Jenny Lexhed ska föreläsa den 29 september kl 18.00–20.00 på Scandic Horisont i Helsingborg . Alla platser tycks vara slutsålda. Nästa föreläsning för skåningarna är i Malmö den 30 september. Biljettpriset är 395 kronor. Mer information.Hela artikeln i H.D kan du läsa här “Det finns inget rätt eller fel kring autism” .
Jo, förresten - det finns faktiskt saker som kan bli fel eller orätt när det gäller autism, och det är när man kränker barnet. Det finns ganska många metoder som gör just det, som t.ex holding. De som ägnar sig åt detta förstår oftast inte att de begår ett övergrepp. De tro att de hjälper till och gör livet bättre för barnet på lång sikt. Det vill säga de försöker göra barnet mer förenligt med vad normen kräver. Detta är ett krux och en av orsakerna till att jag mår illa av att se vad föräldrar utsätter sina barn för.
Många av metoderna går ut på att först bryta ned det naturliga beteende och sedan bygga upp ett annat, mer önskvärt uppförande. Personen som rättar barnet eller utför metoden för att lindra de typiska symtomen för autism känner sig förmodligen lika framgångsrik som en cirkusdomptör.
- Kolla, vad jag kan – jag lyckades tämja odjuret!
- Kolla, vad jag kan. Enträgen vinner. Jag lyckades lära en säl gå på fyra ben, fastän han inte har några ben! Wow, liksom!
Vad jag förstått av artikeln har Jenny Lexhed arbetat med intensiv beteendeterapi och sonen har visat goda resultat. Själv brukar jag ta Tekla till brukshundsklubben. Det har resulterat i att hon numera kan räcka vacker tass och titta mig i ögonen. Nä…nu skojade jag å det grövsta.
Intensiv beteendeterapi är tydligen omtyckt inom vissa landsting och av BAN(*host*) och även Anna Wahlgren(*host*) nämner det på sin hemsida.
Alla metoder är inte bra, det var det jag ville säga. För mig har det absolut mest avgörande varit att följa barnet, att avstå från mina egna föreställningar om hur det bör vara, och låta Tekla visa mig hennes värld istället för att jag ska påtvinga henne mina värderingar. För att jag ska kunna förstå och hjälpa Tekla, måste jag först se henne för den hon är. Jag kan inte se henne om jag raderar bort eller påtvingar henne att vara någon annan än den hon är.
Just den metoden har inget namn ännu, ursprungligen kommer den från det som man kallar “magkänslan”. Men metoden är iallafall ömsesidig och utgår från Teklas behov– så sakteligt och tryggt växer vi tillsammans. Inte för att bli ett – men för att förstå och acceptera våra olika sätt att tolka tingens ordning. Inte bara för att jag vill, utan för att hon vill.
Jag sörjer inte Teklas annorlundaskap och har inte heller haft några drömmar om dunderkurer eller mirakel. Hennes funktionshinder stör inte mig som förälder, oss som familj eller henne som individ. Det är tillåtet att sörja att det inte blev som man förväntat sig, men man ska inte sörja barnet man aldrig fick. Barnet fick jag – det är bara att glädjas. Och oron – den hade funnits där ändå – även om det inte hade varit för…
Och kanske det är jobbigare att ha ett funktionshindrat barn. Men varför är det jobbigare? Kanske för att du som förälder måste lära om? Kanske för att du som förälder bara tog för givet att allt – till och med föräldraskapet – följer vissa mallar.
Men det är knappast något att beklaga sig över, eller gnälla om – det är alltid en vinst att lära sig se med nya ögon, att omvärdera, att komma på nya lösningar, att upptäcka nya världar och vinklar. Det kanske man hade tvingats till även om man inte blivit förälder till ett funktionshindrat barn.
Gå inte på knäna, bli inte nedbruten, spara paniken till tredje världskriget – acceptera och se barnet för den hon är. Ta dig ur vanföreställningarna om hur ett barn ska bete sig bara för att du ska kunna avnjuta känslan av att vara en god förälder.
