Jag kallar dig lilla Loo, inte därför att du är liten eller på något sätt mindre. Men jag vill ta dig i min famn och vagga bort all den smärta och oro som jag tror att du omgärdas av just nu. Det är ju så man gör med sina barn, man vill trösta och förklara att allt så småningom blir bra.
Men jag är inte din mamma och jag kan inte trösta, jag kan inte lova dig någonting. Jag har ingen styrka att ge dig även om jag just nu är den som borde vara starkast av oss två. Mina kramar når dig inte och en klapp på kinden känns än mer overklig. Men jag har tänkt på dig mest hela tiden de senaste veckorna.
Loo, den starka och kämpande. Ordkonstnären som kan få ett blogginlägg på 5000 tecken att kännas som en fyrradig notis och som samtidigt skriver så kärnfullt att beviset till Fermats sats i jämförelse inte är mycket mer än ett saltkorn i havet.
Lilla Loo - du är…..
- Ja, jävlar anamma !
….det är bara ett samlat uttryck.Vad jag egentligen menar är så mycket mer – din talang, ditt engagemang, din snillrikhet, din förmåga med orden, din passion, din kärlek – du har inga gränser. Du smular hindren i din hand. Du förmedlar styrka och hopp. Du bjuder på skratt, ilska, gråt – du har en fenomenal förmåga att förmedla både det inre och yttre skeendet.
Vissa människor drittlar hastigt in i våra liv och de drattar lika kvickt och obemärkt vidare . Andra människor – såna som du — kommer svepande in och lämnar djupa avtryck. När man väl mött en sådan människa är ingenting sig längre likt..….men nu säger dom att du ska dö, att du ska försvinna, att dina uppdateringar en dag upphör….
Käraste Loo – jag önskar dig det bästa in i det sista. Jag följer dig en bit på vägen, inte för att det är tillräckligt, men ändå.…
P.s …och om vi någon gång ses, här eller i himlen där änglarna bor, så ska du få lov att ge mitt lata kommentars– ADD-arsle en riktig fet spark. Det kan jag behöva D.s
Ett bokmal anfaller
Projekt på riktigt
En jävla lördag helt enkelt
Internet är inte bara tra-la-la
Det är för mycket skit nu,
Läs.
Egentligen skrev jag det här som en kommentar hos Antigone, men jag beslutade mig för att posta mina ord som ett inlägg istället. Det var nämligen väldigt svårt att få en överblick i den lilla kommentarsrutan. Det här inlägget är således en kommentar till de här sidorna Vem är jag? Hotet från ADHDkvinnor.se…. ADHD-Apartheid hos ADHDkvinnor.se osvosv…. Det blev väldigt rörigt.
Nää, vad var det för konstigt med den presentationen? Den är rak och ärlig — den representerar dig. Även om inte alla delar dina erfarenheter är det väl knappast anledning nog att döma ut dig eller det du skriver. Respekt.
Möjligen kan adhd-kvinnor.se ha tolkat din presentation som att du förringar de kvinnor som “bara” har problem som “slarvmajor”- dom som pratar om stök i skåpen, röriga lådor osv.… och det är kanske inte så smart att döma ut deras funktionsnedsättning som falska schabloner.
Finns det egentligen några rätt eller fel ?
Det här är ett av många dilemman när det gäller adhd:n — den drabbar och får konsekvenser helt utifrån individen. En adhd-kvinna är inte den andra lik. Med andra ord kan det inte heller finnas någon absolut sanning eller en schablon av hur adhd påverkar livet. Hade det varit endast adhd:n som påverkade oss hade man kanske kunnat få fram en hyfsad bild — men det är ju inte realistiskt. Livet utvecklas utifrån så mycket mer än bara en diagnos. Har man dessutom två eller t.o.m tre diagnoser och samtidigt brottas med beroende, dysfunktionella relationer osv.…ja, då förstår ni kanske hur många olika sanningar det finns om adhd.
Det lidande som följer av funktionshindret är inte mätbart. En kvinna som har försummat sina barn, varit drogberoende och helt ute i galen tunna kan inte jämföras med slarvmajan och hennes röriga skåp. Båda kan lida lika mycket. Båda bilderna är lika sanna, bådas erfarenheter är korrekta. Funktionsnedsättningen kan vara lika förödande för båda.
Precis som det finns en fara med de förenklade schablonerna finns det en risk med schabloner som utgår från extremfall. Alla adhd:are är t.ex inte missbrukare, sexberoende, hetsätare, hustrumisshandlare eller lämnar sina barn vind för våg. Blir extremfallen shabloner riskerar de med mindre funktionsnedsättning att stå utan hjälp. Det spelar alltså ingen roll hur man vänder på det. Alla bilderna behövs.
