställer er vid spisen? Hur motiverar man sig att äta utan sällskap? Äter ni på rutin eller för att magen kurrar?

Läs även andra bloggares åsikter om mat, äta, drömma, matorgie, frossa, näring, input, understimulerad, hunger, adhd, asperger, restaurang

Andra bloggar om: ADHD, Asperger, mat, matsituation

Liknande inlägg:

1. Lunch
2. Nu gjorde jag det igen…

….den fick jag redan idag. Jag är fortfarande lite chockad och reagerade på mitt sedvanliga sätt när det gäller överraskningar och spontana infall. Inte roligt.

Först märkte jag inte ens att han kom hem. Sen tyckte jag att han fjäskade lite väl mycket med Simba. Jisses, han hade ju bara jobbat fyra timmar idag, så det var väl inte så märkvärdigt. Efter en stund gick han ut och hämtade in posten och plastpåsen med sina nya kängor som låg kvar i körskolebilen. I vanlig ordning var det bara reklam i högen med glättat papper. Inget intressant. Lite småprat. En puss, vill jag minnas och som vanligt grips jag av en mindre förvirring när något förändrar sig i rummet, när någon kommer eller går.

Då traskar han ut till bilen igen och genom fönstret skymtar jag en stor kartong. Herre min je, vad är nu detta?

- Den kom idag, sa han. Jag beställde den igår förmiddag.

- Jasså…och vad är det då? undrade jag, samtidigt som allt blod rusar ner i fötterna. Nånstans anade jag nog att det här hade med mig att göra. Hu….

…och han skar upp kartongen, vecklade undan skyddsemballaget och där uppenbarades ytterligare en kartong. Det enda jag uppfattade var en logga med bokstäverna hp……sen snurrade det till igen. Jag vet mycket väl vad hp står för.

I såna här fall reagerar jag antingen med total stumhet eller så börjar jag prata en massa goja. Idag började jag prata en massa goja och ville helst backa bandet. Förbereda mig på nåt sätt, ta det en gång till, göra det bättre, ha en färdig repetoar, veta vad jag ska göra, helst ha en generalrepetition innan jag hamnar i strålkastarnas fokus. Men det går ju inte, då fråntar man möjligheterna för andra att överraska. Då tar man ifrån dem glädjen som finns i att ge. Det är taskigt. Men jag försöker så gott jag kan. Jag har alltid varit dålig på det här; överraskningar, kärleksförklaringar, presenter och spontanitet som riktar sig mot mig. Plötsliga som krockuddar.

Nu har det gått 7 timmar sedan blodtrycksfallet och jag skäms lite, för nu känner jag mig väldigt glad och tacksam. Wow, skulle jag vilja säga!

dator, hp, överraskning, julklapp, årets julklapp, adhd, asperger, frkf, spontanitet god jul

Andra bloggar om: ADHD, årets julklapp, Asperger, dator, frkf, hp, julklapp, överraskning, relationer, spontanitet god jul

Liknande inlägg:

1. Kära dagbok – jag är tillbaks
2. Drömmar och orgier

Idag ska jag på shoppingtur. Det är bara tvunget. Båda flickorna behöver kläder, skolutrustning och lite andra attiraljer. Själv måste jag ha ett par gummistövlar. Lersäsongen är ju här!!

Jag ser inte fram emot mina shoppingturer. Det blir väldigt rörigt i huvudet så fort jag sätter foten på ett varuhus eller i en butik. Jag drunknar i intryck och ljudet är öronbedövande. Likaså kryper jag  ur skinnet när folk kommer för nära. Social fobi? Nä, bara väldigt stark integritet!

Jag är rädd att jag glömmer nåt, att pengarna inte ska räcka, att jag inte hittar det vi behöver, att det är långa köer och att jag inte uppfattar vad folk säger. Eller ännu värre, att de inte uppfattar vad jag säger.

Jag har iallafall förberett mig genom att kolla in prylarna på nätet. Jämfört priser och alternativ. Så jag slipper de värsta överraskningarna.

Så, please, tänk på mig i dag, när jag ger mig ut i djungeln.

Under tiden får ni gärna gissa vilken fågel de här fjädrarna har tillhört. Jag hittade dem i morse på vår morgonpromenad. Vackra, eller hur?

Andra bloggar om: shoppa

Det finns inga relaterade inlägg. Otroligt!

När man inte hittar en endaste av sina sju (7) potatisskalare önskar man att något av följande kunde uppfyllas:

1. Att potatisen upphör att ha skal överhuvudtaget.

2. Att potatisen kunde skalas med bara händerna

3. Att jag städade  kökslådorna.

Andra bloggar om: mat, ordning, potatisskalare, struktur, vardag

Liknande inlägg:

1. Lunch
2. Drömmar och orgier

Undvik att sortera hossor medan du väntar på att barnens Hot Dogs ska bli färdiga. Det är så lätt att förväxla dem när man ska servera maten.

En Damptant tipsar utifrån dagens mest dampiga drag.

Besök gärna några andra damptanter, vi är lika yra allihop, men får världen att gå runt ändå!

Tant Rasch Mammammumrik SvartFundering Bladderoblaj

Incalishead Majsan67 Trollgummans magiska skogsbogg

Andra bloggar om: ADHD, arbetsminne, ofokuserad, vardag

Liknande inlägg:

1. Signum för virrpannor och tyrannosaurus
2. Inatt får han sova i soffan