Det var väl ganska typiskt det här.…. Upptäckte nyss, när jag satt och bläddrade tillbaka några sidor, att det här kändes bekant , iallafall bilden!! och så mindes jag varför jag lagt in en sån bild!! Som sagt, jag har nog varit inne i nån bubbla på sistone.…
Nu ska jag se till mina små och sen ska grytorna en åktur få! Örona böj!
Jag får väl helt enkelt göra en omtenta? Det går väl bra?
Men Majsan, som är på ett mycket viktigt event, behöver inte upprepa hela proceduren. Nu ska hon se till att spara på krafterna så damptanterna kan få ta del av en konferansstory senare. Ha det allra trevligast där uppe!.
Dom är på hugget, mina systrar och själsfränder, precis som en och annan broder. Det passar alldeles utmärkt, för det här drulliga och dampiga dinofruntimret är en gnutta deppigt. Det fungerar med utmaningar av alla de slag. Ju djärvare, desto bättre! och man kan väl säga att Majsan lyckats alldeles förträffligt när det gäller graden av mod, för det är sällan jag tar kommando av någon.…… men Majsan är ju Majsan
.…och därför har jag tagit en bild på ett av mina skåp. Här ser ni grytskåpet, som liksom många andra förvaringsutrymmen används som nedkast, utkast eller inkast.…ni vet, precis som ett sopnedkast i ett vanligt hyreshus. Vårt hem är väldigt välplanerat om man ser det ur kastvinkeln. Det är rätt kasst!
Så min veckouppgift blir alltså att städa och strukturera det som borde likna ett husmoderligt grytskåp. Fixat och klassigt(inte kasst) ska det vara tills söndag. Vem vet, jag kanske kommer i nåt transstadie och grejar resten av boningen också!
Kram till alla dampdemoner!
Tant Rasch kom med den formidabla idén att skapa en logga för alla tanter som har någon form av neuropsykiatriskt funktionshinder. Enda regeln för loggan är att man antingen använder den eller så låter man bli. Enklare kan det inte vara.
Så om det möjligtvis finns en tyrrannosaurus i din garderob, som du emellanåt lyckas dräpa, men långtifrån tämja, bör du genast förena dig med oss.
Begrepp som“tant”, “damp”, “bokstav” och “nätet” tolkas i sin mest vida betydelse.
Andra bloggar om: –taggar: damp , damptant , bokstavstant , tyrannosaurus rex , virrpanna , neuropsykiatriska funktionshinder , ADHD , ADD , autism , tourette , aspberger , Tant Rasch
Jösses, varför fick man inte se den här filmen när man var i tonåren?
vana
2. ord som kan användas istället för vana; sed, bruk, tradition; slentrian, trall, hjulspår, spår, gängor; erfarenhet, övning, rutin, förtrogenhet
Här är några damptanter som borde sett filmen för länge, länge, länge sedan
Nån tant som fattas? Vem?
Andra bloggar om adhd, add, asperger, you tube, 50-tal, kvinna, vuxen adhd, tonåring, struktur, rutin, goda vanor, propaganda, psykologi, USA, amerika
Jag mår bättre. Jag sade till Micke i söndags kväll, när vi precis gått och lagt oss med varsin bok:
- Vet du vad, alla svarta tankar är borta nu.
Under de tre sista morgnarna har också svartsynen varit som bortblåst. Nu vill jag stiga upp igen. Visst är det märkligt? Upp och ner, hit och dit far man med känslorna och tankarna. Från en dag till en annan, från en timme till en annan förvandlas mörkret till ljus. Jag har fortfarande inte lärt mig till fullo hur man ska hantera de här tvära kasten. Blir det någonsin möjligt att hålla sig inom ett normalintervall? Jag tycker ändå att 25 år av abrupta svängningar borde ge någon form av beredskap och förmåga att övervinna svackorna. Eller åtminstone tillämpa någon av de tusentals strategier man lagt upp. Men nää…jag blir lika överrumplad varje gång lika förtvivlad, sorgsen och vemodig som alltid. Merde!
