Det var väl ganska typiskt det här.…. Upptäckte nyss, när jag satt och bläddrade tillbaka några sidor, att det här kändes bekant , iallafall bilden!! och så mindes jag varför jag lagt in en sån bild!! Som sagt, jag har nog varit inne i nån bubbla på sistone.…
Nu ska jag se till mina små och sen ska grytorna en åktur få! Örona böj!
Jag får väl helt enkelt göra en omtenta? Det går väl bra?
Men Majsan, som är på ett mycket viktigt event, behöver inte upprepa hela proceduren. Nu ska hon se till att spara på krafterna så damptanterna kan få ta del av en konferansstory senare. Ha det allra trevligast där uppe!.
Dom är på hugget, mina systrar och själsfränder, precis som en och annan broder. Det passar alldeles utmärkt, för det här drulliga och dampiga dinofruntimret är en gnutta deppigt. Det fungerar med utmaningar av alla de slag. Ju djärvare, desto bättre! och man kan väl säga att Majsan lyckats alldeles förträffligt när det gäller graden av mod, för det är sällan jag tar kommando av någon.…… men Majsan är ju Majsan
.…och därför har jag tagit en bild på ett av mina skåp. Här ser ni grytskåpet, som liksom många andra förvaringsutrymmen används som nedkast, utkast eller inkast.…ni vet, precis som ett sopnedkast i ett vanligt hyreshus. Vårt hem är väldigt välplanerat om man ser det ur kastvinkeln. Det är rätt kasst!
Så min veckouppgift blir alltså att städa och strukturera det som borde likna ett husmoderligt grytskåp. Fixat och klassigt(inte kasst) ska det vara tills söndag. Vem vet, jag kanske kommer i nåt transstadie och grejar resten av boningen också!
Kram till alla dampdemoner!
Tant Rasch kom med den formidabla idén att skapa en logga för alla tanter som har någon form av neuropsykiatriskt funktionshinder. Enda regeln för loggan är att man antingen använder den eller så låter man bli. Enklare kan det inte vara.
Så om det möjligtvis finns en tyrrannosaurus i din garderob, som du emellanåt lyckas dräpa, men långtifrån tämja, bör du genast förena dig med oss.
Begrepp som“tant”, “damp”, “bokstav” och “nätet” tolkas i sin mest vida betydelse.
Andra bloggar om: –taggar: damp , damptant , bokstavstant , tyrannosaurus rex , virrpanna , neuropsykiatriska funktionshinder , ADHD , ADD , autism , tourette , aspberger , Tant Rasch
Läste en bra artikel imorse. Klicka på rubriken för att komma dit
Alla flickor hade blivit mobbade
Gunnel Hellström-Persson har intervjuat flickor med Aspergers syndrom och skrivit en magisteruppsats. Foto: Birger Nylén
Du är i starkt behov av dina glasögon, men chefen ber dig att ta av dem, och säger:- Du får endast använda glasögonen mellan tio och två på tisdagar. Resten av tiden får du vara utan. Du kan se bra om du bara vill och skärper till dig.Ungefär så är det för barn med Aspergers syndrom.
…jag har fått så många snälla mail. Så många välgenomtänkta tankar, fina kondoleanser(stavas det så?) och riktigt hjärtegoda ord. Och därför att så många, helt utan anledning, trott att det var dem jag var arg på. Nä, det var ju inte arg jag var och definitivt inte på er. Mer trött och ledsen, besviken och nedstämd över hur illa vi människor beter oss mot varandra ibland. Jo, givetvis är jag själv en del i det hela. Jag har inte målat tillräckligt breda gränslinjer. Jag har släppt människor inpå mig alldeles för lättvindligt och varit en aningen naiv. Det blir så när man tror gott om alla och inte har förmåga att säga nej. Men nu är det slut med det. Jag tror fortfarande gott, men med en viss eftertänksamhet.
Det är också slut med att jag knådar runt i adhd/asperger–bageriet. Jag tror jag har nämnt det förut; jag börjar känna mig riktigt bekväm i min npf-kostym. Jag vill börja se mig om efter möjligheterna istället för att djupdyka i hindren. Dyker man för djupt, blir det lätt att man inte tar sig upp igen, att man fastnar eller identifierar sig så mycket med sin diagnos att det till slut är sämre än det var från början. Så långt har det förvisso inte gått, men det är alltid bättre att lämna festen när det är som roligast.
