Jag kallar dig lilla Loo, inte därför att du är liten eller på något sätt mindre. Men jag vill ta dig i min famn och vagga bort all den smärta och oro som jag tror att du omgärdas av just nu. Det är ju så man gör med sina barn, man vill trösta och förklara att allt så småningom blir bra.
Men jag är inte din mamma och jag kan inte trösta, jag kan inte lova dig någonting. Jag har ingen styrka att ge dig även om jag just nu är den som borde vara starkast av oss två. Mina kramar når dig inte och en klapp på kinden känns än mer overklig. Men jag har tänkt på dig mest hela tiden de senaste veckorna.
Loo, den starka och kämpande. Ordkonstnären som kan få ett blogginlägg på 5000 tecken att kännas som en fyrradig notis och som samtidigt skriver så kärnfullt att beviset till Fermats sats i jämförelse inte är mycket mer än ett saltkorn i havet.
Lilla Loo - du är…..
- Ja, jävlar anamma !
….det är bara ett samlat uttryck.Vad jag egentligen menar är så mycket mer – din talang, ditt engagemang, din snillrikhet, din förmåga med orden, din passion, din kärlek – du har inga gränser. Du smular hindren i din hand. Du förmedlar styrka och hopp. Du bjuder på skratt, ilska, gråt – du har en fenomenal förmåga att förmedla både det inre och yttre skeendet.
Vissa människor drittlar hastigt in i våra liv och de drattar lika kvickt och obemärkt vidare . Andra människor – såna som du — kommer svepande in och lämnar djupa avtryck. När man väl mött en sådan människa är ingenting sig längre likt..….men nu säger dom att du ska dö, att du ska försvinna, att dina uppdateringar en dag upphör….
Käraste Loo – jag önskar dig det bästa in i det sista. Jag följer dig en bit på vägen, inte för att det är tillräckligt, men ändå.…
P.s …och om vi någon gång ses, här eller i himlen där änglarna bor, så ska du få lov att ge mitt lata kommentars– ADD-arsle en riktig fet spark. Det kan jag behöva D.s
Ett bokmal anfaller
Projekt på riktigt
En jävla lördag helt enkelt
Internet är inte bara tra-la-la
Det är för mycket skit nu,
Läs.
Spenderar du mer tid framför datorn än någon annan du känner?
Här är tio tecken på att du borde ta en paus i ditt bloggande
Nummer 10
“Träning” är för dig liktydigt med att rulla huvudet och fokusera på ett objekt två meter från datorn. Efter många år framför datorn lär du nöja dig med träningspass som består av ögonrullningar. Men bara medan du startar om datorn.
Nummer 9
Underliga missfärgningar har börjat uppträda där du vilar dina armar på skrivbordet och stolens armstöd. Kolla in dina armbågar.
Nummer 8
Dina vänner har slutat ringa på mobilen. De skypar dig istället.
Nummer 7
Du har RSI(repetetive stress injury) i båda dina armar efter allt tangent– och musarbete
Nummer 6
Du spenderar fler timmar vid din dator än någon annanstans — detta har resulterat i en kroppshållning som påminner om de tidigare människoarterna. Du har förmodligen redan börjat utveckla puckelrygg.
Nummer 5
När du har suttit och bloggat en hel arbetsdag tittar du på TV via datorskärmen, spelar ett parti hjärter eller läser dina favoritbloggar.
Nummer 4
Du är rädd för att ta ledigt en dag från bloggosfären eftersom du befarar missa när någon av dina RSS-läsare uppdateras.
Nummer 3
Du kan vakna mitt i natten efter en dröm om att du skrivit ett blogginlägg precis som du gör när du är vaken. När det gått alldeles för långt sover du inte längre i sängen. Du sover vid tangentbordet, mellan uppdateringarna. Du har utvecklat ett välfungerande system för powernaps.
Nummer 2
När du har bytat bakgrundsbilden på datorns skrivbord kan du mycket väl säga… ” En förändring i vardagen är som en liten semester“Men nä, nä…så är det faktiskt inte. Testa att byta browser istället. Omväxling förnöjer och dessutom finns det en chans att du tvingas tillbringa ytterligare några timmar framför datorn när du lär dig webläsarens finesser, sorterar favoriter och laddar ned tillägg.
Nummer 1
Det absolut värsta tecknet på att du borde göra något annat är att du inte längre gillar att äta mat som kräver kniv och gaffel. Då kan du inte använda styrdonen! För att råda bot på matproblemen kan du testa näringsdrycker. De går att äta genom sugrör och du har samtidigt dina händer fria.
Ps. Detta var en repris av ett tidigare inlägg. Ds.
Jag hämtade Vega i skolan vid tiotiden.… Hennes fröken ringde och berättade att hon ville hem till mamma. Jag satte mig i bilen på studs och var framme på femton minuter. Jo, hon såg ganska håglös ut, lite blek om nosen och näsan rann. Varm i pannan var hon också. Hoppas det inte är den där sjukdomen som börjar på svin– och slutar på –uensa.
Med tanke på all den kraft man lägger ner på att bekämpa och debattera influensan så är den alltid närvarande i ens tankar. Snart krävs det inte mycket mer än en harkling för att jag ska hoppa till. Och givetvis är svininfluensan det första man tänker på när dottern måste åka hem från skolan. Tänk om….vad gör jag nu? Ska jag gripas av panik?
När vi kom hem bäddade jag ner Vega i soffan framför tv:n. Hon låg och slumrade en stund framför DisneyChannel och MTV. Sedan åt vi en enkel lunch och därefter bestämde vi oss för att ha LAN-party vid köksbordet. Vi sitter mittemot varandra med varsin bärbar. Sladdarna krånglar sig över hela ytan och det plippar och ploppar från aviseringar och poängställningar.