Jag har under ytan gått och sugit på en karamell ganska länge, gjort upp skisser och ideer, letat inspiration och gjort anteckningar. Så i söndags poppade ideerna helt plötsligt upp igen och jag pratade lite löst med Micke, mest i förbifarten, om att jag har för avsikt att börja måla på allvar igen – som en riktig sysselsättning, med ett riktigt och planerat projekt.
I tisdags kom en försändelse med Schenker, ungefär som man kan föreställa sig ett skepp kommer lastat efter en världsomsegling på de sju haven. Allsköns material och utrustning lossades på min kajkant.
Islossning – uppvaknande – blomstring – snart är det samma villervalla som alltid
Andra bloggar om adhd, asperger, humörsvängningar, vardagsliv, kära dagbok, familj, självmordstankar, mening, sysselsättning, ljus, mörker
På sista tiden har jag drömt väldigt mycket. Det brukar jag göra när jag är understimulerad och uttråkad. Jag antar att det är ett sätt för hjärnan att kompensera för det man går miste om. Man måste ju ha en viss input för att må bra.
Det som förvånar mig allra mest är att jag drömmer om mat. Jag är inte direkt nån matfantast, som ni kanske minns, utan anser att mat är ett nödvändigt ont.
Men nu har det alltså börjat explodera som aldrig förr. I början drömde jag mest om färska grönsaker i granna färger, inlagda primörer med touch av citron, vitlök eller chili. Ett tag kunde jag knappt förmå mig vakna om det dök upp kokta och smördränkta broccoliknippen eller kronärtskockor. Sen utvecklades sinnesbilderna till att även innehålla helgrillad kyckling, saftiga ryggbiffar, rosaskimrande rostbiff, vällagade söndagsstekar, rådjursfileer och riktigt finfina fiskar. Nää, vad är detta?
Sista veckan har matdrömmarna avancerat till att ge mig utförliga detaljer om själva matsituationerna. Om nätterna sitter jag alltså och dricker ur kristallglas, äter med silverbestick och maten ligger som ett konstverk på tjusigt porslin. Alltsomoftast är jag på restaurang, borden är dukade med linne och dekorerade med blomarrangemang. Golven är täckta av tjocka mattor och belysningen är dämpad. Servitörerna är nästan osynliga och så smidiga att man nästan tror att serveringen är nåt slags trolleri. Det är så tyst och lugnt. Jag skrattar och pratar, är social och njuter av sällskapet.
När jag vaknade i natt befann jag mig i en sån här dröm och det fick mig att fundera. Vad handlar det här om? Jag är ingen drömtydare och tror att svaret går att finna någonstans i verkligheten.
Jag började räkna på vad jag egentligen hade ätit den här veckan. Genom att kolla vad som fanns i kylen, frysen och skafferiet kunde jag på ett ungefär räkna ut vad jag fått i mig. Ojsan, det var inte särskilt mycket! Sedan i söndags eftermiddag, dvs under 5½ dygn har jag ätit det här:
10 skivor grovbröd
2 skivor rågknäcke
150 gram hushållsost
100 gram rökt skinka
150 gram leverpastej
5 tomater
1 gurka
3 paprikor
8 clementiner
6 köttbullar
2 dl potatismos
5 dl minestronesoppa
1 ölkorv
1 liter mjölk
20 liter kaffe (skämt)
Nu har jag ingen direkt koll på näringsinnehållet. Men jag tror att en dietist hade rullat med ögonen. Och jag förstår nästan varför jag i stort sett vimmeldånade när jag drack mjölk med oboy häromdagen. Jag fick lyckorus.
Kanske inte så konstigt att man är lite off. Jag borde nog ta tag i det här och bjuda in lite trevligt folk så att man får nån anledning att äta ordentligt. Jag ska minsann ta fram både dukar, kristallglas och finporslin. Det skadar inte att sätta lite piff på tillvaron.
