»
S
I
D
E
B
A
R
«
Lilla Loo – dom säger att du ska dö
Feb 28th, 2010 by Frk F

Jag kal­lar dig lilla Loo, inte där­för att du är liten eller på något sätt mindre.  Men jag vill ta dig i min famn och vagga bort all den smärta och oro som jag tror att du omgär­das av just nu. Det är ju så man gör med sina barn, man vill trösta och för­klara att allt så små­ningom blir bra.

Men jag är inte din mamma och jag kan inte trösta, jag kan inte lova dig någon­ting. Jag har ingen styrka att ge dig även om jag just nu är den som borde vara star­kast av oss två. Mina kra­mar når dig inte och en klapp på kin­den känns än mer overk­lig. Men jag har tänkt på dig mest hela tiden de senaste veckorna.

Loo, den starka och käm­pande. Ordkonstnären som kan få ett blog­gin­lägg på 5000 tec­ken att kän­nas som en fyr­ra­dig notis  och som sam­ti­digt  skri­ver så kärn­fullt att bevi­set till Fermats sats i jäm­fö­relse inte är myc­ket mer än ett salt­korn i havet.

Lilla Loo -  du är…..

- Ja, jäv­lar anamma !

….det är bara ett sam­lat uttryck.Vad jag egent­li­gen menar är så myc­ket mer – din talang, ditt enga­ge­mang, din snill­rik­het, din för­måga med orden, din pas­sion, din kär­lek – du har inga grän­ser. Du smu­lar hind­ren i din hand. Du för­med­lar styrka och hopp. Du bju­der på  skratt, ilska, gråt – du har en feno­me­nal för­måga att för­medla både det inre och yttre skeendet.

Vissa män­ni­skor dritt­lar has­tigt in i våra liv och de drat­tar lika kvickt och obe­märkt vidare . Andra  män­ni­skor – såna som du  — kom­mer sve­pande in och läm­nar djupa avtryck. När man väl mött en sådan män­ni­ska är ingen­ting sig längre likt..….men nu säger dom att du ska dö, att du ska för­svinna, att dina upp­da­te­ringar en dag upphör….

Käraste Loo – jag önskar dig det bästa in i det sista. Jag föl­jer dig en bit på vägen, inte för att det är till­räck­ligt, men ändå.…

P.s …och om vi någon gång ses, här eller i him­len där änglarna bor,  så ska du få lov att ge mitt lata kom­men­tars– ADD-arsle en rik­tig fet spark. Det kan jag behöva D.s

Ett bok­mal anfaller

Projekt på riktigt

En jävla lör­dag helt enkelt

Internet är inte bara tra-la-la

Det är för myc­ket skit nu,

Läs.

Tio tecken på att du borde blogga mindre!
Sep 1st, 2009 by Frk F

Spenderar du mer tid fram­för datorn än någon annan du känner?

Här är tio tec­ken på att du borde ta en paus i ditt bloggande

Nummer 10

“Träning” är för dig lik­ty­digt med att rulla huvu­det och foku­sera på ett objekt två meter från datorn. Efter många år fram­för datorn lär du nöja dig med trä­nings­pass som består av ögon­rull­ningar. Men bara medan du star­tar om datorn.

Nummer 9

Underliga miss­färg­ningar har bör­jat upp­träda där du vilar dina armar på skriv­bor­det och sto­lens arm­stöd. Kolla in dina armbågar.

Nummer 8

Dina vän­ner har slu­tat ringa på mobi­len. De sky­par dig istället.

Nummer 7

Du har RSI(repetetive stress injury) i båda dina armar efter allt tan­gent– och musarbete

Nummer 6

Du spen­de­rar fler tim­mar vid din dator än någon annan­stans — detta har resul­te­rat i en kropps­håll­ning som påmin­ner om de tidi­gare män­ni­sko­ar­terna. Du har för­mod­li­gen redan bör­jat utveckla puckelrygg.

Nummer 5

När du har sut­tit och blog­gat en hel arbets­dag tit­tar du på TV via datorskär­men, spe­lar ett parti hjär­ter eller läser dina favoritbloggar.

Nummer 4

Du är rädd för att ta ledigt en dag från bloggo­sfä­ren eftersom du befa­rar  missa när någon av dina RSS-läsare uppdateras.

Nummer 3

Du kan vakna mitt i nat­ten efter en dröm om att du skri­vit ett blog­gin­lägg pre­cis som du gör när du är vaken. När det gått all­de­les för långt sover du inte längre i sängen. Du sover vid tan­gent­bor­det, mel­lan upp­da­te­ring­arna. Du har utveck­lat ett väl­fun­ge­rande system för powernaps.