Så under dagen som kommer tänkte jag pytsa ut alla gamla inlägg som har anknytning till adhd. En del bilder har tydligen fallit bort och viss text hänger på sniskan(vad annars?). Av ungefär 700 inlägg är det inte mer än drygt 130 som har med NPF att göra. Man kan se siffrorna som en symbol för att jag bara till en sjättedel är NPF-relaterad. Resten av mig, dvs fem sjättedelar, hör hemma någon annanstans. Så det är den stora biten jag ska ta tillvara nu. Utforska och förnya. Ledtråd: pensel.
Jo förresten, en ny blogg har jag redan skapat. Men just nu kommer jag inte ihåg adressen Där har jag iallafall samlat resten av inläggen. Förhoppningsvis klarar jag av att inte snöa in på npf igen.
Slutet gott. Allting gott.
P.s. Och till de som är ADHD:are i garderoben. Jag läser faktiskt era bloggar också. Ingen fara – det stannar mellan oss. Ds.
Läs även andra bloggares åsikter om bloggbegravning
Jösses, varför fick man inte se den här filmen när man var i tonåren?
vana
2. ord som kan användas istället för vana; sed, bruk, tradition; slentrian, trall, hjulspår, spår, gängor; erfarenhet, övning, rutin, förtrogenhet
Här är några damptanter som borde sett filmen för länge, länge, länge sedan
Nån tant som fattas? Vem?
Andra bloggar om adhd, add, asperger, you tube, 50-tal, kvinna, vuxen adhd, tonåring, struktur, rutin, goda vanor, propaganda, psykologi, USA, amerika
Glöm inte svara på Frk F´s frågor. Tackar!
Jag vaknade alldeles själv idag. På sista tiden har jag försökt ta mina mediciner på egen hand. Förut har Micke alltid vaknat först, stigit upp, hämtat ett glas färskt vatten och sedan gett mig medicinen. Alltmedan jag fortsatt vara i drömmarnas värld. Ibland har jag inte ens visst om jag ätit medicin eller ej.
Men det har inte känts särskilt rättvist. Micke är nämligen en lightsleeper och eftersom jag ska ta min medicin halv sex på morgonen så har det i stort sett tvingat honom att stiga upp tidigare än nödvändigt.
Därför har jag nu ändrat rutinerna kring medicineringen. Det innebär att jag programmerat shake awake-klockan till enbart vibration klockan 5.20. På nattduksbordet har jag satt en barnmugg med lock och sugrör för att Lille Mannen inte ska sörpla i sig mitt vatten under natten. Concertan på 54 mg har jag lagt i en liten plastbägare för att slippa fumla med medicinburken.
Har min gubbe tur vaknar jag redan efter ett par minuters “shake-awakande” och intar medicinen halvt sovande. Har han otur vaknar jag inte alls, men han slipper stiga upp och om han kallar på mig brukar jag i regel vakna.
Sedan somnar jag om. Ibland tar det bara 20 minuter för att hjärnan ska ta till sig av morgondosen. När jag kommit sent i säng(typ senare än 22.30) så kan det ta betydligt längre tid, upp till två timmar. Därför är det viktigt att ha ett andra alarm, ett säkerhetsalarm och då räcker det ofta med ett enklare alarm från t.ex mobiltelefonen för att jag ska vakna.
Även om jag vaknar lättare nuförtiden så har jag fortfarande en väldigt lång startsträcka. Jag behöver minst tre timmar på mig för att kunna göra något vettigt efter att barnen är ivägskickade till skolan och Simba har fått sin morgontur.
Klockan tio tar jag dos nummer två. Som det är just nu har det andra intaget ingen större effekt. Jag tror därför att det är dags att se över doseringen, antingen genom att omfördela portionerna eller öka någon av dem.
Före medicineringen var jag aldrig riktigt vaken förrän långt in på eftermiddagen. Numera är jag väl i hyfsad form redan vid tolvtiden, dvs under förutsättning att allt flyter på som jag föreställt mig. Jag brukar säga att min dag startar när alla andra slutar jobba. Det blir lite bakvänt, men det är då min hjärna hunnit ifatt och är på topp. Det är då jag egentligen borde ta itu med mina projekt, men då kan jag ju inte sköta mitt ansvar i familjen. Därför blir det ofta att projekten blir liggande och ganska dammiga efter ett tag .
