Jag satt alltid längst fram i klassen. Från första början berodde det nog mest på att jag var ganska närsynt. Något senare blev jag även sällsynt intresserad av undervisningen. Satt man längst fram i salen slapp man dessutom att bli störd av de andra eleverna i klassen. Man såg inte vad de gjorde och undslapp frestelsen att haka på deras stoj eller stim. Avskärmning var redan då en av mina specialiteter. Det hindrade mig förstås inte från att samtidigt vara en av de drygaste klasskamraterna. Jag räckte alltid upp handen.
- Fröken Förster, varsågod och svara på frågan.
Det fanns en lärare, en äldre och proper herre, som alltid kallade mig fröken Förster. Jag misstänker att han fann det lite lustigt att mitt efternamn och tilltalet fröken hade så många gemensamma bokstäver. När han ville vara extra rolig svängde han till med antingen Fröken Fönster eller Fröken Försten. Men han gjorde det med glimten i ögat och jag kunde knappast bli förolämpad.
När jag skulle namnge min blogg var “Fröken Förster” ett självklart val. Något annat smeknamn har jag aldrig haft.
Ps. Det var förresten samma lärare som lärde mig att skilja på orden och/eller D.s
Jag har en inre ö. Den är mer öde än någonsin. Jag har tömt den på bråte och planat ut hela ytan med en bulldozer. Ganska snyggt faktiskt. Åtminstone fridfullt. För inte så länge sedan spärrade jag av och slog med ett sista slag ned en skylt“Obehöriga icke äga tillträde”. Rör mig inte.
Jag har planer för min inre ö. En dag, när allt känns rätt, ska jag göra små fåror och plantera frön. Ett frö vardera för tro, hopp och kärlek. Bredvid min plantering ska två träd få rota sig, ett för framtiden och ett för gemenskapen. Men fram till dess är jag rädd om mina frön. Jag har inte särskilt många kvar och helst vill jag slippa både missväxt och skämd frukt.
Jag bär på mitt tomrum. Det ekar ihåligt. Emellanåt råkar ett litet frö slinka genom mina murar. Det skramlar något förskräckligt, precis som en liten sten i en bensindunk. Klink och klonk. Men nej, jag låter mig inte luras. Efter så många oår har jag lärt mig se vilka frön som är fruktbara.
Det räcker inte med att bara plantera.
Idag har jag varit på biblioteket. Jag lämnade tillbaka 22 böcker, men hade endast läst 19 av dem. Den tjugonde boken kunde jag inte ens påbörja — den saknade nämligen sitt första kapitel. Tretton blad var utrivna. Därför kunde jag inte heller läsa den tjugoförsta eller tjugoandra boken, eftersom dessa tre böcker utgör en liten svit.
Förmodligen tyckte någon att det första kapitlet var så bra att de inte kunde skiljas från det. Boken måste med andra ord vara en kanonbok.…eller kanske inte.
Vid förra besöket på biblioteket lånade jag alltså tre av Birgitta Edlunds kriminalromaner och det var “Den ammande polisen” som saknade ett helt kapitel. Det var ganska irriterande, eftersom jag ofta läser en författare åt gången och gärna utan att blanda in andra berättare. För ett par månader sedan läste jag till exempel Alvtegens samtliga böcker, därefter läste jag alla av Läckberg osv osv. Blandar jag olika författare huller om buller, tycker jag att deras röster blir klenare.
Jag gillar att fokusera på det där sättet. Fråga mig inte varför. Men det är förmodligen samma böjelse som med min favoritserie på TV; jag tittar inte på nya avsnitt förrän den allra senaste DVD-boxen kommer. Allt eller inget.
Nu lär jag inte läsa Alvtegen igen förrän hon har skrivit åtminstone tre böcker till, annars är det inte lönt… Likadant blir det med Edlund, hon får minsann se till att skriva lite mer.
Debutanter läser jag nästan aldrig eftersom det dröjer alldeles för länge tills nästa bok kommer. Mitt minimumkrav är att författaren ska ha skrivit åtminstone tre böcker. På tre böcker finns det chans att lära känna personen som sitter bakom pennan och man kan bestämma sig för om man vill träffa dem igen.
I vilket fall som helst. Jag visade den misshandlade boken för bibliotekarien. Hon bara virrade på huvudet och kilade iväg för att hämta ett nytt exemplar. Ikväll ska jag alltså läsa “Den ammande polisen” och för säkerhets skull har jag kontrollerat att alla sidorna är intakta.