Nummer 2

När du har bytat bak­grunds­bil­den på datorns skriv­bord kan du myc­ket väl säga… ” En för­änd­ring i var­da­gen är som en liten semester“Men nä, nä…så är det fak­tiskt inte. Testa att byta brow­ser istäl­let. Omväxling för­nö­jer och dess­utom finns det en chans att du tvingas till­bringa ytter­li­gare några tim­mar fram­för datorn när du lär dig weblä­sa­rens fines­ser, sor­te­rar favo­ri­ter och lad­dar ned tillägg.

Nummer 1

Det abso­lut värsta teck­net på att du borde göra något annat är att du inte längre gil­lar att äta mat som krä­ver kniv och gaf­fel. Då kan du  inte använda styr­do­nen! För att råda bot på mat­pro­ble­men kan du testa närings­dryc­ker. De går att äta genom sug­rör och du har sam­ti­digt dina hän­der fria.

Ps. Detta var en repris av ett tidi­gare inlägg. Ds.

LAN-party och tematiska influenser
Sep 1st, 2009 by Frk F

Jag häm­tade Vega i sko­lan vid tio­ti­den.… Hennes frö­ken ringde och berät­tade att hon ville hem till mamma. Jag satte mig i bilen på studs och var framme på fem­ton minu­ter. Jo, hon såg ganska håg­lös ut, lite blek om nosen och näsan rann. Varm i pan­nan var hon också.  Hoppas det inte är den där sjuk­do­men som bör­jar på svin– och slu­tar på –uensa.

Med tanke på all den kraft man läg­ger ner på att bekämpa och debat­tera influ­en­san så är den all­tid när­va­rande i ens tan­kar. Snart krävs det inte myc­ket mer än en hark­ling för att jag ska hoppa till. Och givet­vis är svi­nin­flu­en­san det första man tän­ker på när dot­tern måste åka hem från sko­lan. Tänk om….vad gör jag nu? Ska jag gri­pas av panik?

När vi kom hem bäd­dade jag ner Vega i sof­fan fram­för tv:n. Hon låg och slum­rade en stund fram­för DisneyChannel och MTV.  Sedan åt vi en enkel lunch och där­ef­ter bestämde vi oss för att ha LAN-party vid köks­bor­det. Vi sit­ter mitte­mot varandra med varsin bär­bar. Sladdarna krång­lar sig över hela ytan och det plip­par och plop­par från avi­se­ringar och poängställningar.

LAN-party och LAN-party, för­res­ten. Vega är väl­digt bestämd. Hon vill inte hjälpa mig att över­sätta mitt blogg­tema. Hon vill hellre spela. Alltså får jag ta itu med php-filerna på egen hand lite senare. Det gäl­ler att vara så omständ­lig som möj­ligt när ens största far­håga är att sitta syss­lo­lös. Det finns INGA fär­diga översättningar…så det så. Inte för den som gil­lar att krångla. Påstå nu inget annat. Men först ska jag spela lite spel…

Vega är Prinsessan Jasmine, ni vet skön­he­ten från Disney´s Alladin-filmer. Själv är jag Belle från Skönheten och odjuret.

I väntan på en idé…
Jun 18th, 2009 by Frk F

cartoon from www.weblogcartoons.com

Cartoon by Dave Walker. Find more car­toons you can fre­ely re-use on your blog at We Blog Cartoons.

.

.

.

Smygarna
Jun 17th, 2009 by Frk F

Nä, jag talar inte om de illa­luk­tande smy­garna, utan om smy­garna som osyn­ligt rör sig över nätets alla kan­ter och hörn.

Lokesson tog upp det på sin blogg idag; att det ofta hän­der att både han och Solpuss har besö­kare som kom­mer från samma ort som dem. Givetvis und­rar de, lik­som jag, var­för besö­karna inte kom­men­te­rar eller gör sig hörda.

Det är ett ganska under­ligt feno­men, spe­ci­ellt när det gäl­ler män­ni­skor som man kanske träf­far i sin var­dag. Pratar man i verk­liga livet så borde man ju kunna föra en dia­log på nätet eller åtminstone säga “Hej, här är jag!”

Jag har pra­tat med andra blog­gare om det förut; att fastän folk kän­ner en blog­gare IRL så är de väl­digt ofta rädda för att kom­men­tera eller göra sig syn­liga. Det ver­kar vara ett stort steg för icke-bloggare att ta sig från att vara en pas­siv läsare till att bli aktiv och våga kommentera.

