Det kan man ju fråga sig
Jag fördjupar mig inte särskilt mycket i orsakerna längre. När adhd:n spelar upp sina spratt rycker jag oftast på axlarna. Grubblerierna har jag lämnat bakom mig. Sorgen också. Numera försöker jag fokusera på att göra livet enklare. Men ibland kan jag förstås inte låta bli att undra….
- Hur i allsin dar hamnade den där?
- adhd,spratt,tankspridd,disträ
Liknande inlägg:
- Till dig med vänliga hälsningar
- Städtips för hoppfulla
- En tiondedels sekund
- Lunch
- Ändrade planer
- Signum för virrpannor och tyrannosaurus
- Årets julklapp
Posted in ADHD, Nike, egna foto, ofokuserad, symtom, vuxen | 6 Comments »
Konstigare saker har väl hänt, även hos dem som saknar diagnos…
Ja, det är så klart. Att vara disträ har nödvändigtvis inte med en diagnos att göra.
Men visst är det märkligt att de diagnoslösa slipper sjukpensionera sig fastän de gör konstigare saker än vad jag åstadkommer…?
Jo, märkligt på min ära.
Hellre Yes i kylskåpet än mjölk i städskåpet — det är min paroll.
Haha… l:o:l
Ja, och jag är väldigt tacksam så länge jag slipper hitta fler ostar i linneskåpet. Eller hemmatelefonen i tvättkorgen, bilnycklarna bland teskedarna, plånboken instucken i bokhyllan, fjärrkontrollen ute i bilen, mixerstaven i barnens rum…Listan kan göras lång. Fast ofta kan man ju skratta åt det, så länge det inte blir panik.
Minst lustigt är det när plånbok och nycklar försvinner. Fast på sistone har jag blivit väldigt duktig.
Mina grejer försvinner utan att försvinna på riktigt. Nycklar är det vanligaste. På något vis är min handväska ett slukande hål, där allt gömmer sig. Slutar med att jag får tömma ut allt i en hög på golvet, under ljudliga frustrationer. Min älskade avskyr detta.