När det gäller att hantera och acceptera sitt funktionshinder finns det inte heller några rätt eller fel. Vi är olika och det är därför det uppstår fraktioner — någon väljer att skratta åt sina bekymmer, en annan väljer att skuldbelägga antingen sig själv eller sin omgivning, en tredje hanterar det enklast genom att inte hantera det, den fjärde bevarar sitt funktionshinder som en högst personlig hemlighet, den femte hanterar sin adhd mycket sakligt och vetenskapligt och den sjätte gör som Antigone. Alla gör rätt. Alla kämpar med sina problem och det är just kampen mot funktionsnedsättningen som vi har gemensam.
Det var länge sedan jag var inne på adhd-kvinnor.se och jag har därför ingen tydlig bild av deras agenda. Måhända ser de sig som ett slutet sällskap? När man blir medlem på forum eller sajter med lösenord godkänner man samtidigt villkoren för ett fortsatt medlemskap. Är det någon som har kollat villkoren? Deras forum och deras hemsida är trots allt privat mark — det är bara att acceptera. Kanske de modererar så hårt eftersom de vill undvika ett nytt High-Chaparal? Forum har ju tendens att bli väldigt utflippade och de flesta med adhd gillar när det ordnat , strukturerat och utan alltför många surpriser.
En uteslutning kan också vara en reaktion i ren affekt — ett fenomen som alla adhd-kvinnor torde vara bekant med. Det är sånt som händer. Därefter kommer motreaktionen, ytterligare en pajkastning och en tävlan om vem som har rätt eller fel. I värsta fall slutar det i en obotlig schism. En typisk konsekvens av okontrollerade impulser…. Den energin kan man lägga på annat istället. Antipsykiatrin förtjänar betydligt fler pajer än virrpannorna och slarvmajorna.
Oavsett vilket så tycker jag att du ska köra ditt race Antigone. Ju fler sanna bilder som sprids av hur det är att leva med adhd desto större förståelse får vi allesammans. Inte bara från omgivningen utan även för varandra.
Men som sagt — det finns lika många schabloner som det finns adhd-kvinnor — och alla har de rätt att få berätta sin historia.
Spenderar du mer tid framför datorn än någon annan du känner?
Här är tio tecken på att du borde ta en paus i ditt bloggande
Nummer 10
“Träning” är för dig liktydigt med att rulla huvudet och fokusera på ett objekt två meter från datorn. Efter många år framför datorn lär du nöja dig med träningspass som består av ögonrullningar. Men bara medan du startar om datorn.
Nummer 9
Underliga missfärgningar har börjat uppträda där du vilar dina armar på skrivbordet och stolens armstöd. Kolla in dina armbågar.
Nummer 8
Dina vänner har slutat ringa på mobilen. De skypar dig istället.
Nummer 7
Du har RSI(repetetive stress injury) i båda dina armar efter allt tangent– och musarbete
Nummer 6
Du spenderar fler timmar vid din dator än någon annanstans — detta har resulterat i en kroppshållning som påminner om de tidigare människoarterna. Du har förmodligen redan börjat utveckla puckelrygg.
Nummer 5
När du har suttit och bloggat en hel arbetsdag tittar du på TV via datorskärmen, spelar ett parti hjärter eller läser dina favoritbloggar.
Nummer 4
Du är rädd för att ta ledigt en dag från bloggosfären eftersom du befarar missa när någon av dina RSS-läsare uppdateras.
Nummer 3
Du kan vakna mitt i natten efter en dröm om att du skrivit ett blogginlägg precis som du gör när du är vaken. När det gått alldeles för långt sover du inte längre i sängen. Du sover vid tangentbordet, mellan uppdateringarna. Du har utvecklat ett välfungerande system för powernaps.
Nummer 2
När du har bytat bakgrundsbilden på datorns skrivbord kan du mycket väl säga… ” En förändring i vardagen är som en liten semester“Men nä, nä…så är det faktiskt inte. Testa att byta browser istället. Omväxling förnöjer och dessutom finns det en chans att du tvingas tillbringa ytterligare några timmar framför datorn när du lär dig webläsarens finesser, sorterar favoriter och laddar ned tillägg.
Nummer 1
Det absolut värsta tecknet på att du borde göra något annat är att du inte längre gillar att äta mat som kräver kniv och gaffel. Då kan du inte använda styrdonen! För att råda bot på matproblemen kan du testa näringsdrycker. De går att äta genom sugrör och du har samtidigt dina händer fria.
Ps. Detta var en repris av ett tidigare inlägg. Ds.
Jag hämtade Vega i skolan vid tiotiden.… Hennes fröken ringde och berättade att hon ville hem till mamma. Jag satte mig i bilen på studs och var framme på femton minuter. Jo, hon såg ganska håglös ut, lite blek om nosen och näsan rann. Varm i pannan var hon också. Hoppas det inte är den där sjukdomen som börjar på svin– och slutar på –uensa.