Tänk att man som deckarentusiast ska behöva bli ett brottsoffer. Mitt i allt elände finns det ändå en anledning att känna tacksamhet över att jag undslapp det mest bestialiska brottet – kidnappning av det sista kapitlet.
Jag tänkte överraska Micael idag och bjuda på grillade revben, eller spareribs som det kallas nuförtiden. Till och med förpackningen i köttdisken är märkt med “spareribs”. Hur kan det komma sig? Varför kan man inte bara kalla det tunna revben?
Jag googlade lite och hittade ett traditionellt recept på grillade spareribs. På Icas hemsida kan man läsa;
Jenny Lexhed ska föreläsa den 29 september kl 18.00–20.00 på Scandic Horisont i Helsingborg . Alla platser tycks vara slutsålda. Nästa föreläsning för skåningarna är i Malmö den 30 september. Biljettpriset är 395 kronor. Mer information.Hela artikeln i H.D kan du läsa här “Det finns inget rätt eller fel kring autism” .
Jo, förresten - det finns faktiskt saker som kan bli fel eller orätt när det gäller autism, och det är när man kränker barnet. Det finns ganska många metoder som gör just det, som t.ex holding. De som ägnar sig åt detta förstår oftast inte att de begår ett övergrepp. De tro att de hjälper till och gör livet bättre för barnet på lång sikt. Det vill säga de försöker göra barnet mer förenligt med vad normen kräver. Detta är ett krux och en av orsakerna till att jag mår illa av att se vad föräldrar utsätter sina barn för.
Många av metoderna går ut på att först bryta ned det naturliga beteende och sedan bygga upp ett annat, mer önskvärt uppförande. Personen som rättar barnet eller utför metoden för att lindra de typiska symtomen för autism känner sig förmodligen lika framgångsrik som en cirkusdomptör.
- Kolla, vad jag kan – jag lyckades tämja odjuret!
- Kolla, vad jag kan. Enträgen vinner. Jag lyckades lära en säl gå på fyra ben, fastän han inte har några ben! Wow, liksom!
Vad jag förstått av artikeln har Jenny Lexhed arbetat med intensiv beteendeterapi och sonen har visat goda resultat. Själv brukar jag ta Tekla till brukshundsklubben. Det har resulterat i att hon numera kan räcka vacker tass och titta mig i ögonen. Nä…nu skojade jag å det grövsta.
Intensiv beteendeterapi är tydligen omtyckt inom vissa landsting och av BAN(*host*) och även Anna Wahlgren(*host*) nämner det på sin hemsida.
Alla metoder är inte bra, det var det jag ville säga. För mig har det absolut mest avgörande varit att följa barnet, att avstå från mina egna föreställningar om hur det bör vara, och låta Tekla visa mig hennes värld istället för att jag ska påtvinga henne mina värderingar. För att jag ska kunna förstå och hjälpa Tekla, måste jag först se henne för den hon är. Jag kan inte se henne om jag raderar bort eller påtvingar henne att vara någon annan än den hon är.
Just den metoden har inget namn ännu, ursprungligen kommer den från det som man kallar “magkänslan”. Men metoden är iallafall ömsesidig och utgår från Teklas behov– så sakteligt och tryggt växer vi tillsammans. Inte för att bli ett – men för att förstå och acceptera våra olika sätt att tolka tingens ordning. Inte bara för att jag vill, utan för att hon vill.
Jag sörjer inte Teklas annorlundaskap och har inte heller haft några drömmar om dunderkurer eller mirakel. Hennes funktionshinder stör inte mig som förälder, oss som familj eller henne som individ. Det är tillåtet att sörja att det inte blev som man förväntat sig, men man ska inte sörja barnet man aldrig fick. Barnet fick jag – det är bara att glädjas. Och oron – den hade funnits där ändå – även om det inte hade varit för…
Och kanske det är jobbigare att ha ett funktionshindrat barn. Men varför är det jobbigare? Kanske för att du som förälder måste lära om? Kanske för att du som förälder bara tog för givet att allt – till och med föräldraskapet – följer vissa mallar.
Men det är knappast något att beklaga sig över, eller gnälla om – det är alltid en vinst att lära sig se med nya ögon, att omvärdera, att komma på nya lösningar, att upptäcka nya världar och vinklar. Det kanske man hade tvingats till även om man inte blivit förälder till ett funktionshindrat barn.