Shake awake-klockan som jag nämner här ovan finns att köpa periodvis på Kjell och Company. Den kostar runt trehundra kronor om man vill köpa den själv. Jag fick min som hjälpmedel av kommunen. Dessvärre kan man bara sätta ett alarm och därför behöver man ändå ett extra alarm, dvs om man inte vill hålla på att snooza. Men risken är stor att man stänger av den helt i sömnen. Här hittade jag en klocka som verkar ha dubbla alarm; Sonic Boom Alarm Clock.
Läs även andra bloggares åsikter om adhd, add, adhd vuxen, asperger, rutiner, morgon, vakna, medicinera, concerta,shake awake
Någon sökte på orden “genier med asperger” och hamnade här. Jag tar inte åt mig och skickar googlarna vidare till Trollhare.
Så, nu har jag gett ordet arsla ytterligare en betydelse. För mig har det fått betydelsen att fjäska eller krusa. Vet ni inte vad arsla redan betyder bör ni söka definitionen hos Psykbryt aka Bippo, ett annat geni.
Själv ska jag dra arslet upp till soffan för att avnjuta en god bok. Livets räta och aviga.
Andra bloggar om arsla, trollhare, genier med asperger, asperger syndrom, psykbryt, nyord, bippo
Jag mår bättre. Jag sade till Micke i söndags kväll, när vi precis gått och lagt oss med varsin bok:
- Vet du vad, alla svarta tankar är borta nu.
Under de tre sista morgnarna har också svartsynen varit som bortblåst. Nu vill jag stiga upp igen. Visst är det märkligt? Upp och ner, hit och dit far man med känslorna och tankarna. Från en dag till en annan, från en timme till en annan förvandlas mörkret till ljus. Jag har fortfarande inte lärt mig till fullo hur man ska hantera de här tvära kasten. Blir det någonsin möjligt att hålla sig inom ett normalintervall? Jag tycker ändå att 25 år av abrupta svängningar borde ge någon form av beredskap och förmåga att övervinna svackorna. Eller åtminstone tillämpa någon av de tusentals strategier man lagt upp. Men nää…jag blir lika överrumplad varje gång lika förtvivlad, sorgsen och vemodig som alltid. Merde!
Jag har under ytan gått och sugit på en karamell ganska länge, gjort upp skisser och ideer, letat inspiration och gjort anteckningar. Så i söndags poppade ideerna helt plötsligt upp igen och jag pratade lite löst med Micke, mest i förbifarten, om att jag har för avsikt att börja måla på allvar igen – som en riktig sysselsättning, med ett riktigt och planerat projekt.
I tisdags kom en försändelse med Schenker, ungefär som man kan föreställa sig ett skepp kommer lastat efter en världsomsegling på de sju haven. Allsköns material och utrustning lossades på min kajkant.
Islossning – uppvaknande – blomstring – snart är det samma villervalla som alltid
Andra bloggar om adhd, asperger, humörsvängningar, vardagsliv, kära dagbok, familj, självmordstankar, mening, sysselsättning, ljus, mörker
På sista tiden har jag drömt väldigt mycket. Det brukar jag göra när jag är understimulerad och uttråkad. Jag antar att det är ett sätt för hjärnan att kompensera för det man går miste om. Man måste ju ha en viss input för att må bra.
Det som förvånar mig allra mest är att jag drömmer om mat. Jag är inte direkt nån matfantast, som ni kanske minns, utan anser att mat är ett nödvändigt ont.
Men nu har det alltså börjat explodera som aldrig förr. I början drömde jag mest om färska grönsaker i granna färger, inlagda primörer med touch av citron, vitlök eller chili. Ett tag kunde jag knappt förmå mig vakna om det dök upp kokta och smördränkta broccoliknippen eller kronärtskockor. Sen utvecklades sinnesbilderna till att även innehålla helgrillad kyckling, saftiga ryggbiffar, rosaskimrande rostbiff, vällagade söndagsstekar, rådjursfileer och riktigt finfina fiskar. Nää, vad är detta?
Sista veckan har matdrömmarna avancerat till att ge mig utförliga detaljer om själva matsituationerna. Om nätterna sitter jag alltså och dricker ur kristallglas, äter med silverbestick och maten ligger som ett konstverk på tjusigt porslin. Alltsomoftast är jag på restaurang, borden är dukade med linne och dekorerade med blomarrangemang. Golven är täckta av tjocka mattor och belysningen är dämpad. Servitörerna är nästan osynliga och så smidiga att man nästan tror att serveringen är nåt slags trolleri. Det är så tyst och lugnt. Jag skrattar och pratar, är social och njuter av sällskapet.