Uppdaterat: När barnen är här glömmer jag givetvis inte att äta. Då lagar jag ju mat till dem och har fasta rutiner. Men jag lagar ju till dem utan minsta tanke på att jag själv behöver mat.
Hur klarar ni som bor ensamma att komma ihåg att äta? Lagar ni middag varje dag? Vad äter ni då? Vad är det som gör att ni ställer er vid spisen? Hur motiverar man sig att äta utan sällskap? Äter ni på rutin eller för att magen kurrar?
Läs även andra bloggares åsikter om mat, äta, drömma, matorgie, frossa, näring, input, understimulerad, hunger, adhd, asperger, restaurang
….den fick jag redan idag. Jag är fortfarande lite chockad och reagerade på mitt sedvanliga sätt när det gäller överraskningar och spontana infall. Inte roligt.
Först märkte jag inte ens att han kom hem. Sen tyckte jag att han fjäskade lite väl mycket med Simba. Jisses, han hade ju bara jobbat fyra timmar idag, så det var väl inte så märkvärdigt. Efter en stund gick han ut och hämtade in posten och plastpåsen med sina nya kängor som låg kvar i körskolebilen. I vanlig ordning var det bara reklam i högen med glättat papper. Inget intressant. Lite småprat. En puss, vill jag minnas och som vanligt grips jag av en mindre förvirring när något förändrar sig i rummet, när någon kommer eller går.
Då traskar han ut till bilen igen och genom fönstret skymtar jag en stor kartong. Herre min je, vad är nu detta?
Read the rest of this entry »
Idag ska jag på shoppingtur. Det är bara tvunget. Båda flickorna behöver kläder, skolutrustning och lite andra attiraljer. Själv måste jag ha ett par gummistövlar. Lersäsongen är ju här!!
Jag ser inte fram emot mina shoppingturer. Det blir väldigt rörigt i huvudet så fort jag sätter foten på ett varuhus eller i en butik. Jag drunknar i intryck och ljudet är öronbedövande. Likaså kryper jag ur skinnet när folk kommer för nära. Social fobi? Nä, bara väldigt stark integritet!
Jag är rädd att jag glömmer nåt, att pengarna inte ska räcka, att jag inte hittar det vi behöver, att det är långa köer och att jag inte uppfattar vad folk säger. Eller ännu värre, att de inte uppfattar vad jag säger.
Jag har iallafall förberett mig genom att kolla in prylarna på nätet. Jämfört priser och alternativ. Så jag slipper de värsta överraskningarna.
Så, please, tänk på mig i dag, när jag ger mig ut i djungeln.
Under tiden får ni gärna gissa vilken fågel de här fjädrarna har tillhört. Jag hittade dem i morse på vår morgonpromenad. Vackra, eller hur?
Några dagars tystnad. Ibland blir det så. Man har inte så mycket att säga.
Istället gör man sånt som inte kräver några vidsträckta ordvolter.
Upptäcker en blogg helt i min smak. P@kkath och klart, kan man säga! och något för damptanterna att kolla in.
Kollar på OS och inser att framgång inte alltid belönas. Framgång blir ju nästan lite pinsamt. Maskot i all ära, men jag hade nog hellre låtit bli.
Planerar lite cykelturer och skruvar med nya pedaler och stänkskärmar.
Stretchar formuleringsförmågan inför Bloggstafetten där jag ska försöka fylla rubriken ” Ett möte som förändrade mitt liv”. Hrm.……
Förbereder inför barnens skolstart och får nästan lite pirr i magen av valmöjligheterna när det gäller väskor och pennskrin.… Min äldsta ska börja i mellanstadiet och det är extra spännande.
Gläds åt att en av Tanterna vaknat till liv igen. Hon har tagit på sig en helt ny kostym som matchar hennes vackra ögon. Det strålar.
Sen förundras jag lite över att mina bloggrannar egentligen skulle behöva ta semester efter semestern. Tro jag det!att byta rutiner är riktigt slitigt. Själv mäktar jag inte ens med att kaffetburken står fel i skafferiet en morgon. Hur känns det då för er?