Som exem­pel kan jag ta Bert-Micael, min myc­ket blyg­samme make. Han är med­lem på ett fler­tal intresse– och hob­by­fo­rum. Varje dag klic­kar han sig från det ena foru­met till det andra, läser nya och gamla trå­dar, rea­ge­rar och kom­men­te­rar högt för sig själv. Vid ett till­fälle sade han till mig:

- Nä, fy vad trist!

- Vadå? frå­gade jag.

- Det finns inte en enda ny kom­men­tar på whis­key­fo­ru­met. Så har det varit i över en vecka nu…de är för tråkiga.

- Jamen, du kan väl skriva en ny tråd då? Om Mackmyran du köpte?

- Nää…

- Men puffa en gam­mal tråd då, så att den blir aktiv igen? Då rass­lar det till i folks inkor­gar och med­lem­marna sur­far in för att läsa den senaste kommentaren.

- Nää…det hade ju ver­kat konstigt.

- Vadå kons­tigt? und­rade jag.

- Ja, då hade de und­rat vad jag var för en….

- Jamen, de vet väl vem du är vid det här laget, du hänger ju där varje dag.

- Jo, men jag har ju ald­rig skri­vit något.

- Vad sade du? Har du ald­rig skri­vit något?

- Nää…

Det är ju så klart, de hade nog tyckt att han var en märk­lig filur om hans första kom­men­tar på foru­met skulle lyda som följer:

Fan, vad dött.

Jag har varit med­lem på foru­met i över tre år men nu tyc­ker jag att det har gått för långt.

Ska  jag behöva göra ett inlägg själv bara för att få något att läsa?

Jävla torrbollar…”

Nu skrev han ju inte så, men tänk omdå hade han verk­li­gen ham­nat i nördfacket.

Bert-Micael slu­tar ald­rig för­våna mig och vid det här till­fäl­let lärde jag känna honom lite mer. Han är van­ligt­vis blyg­sam, en sån som inte vill synas. Han är en iakt­ta­gare och beter sig lika­dant oav­sett var han befin­ner sig. Det är i och för sig tryggt, för han för­stäl­ler sig inte bara för att passa in – vare sig på nätet eller i den var­dag­liga verkligheten.

En god vän läser min blogg varje gång jag upp­da­te­rat. Men hon säger själv att det känns som om hon “sno­kar runt” eller tras­kar på för­bju­den mark, unge­fär som att “läsa någons innersta tan­kar i en låst dag­bok”. Hon har alltså lite van­fö­re­ställ­ningar om vad en blogg egent­li­gen är. Min blogg är ingen dag­bok och att lämna är inte det­samma som att skriva i någon annans hem­liga arkiv. Men hon kän­ner alltså att hon gör något otillå­tet – och gör man något otillå­tet då är man kanske inte så pigg på att avslöja sig.

hehe

Vidare har jag märkt att många tyc­ker att allt som rör blog­gar är “skäm­migt”. Jag är dock inte helt säker på om de anser det vara skäm­migt att läsa blog­gar eller om det är jag som är skäm­mig, dvs att jag som blog­gare är skäm­mig.  Skämmigheten kan man till exem­pel märka av när någon av miss­tag råkar avslöja sig att de föl­jer Florsocker.  Pinsamheten är större för dem än för mig när de hasp­lar ur sig något som de egent­li­gen inte borde veta om det nu  inte var för att jag skri­vit om det i blog­gen. Men när de väl “avslö­jat” sig så bru­kar de i fort­sätt­ningen kom­men­tera blog­gen när vi träf­fas. Men ald­rig i kom­men­tarsfäl­ten. Det vågar de inte. Det känns läs­kigt och någon har t.o.m varit rädd för att en kom­men­tar skulle kunna avlöja både deras tele­fon­num­mer och säker­hetsko­der till nät­ban­ken. De har min­sann hört att blog­gar är fulla med virus. Jahaja…

…jag vet inte vad det är för märk­ligt folk jag har i min omgiv­ning. De kom­mer för­mod­li­gen från en annan pla­net.  Större delen av dem ver­kar ialla­fall ha en inbyggd och någon slags scenskräck.

Besynnerliga besökare
Jun 11th, 2009 by Frk F

Jag har en besö­kare som åter­kom­mer regel­bun­det. Den/de/han/hon tit­tar på den här sidan unge­fär 10–15 gånger varje dag.

Man und­rar ju…för så värst roligt eller bra är  det  inte. Men det är posi­tivt för statistiken.

Well…enjoy!

»
S
I
D
E
B
A
R
«
»  Substance: WordPress   »  Style: Ahren Ahimsa