Med tanke på all den kraft man lägger ner på att bekämpa och debattera influensan så är den alltid närvarande i ens tankar. Snart krävs det inte mycket mer än en harkling för att jag ska hoppa till. Och givetvis är svininfluensan det första man tänker på när dottern måste åka hem från skolan. Tänk om….vad gör jag nu? Ska jag gripas av panik?
När vi kom hem bäddade jag ner Vega i soffan framför tv:n. Hon låg och slumrade en stund framför DisneyChannel och MTV. Sedan åt vi en enkel lunch och därefter bestämde vi oss för att ha LAN-party vid köksbordet. Vi sitter mittemot varandra med varsin bärbar. Sladdarna krånglar sig över hela ytan och det plippar och ploppar från aviseringar och poängställningar.
LAN-party och LAN-party, förresten. Vega är väldigt bestämd. Hon vill inte hjälpa mig att översätta mitt bloggtema. Hon vill hellre spela. Alltså får jag ta itu med php-filerna på egen hand lite senare. Det gäller att vara så omständlig som möjligt när ens största farhåga är att sitta sysslolös. Det finns INGA färdiga översättningar…så det så. Inte för den som gillar att krångla. Påstå nu inget annat. Men först ska jag spela lite spel…
Vega är Prinsessan Jasmine, ni vet skönheten från Disney´s Alladin-filmer. Själv är jag Belle från Skönheten och odjuret.
Det här mejlet kom till mig idag. Det är inte första gången det händer. På nåt sätt känns det lite fel…jag vet inte riktigt vad det beror på. Tydligen är min profilbild så manhaftig att jag tilltalar tjejer. . Nåväl, vad går sådana här mejl ut på? Finns det någon risk att folk svarar på det här?
Up your Alley, NOMIE.
Hej kära, Hur mår du i dag mitt namn är vilseledande NOMIE är jag en Yung dam jag såg din profil på (bloggportalen.aftonbladet.se) och jag blev intresserad av dig, kommer jag också vilja veta mer för dig, jag hoppas att ni kommer att vara uppriktiga, och omsorg man, som jag har letat efter, och jag har något speciellt att berätta om mig själv, så kan du svara mig nu så att jag kan skicka min bild direkt till dig. Må Gud vara med dig tack jag väntar på ditt svar ( nomieyak@yahoo.com ) Med vänlig hälsning NOMIE, .….….….….….….….….…. Hello Dear, How are you today my name is mis NOMIE, i am a yung lady i saw your profile at(bloggportalen.aftonbladet.se) and i became interested in you,i will also like to know you more, I hope you will be sincere, and caring man, that I have been looking for, And I have something special to tell you about myself, So please reply me now so that I can also send my picture directly to you. may God be with you please I am waiting for your reply ( nomieyak@yahoo.com ) yours sincerely NOMIE,
Klaus fru, Rebecca, hittade den perfekta sökmotorn för alla “goa och gla´a” människor. Klicka på bilden och börja go-o-gla.
.
Simba och jag har fått en inbjudan till premiären av Stockholms enda vattenbar för hundar. Dessvärre kan jag inte ta Simba till Stockholm enbart för det här kalasets skull. Han hade med största säkerhet blivit lika skrämd som jag av alla stadsbor. Han hade garanterat fått skämmas sina propelleröron av sig på grund av sin mattes aspiga klädstil och morrande tungrots-r. Men vi skickar inbjudan vidare (se detaljer nedan). Det hade varit skojigt om någon i området tog sig dit och dokumenterade tillställningen. Som jag har förstått det är alla välkomna. Du med.
Under minglet kan man få chans att frottera sig med kändishundar. Med lite tur kanske det även dyker upp ett och annat kungligt högdjur eller varför inte en rufsig pudelrockare? Förhoppningsvis blir det inte stökigt med barslagsmål och fyllehundar på premiären. Arrangörerna har också lovat att det inte ska finns några fähundar som dörrvakter.
Vattenbaren – som är en halvmeter hög och ett par meter bred – har placerats strategiskt på Kungsgatan 28 på Östermalm i Stockholm. Precis i nos– och svanshöjd. Den storslagna öppningen av baren sker i helgen. På lördag får alla besökande hundar dessutom njuta av finfina snittar komponerade av Sturehofs stjärnkock Felix Netzell.
Cartoon by Dave Walker. Find more cartoons you can freely re-use on your blog at We Blog Cartoons.
Nä, jag talar inte om de illaluktande smygarna, utan om smygarna som osynligt rör sig över nätets alla kanter och hörn.