LAN-party och LAN-party, förresten. Vega är väldigt bestämd. Hon vill inte hjälpa mig att översätta mitt bloggtema. Hon vill hellre spela. Alltså får jag ta itu med php-filerna på egen hand lite senare. Det gäller att vara så omständlig som möjligt när ens största farhåga är att sitta sysslolös. Det finns INGA färdiga översättningar…så det så. Inte för den som gillar att krångla. Påstå nu inget annat. Men först ska jag spela lite spel…
Vega är Prinsessan Jasmine, ni vet skönheten från Disney´s Alladin-filmer. Själv är jag Belle från Skönheten och odjuret.
Cartoon by Dave Walker. Find more cartoons you can freely re-use on your blog at We Blog Cartoons.
.
Nä, jag talar inte om de illaluktande smygarna, utan om smygarna som osynligt rör sig över nätets alla kanter och hörn.
Lokesson tog upp det på sin blogg idag; att det ofta händer att både han och Solpuss har besökare som kommer från samma ort som dem. Givetvis undrar de, liksom jag, varför besökarna inte kommenterar eller gör sig hörda.
Det är ett ganska underligt fenomen, speciellt när det gäller människor som man kanske träffar i sin vardag. Pratar man i verkliga livet så borde man ju kunna föra en dialog på nätet eller åtminstone säga “Hej, här är jag!”
Jag har pratat med andra bloggare om det förut; att fastän folk känner en bloggare IRL så är de väldigt ofta rädda för att kommentera eller göra sig synliga. Det verkar vara ett stort steg för icke-bloggare att ta sig från att vara en passiv läsare till att bli aktiv och våga kommentera.
Som exempel kan jag ta Bert-Micael, min mycket blygsamme make. Han är medlem på ett flertal intresse– och hobbyforum. Varje dag klickar han sig från det ena forumet till det andra, läser nya och gamla trådar, reagerar och kommenterar högt för sig själv. Vid ett tillfälle sade han till mig:
- Nä, fy vad trist!
- Vadå? frågade jag.
- Det finns inte en enda ny kommentar på whiskeyforumet. Så har det varit i över en vecka nu…de är för tråkiga.
- Jamen, du kan väl skriva en ny tråd då? Om Mackmyran du köpte?
- Nää…
- Men puffa en gammal tråd då, så att den blir aktiv igen? Då rasslar det till i folks inkorgar och medlemmarna surfar in för att läsa den senaste kommentaren.
- Nää…det hade ju verkat konstigt.
- Vadå konstigt? undrade jag.
- Ja, då hade de undrat vad jag var för en….
- Jamen, de vet väl vem du är vid det här laget, du hänger ju där varje dag.
- Jo, men jag har ju aldrig skrivit något.
- Vad sade du? Har du aldrig skrivit något?
Det är ju så klart, de hade nog tyckt att han var en märklig filur om hans första kommentar på forumet skulle lyda som följer:
“ Fan, vad dött.
Jag har varit medlem på forumet i över tre år men nu tycker jag att det har gått för långt.
Ska jag behöva göra ett inlägg själv bara för att få något att läsa?
Jävla torrbollar…”
Nu skrev han ju inte så, men tänk om…då hade han verkligen hamnat i nördfacket.
Bert-Micael slutar aldrig förvåna mig och vid det här tillfället lärde jag känna honom lite mer. Han är vanligtvis blygsam, en sån som inte vill synas. Han är en iakttagare och beter sig likadant oavsett var han befinner sig. Det är i och för sig tryggt, för han förställer sig inte bara för att passa in – vare sig på nätet eller i den vardagliga verkligheten.
En god vän läser min blogg varje gång jag uppdaterat. Men hon säger själv att det känns som om hon “snokar runt” eller traskar på förbjuden mark, ungefär som att “läsa någons innersta tankar i en låst dagbok”. Hon har alltså lite vanföreställningar om vad en blogg egentligen är. Min blogg är ingen dagbok och att lämna kommentarer är inte detsamma som att skriva i någon annans hemliga arkiv. Men hon känner alltså att hon gör något otillåtet – och gör man något otillåtet då är man kanske inte så pigg på att avslöja sig.
Vidare har jag märkt att många tycker att allt som rör bloggar är “skämmigt”. Jag är dock inte helt säker på om de anser det vara skämmigt att läsa bloggar eller om det är jag som är skämmig, dvs att jag som bloggare är skämmig. Skämmigheten kan man till exempel märka av när någon av misstag råkar avslöja sig att de följer Florsocker. Pinsamheten är större för dem än för mig när de hasplar ur sig något som de egentligen inte borde veta om det nu inte var för att jag skrivit om det i bloggen. Men när de väl “avslöjat” sig så brukar de i fortsättningen kommentera bloggen när vi träffas. Men aldrig i kommentarsfälten. Det vågar de inte. Det känns läskigt och någon har t.o.m varit rädd för att en kommentar skulle kunna avlöja både deras telefonnummer och säkerhetskoder till nätbanken. De har minsann hört att bloggar är fulla med virus. Jahaja…
…jag vet inte vad det är för märkligt folk jag har i min omgivning. De kommer förmodligen från en annan planet. Större delen av dem verkar iallafall ha en inbyggd näträdsla och någon slags scenskräck.
Jag har en besökare som återkommer regelbundet. Den/de/han/hon tittar på den här sidan ungefär 10–15 gånger varje dag.
Man undrar ju…för så värst roligt eller bra är det inte. Men det är positivt för statistiken.
Well…enjoy!
Username:
Password:
Or login using an OpenID
Remember me