Gå inte på knäna, bli inte nedbruten, spara paniken till tredje världskriget – acceptera och se barnet för den hon är. Ta dig ur vanföreställningarna om hur ett barn ska bete sig bara för att du ska kunna avnjuta känslan av att vara en god förälder.
Idag har Tekla namnsdag. Hon är världens bästa dotter – tillsammans med Vega, såklart.
Tekla är ett kvinnonamn med sitt ursprung i det grekiska Teokleia. Teokleia är bildat av begreppen Theo “gud” och kleia “rykte”, vilket kan uttydas som “Guds lovprisare” eller alternativt “genom Gud berömd”.
Tekla har redan uppnått ett visst lokalt gudarykte och som förälder kan man dagligen konstatera att hon rymmer något gudomligt. Det kommer glimtvis och man bara står där och gapar, som träffad av blixten. Det är sån hon är, direktverkande, sinnrik och alltigenom godhjärtad.
Namnet finns i almanackan till minne av en kvinna som aposteln Paulus omvände till kristendomen. Kvinnan kom senare att bli helgon. Hon kallas St. Thekla och anses vara den första kvinnliga martyren.
Det äldsta belägget för namnet Tekla i Sverige är från år 1725. Namnet har varit ovanligt under hela 1900-talet. Den 31 december 2005 fanns det totalt 973 personer i Sverige med namnet Tekla, varav 351 med det som tilltalsnamn. År 2003 fick 28 flickor namnet, varav 12 fick det som tilltalsnamn.Namnsdag: 23 september.
Jag såg nyligen mig själv i spegeln.
Jag såg min mamma där.
Det är inte ofta man drabbas av mardrömmar i vaket tillstånd.
Jag funderar på hur klumpigt jag uttrycker mig emellanåt. Det borde finnas någon slags klumpighetsvakt, en typ av rörelsedetektor, som avger en elektrisk stöt. En tiondedels sekund innan man rapar ur sig något dumt eller sårande får man en påtaglig påminnelse. Tänk dig nu för.
Efter en tiondedels sekund har jag hunnit uppfatta hur korkat jag betett mig. Fast då är det för sent. Igen.
Spenderar du mer tid framför datorn än någon annan du känner?
Här är tio tecken på att du borde ta en paus i ditt bloggande
Nummer 10
“Träning” är för dig liktydigt med att rulla huvudet och fokusera på ett objekt två meter från datorn. Efter många år framför datorn lär du nöja dig med träningspass som består av ögonrullningar. Men bara medan du startar om datorn.
Nummer 9
Underliga missfärgningar har börjat uppträda där du vilar dina armar på skrivbordet och stolens armstöd. Kolla in dina armbågar.
Nummer 8
Dina vänner har slutat ringa på mobilen. De skypar dig istället.
Nummer 7
Du har RSI(repetetive stress injury) i båda dina armar efter allt tangent– och musarbete
Nummer 6
Du spenderar fler timmar vid din dator än någon annanstans — detta har resulterat i en kroppshållning som påminner om de tidigare människoarterna. Du har förmodligen redan börjat utveckla puckelrygg.
Nummer 5
När du har suttit och bloggat en hel arbetsdag tittar du på TV via datorskärmen, spelar ett parti hjärter eller läser dina favoritbloggar.
Nummer 4
Du är rädd för att ta ledigt en dag från bloggosfären eftersom du befarar missa när någon av dina RSS-läsare uppdateras.
Nummer 3
Du kan vakna mitt i natten efter en dröm om att du skrivit ett blogginlägg precis som du gör när du är vaken. När det gått alldeles för långt sover du inte längre i sängen. Du sover vid tangentbordet, mellan uppdateringarna. Du har utvecklat ett välfungerande system för powernaps.
Nummer 2
När du har bytat bakgrundsbilden på datorns skrivbord kan du mycket väl säga… ” En förändring i vardagen är som en liten semester“Men nä, nä…så är det faktiskt inte. Testa att byta browser istället. Omväxling förnöjer och dessutom finns det en chans att du tvingas tillbringa ytterligare några timmar framför datorn när du lär dig webläsarens finesser, sorterar favoriter och laddar ned tillägg.
Nummer 1
Det absolut värsta tecknet på att du borde göra något annat är att du inte längre gillar att äta mat som kräver kniv och gaffel. Då kan du inte använda styrdonen! För att råda bot på matproblemen kan du testa näringsdrycker. De går att äta genom sugrör och du har samtidigt dina händer fria.
Ps. Detta var en repris av ett tidigare inlägg. Ds.
Username:
Password:
Or login using an OpenID
Remember me