Precis som med allt annat är jag lite speciell när det gäller mat. Det är antagligen medfött och har lett till en hel del konflikter här i livet. Kom att tänka på det när jag skrev om mina försvunna potatisskalare.
Jag antar att det beror på mina smaklökar eftersom smaksinnet inte kan acceptera vad som helst. Idag ser min lunch ut så här och om jag hade fått välja skulle jag äta det varje dag i resten av mitt liv.
Lunchen består av 300 gr bredbar gräddleverpastej. Till det äter jag smörgåsgurka. En perfekt kombination tillsammans. Det är kanske inte särskilt nyttigt, men det är iallafall bättre än mycket annat.
Mina märkliga matvanor gjorde sig synliga samtidigt som min fria vilja kom till uttryck. Dessförinnan vet jag att mamma hade ganska stora problem med att föda upp mig.
Man kan säga att Spagetti och vegetarisk “köttfärssås” byggde den här bloggens skribent.
Var jag sugen på något gott åt jag ost som mamma skar upp i små tärningar. Godis ville jag aldrig ha, det var något jag fick lära mig äta ganska sent i livet, precis som chips och annat snacks. Det enda jag verkligen gillar i godis– och snacksväg är mörkmörk choklad och riktig lakrits.
Mjölk har jag aldrig lärt mig uppskatta mer än i kaffet. Potatis är världens mest överskattade mat, även om den hjälpt en hel kontinent från svältdöden, så kan jag bara skamset konstatera att potatis( i alla dess former) irriterar mina kräkreflexer. Förlåt…alla ni som hyllar potatisen och anser att det är ohyfs och tydlig odygdighet att inte äta en komplett måltid med xxxx(köttet, fisken eller fågeln), sås, potatis och grönsaker. Jag kan tyvärr bara äta xxxx(köttet, fisken eller fågeln) och grönsakerna. Men å andra sidan tycker jag att just det är V Ä L D I G T gott.
Men för att bli socialt accepterad har jag lärt mig att säga:
–Oj, vad gott! fastän det känts som om någon tömt ett saltkar i munnen på mig. Salt är nämligen en tillsats som jag också besväras av. Likaså mat eller dryck som är sötad.
Jag gillar när kyckling smakar kyckling, när gurka smakar gurka och jordgubbarna varierar från beska till sura beroende på hur de vuxit.
För mig är det här inte särskilt konstigt. Jag känner inte till något annat sätt att uppleva och smaka maten så som jag gör. Men det har i stort sett alltid inneburit någon form av irritation eller konflikt med omvärlden. Somliga ansåg att jag var bortskämd som liten och rådde mamma till än det ena och än det andra. Ibland lyssnade hon på deras råd och slutade upp med min specialkost, vilket oftast resulterade i att jag förlorade både i vikt och ork för jag vägrade äta. Men när jag en dag som sjuåring svimmade struntade hon i alla expertråd och gav mig det jag ville äta. Man svimmar inte för att man är bortskämd eller uppstudsig. Min olust till en varierad och socialt acceptabel kostcirkel hade förmodligen andra orsaker än trots. För henne blev det viktigare att jag kände mig mätt, orkade stå på benen och fortsatte växa än att vår omgivning skulle få tillfredsställelsen att alla barn följer ett förutsatt mönster. Gud nåde den som inte följer konventionerna vid matbordet!
Som vuxen har jag lärt mig att äta all slags mat även när jag inte gillar det. Men det har tagit tid att lära sig dölja grimaserna. När jag lagar mat till familjen så lagar jag verkligen mat till just bara dem. Jag vet hur de vill att det ska smaka, men själv ogillar jag det. Så när jag är ensam hemma njuter jag av mina speciellt utvalda matbitar. Man måste kunna kompromissa!
Nu ska jag äta lunchen, den har ju knappast kallnat och sedan ska jag på ett viktigt möte 14.15 exakt!!!!
Username:
Password:
Or login using an OpenID
Remember me