Lokesson tog upp det på sin blogg idag; att det ofta händer att både han och Solpuss har besökare som kommer från samma ort som dem. Givetvis undrar de, liksom jag, varför besökarna inte kommenterar eller gör sig hörda.
Det är ett ganska underligt fenomen, speciellt när det gäller människor som man kanske träffar i sin vardag. Pratar man i verkliga livet så borde man ju kunna föra en dialog på nätet eller åtminstone säga “Hej, här är jag!”
Jag har pratat med andra bloggare om det förut; att fastän folk känner en bloggare IRL så är de väldigt ofta rädda för att kommentera eller göra sig synliga. Det verkar vara ett stort steg för icke-bloggare att ta sig från att vara en passiv läsare till att bli aktiv och våga kommentera.
Som exempel kan jag ta Bert-Micael, min mycket blygsamme make. Han är medlem på ett flertal intresse– och hobbyforum. Varje dag klickar han sig från det ena forumet till det andra, läser nya och gamla trådar, reagerar och kommenterar högt för sig själv. Vid ett tillfälle sade han till mig:
- Nä, fy vad trist!
- Vadå? frågade jag.
- Det finns inte en enda ny kommentar på whiskeyforumet. Så har det varit i över en vecka nu…de är för tråkiga.
- Jamen, du kan väl skriva en ny tråd då? Om Mackmyran du köpte?
- Nää…
- Men puffa en gammal tråd då, så att den blir aktiv igen? Då rasslar det till i folks inkorgar och medlemmarna surfar in för att läsa den senaste kommentaren.
- Nää…det hade ju verkat konstigt.
- Vadå konstigt? undrade jag.
- Ja, då hade de undrat vad jag var för en….
- Jamen, de vet väl vem du är vid det här laget, du hänger ju där varje dag.
- Jo, men jag har ju aldrig skrivit något.
- Vad sade du? Har du aldrig skrivit något?
Det är ju så klart, de hade nog tyckt att han var en märklig filur om hans första kommentar på forumet skulle lyda som följer:
“ Fan, vad dött.
Jag har varit medlem på forumet i över tre år men nu tycker jag att det har gått för långt.
Ska jag behöva göra ett inlägg själv bara för att få något att läsa?
Jävla torrbollar…”
Nu skrev han ju inte så, men tänk om…då hade han verkligen hamnat i nördfacket.
Bert-Micael slutar aldrig förvåna mig och vid det här tillfället lärde jag känna honom lite mer. Han är vanligtvis blygsam, en sån som inte vill synas. Han är en iakttagare och beter sig likadant oavsett var han befinner sig. Det är i och för sig tryggt, för han förställer sig inte bara för att passa in – vare sig på nätet eller i den vardagliga verkligheten.
En god vän läser min blogg varje gång jag uppdaterat. Men hon säger själv att det känns som om hon “snokar runt” eller traskar på förbjuden mark, ungefär som att “läsa någons innersta tankar i en låst dagbok”. Hon har alltså lite vanföreställningar om vad en blogg egentligen är. Min blogg är ingen dagbok och att lämna kommentarer är inte detsamma som att skriva i någon annans hemliga arkiv. Men hon känner alltså att hon gör något otillåtet – och gör man något otillåtet då är man kanske inte så pigg på att avslöja sig.
Vidare har jag märkt att många tycker att allt som rör bloggar är “skämmigt”. Jag är dock inte helt säker på om de anser det vara skämmigt att läsa bloggar eller om det är jag som är skämmig, dvs att jag som bloggare är skämmig. Skämmigheten kan man till exempel märka av när någon av misstag råkar avslöja sig att de följer Florsocker. Pinsamheten är större för dem än för mig när de hasplar ur sig något som de egentligen inte borde veta om det nu inte var för att jag skrivit om det i bloggen. Men när de väl “avslöjat” sig så brukar de i fortsättningen kommentera bloggen när vi träffas. Men aldrig i kommentarsfälten. Det vågar de inte. Det känns läskigt och någon har t.o.m varit rädd för att en kommentar skulle kunna avlöja både deras telefonnummer och säkerhetskoder till nätbanken. De har minsann hört att bloggar är fulla med virus. Jahaja…
…jag vet inte vad det är för märkligt folk jag har i min omgivning. De kommer förmodligen från en annan planet. Större delen av dem verkar iallafall ha en inbyggd näträdsla och någon slags scenskräck.
…slipper jag vara ensam skåning bland en massa sävliga norrlänningar .
Nu har thecritics utökats med ytterligare en skribent. Läs hans första recension som heter Ett färgstarkt UFO i blek förpackning.
Skribentpresentationen hittar ni här: Om redaktionen
I övrigt har han en egen blogg också. Just idag ställer han tusen frågor om intressanta människor.
Username:
Password:
Or login using an OpenID
Remember me