När jag vaknade i natt befann jag mig i en sån här dröm och det fick mig att fundera. Vad handlar det här om? Jag är ingen drömtydare och tror att svaret går att finna någonstans i verkligheten.
Jag började räkna på vad jag egentligen hade ätit den här veckan. Genom att kolla vad som fanns i kylen, frysen och skafferiet kunde jag på ett ungefär räkna ut vad jag fått i mig. Ojsan, det var inte särskilt mycket! Sedan i söndags eftermiddag, dvs under 5½ dygn har jag ätit det här:
10 skivor grovbröd
2 skivor rågknäcke
150 gram hushållsost
100 gram rökt skinka
150 gram leverpastej
5 tomater
1 gurka
3 paprikor
8 clementiner
6 köttbullar
2 dl potatismos
5 dl minestronesoppa
1 ölkorv
1 liter mjölk
20 liter kaffe (skämt)
Nu har jag ingen direkt koll på näringsinnehållet. Men jag tror att en dietist hade rullat med ögonen. Och jag förstår nästan varför jag i stort sett vimmeldånade när jag drack mjölk med oboy häromdagen. Jag fick lyckorus.
Kanske inte så konstigt att man är lite off. Jag borde nog ta tag i det här och bjuda in lite trevligt folk så att man får nån anledning att äta ordentligt. Jag ska minsann ta fram både dukar, kristallglas och finporslin. Det skadar inte att sätta lite piff på tillvaron.
Uppdaterat: När barnen är här glömmer jag givetvis inte att äta. Då lagar jag ju mat till dem och har fasta rutiner. Men jag lagar ju till dem utan minsta tanke på att jag själv behöver mat.
Hur klarar ni som bor ensamma att komma ihåg att äta? Lagar ni middag varje dag? Vad äter ni då? Vad är det som gör att ni ställer er vid spisen? Hur motiverar man sig att äta utan sällskap? Äter ni på rutin eller för att magen kurrar?
Läs även andra bloggares åsikter om mat, äta, drömma, matorgie, frossa, näring, input, understimulerad, hunger, adhd, asperger, restaurang
En dag som den här, vad gör man då? Det känns som om de sista fjorton dagarna har varit en enda lång helg. Det har förvisso varit vilsamt och lugnt här hemma, men jag gillar vardagen bättre. Om jag inte missminner mig har jag sagt det förut; mitt beroende av rutiner och inrutade dagar är obevekligt. Det är då jag kan koppla av och slipper vara helskärpt inför eventuella avvikelser som kan uppstå.
Idag har jag funderat på om det inte snart är dags för julen att åka ut i förrådet igen. Vad är det man brukar säga? Tjugondedag Knut, då åker julen ut? För mig låter det förstås orimligt att ha kvar julpyntet ända tills dess. Det finns en överhängande risk att prylarna blir kvar ända till påsk. Ju längre tiden går, desto mer försvinner pyntet ur mitt medvetande. Kan jag inte plocka ner det redan idag?
Simba och jag har precis kommit in från en kort promenad. Det regnar småspik och blåser riktigt kalla vindar. Mitt i kölden känns kinderna som glödande klot, ett märkligt fenomen och när vi stiger in genom ytterdörren börjar både händer och fötter brinna. Motsatser.
När vi spatserade kom jag att tänka på det här med snön — den uteblivna snön. Vi skulle verkligen behöva en dos med snö just nu. Inte bara för att det är vackert eller roligt för barnen utan därför att vi behöver ljuset. Leråkrar, vissna löv och torra grästuvor reflekterar inget ljus. Till och med frosten under den sista veckan har gjort världen lite vackrare. Tänk då vilket underverk snön skulle kunna göra för humöret. Jag undrar förstås om de som bor med snö hela vinterhalvåret kan förstå den här saknaden? Kanske jag hade gnällt över snön om jag bott i Kalix eller Haparanda?
Kan vi inte ta tillbaka den globala uppvärmningen, så att man kan få lite mer av både ljus och snö i tillvaron?
dagbok, tjugondedag knut, ut, julen, långhelg, vardag, snö, ljus, grått, Simba julpynt, rutiner, stuktur, att leva med adhd/asperger
Username:
Password:
Or login using an OpenID
Remember me
