Frågan är om vi inte alla bär ansvaret när ett land insjuknar? För visst är väl SD ett symptom på att något är galet i samhällskroppen?  Vem borde ha ringt och beställt tid på vårdcentralen? Ordinerat antibiotika och febernedsättande?

Jag är inte förvånad över att SD kom in i riksdagen. Det har mullrat alldeles för länge, irritationen har kokat under ytan. Hur har denna varböld kunnat undgå någon? Varför har man ignorerat istället för att söka bot?

Är man chockad idag beror det förmodligen på naivitet eller möjligen en övertro på att man kan tiga ihjäl problem. Sverige slutade klä sig i helylle för längesedan. Den misslyckade integrationen har kanske undgått många, medan andra påverkas av den dagligen. Och ingen annan än SD har velat ta i frågan.

Resultatet ser vi nu och här sitter vi  med ett ganska krassligt parlamentariskt läge och under fyra års tid kommer regeringen vara beroende av bakteriehämmande medikamenter. Så går det när man ignorerar sina krämpor. Man får hoppas att det inte övergår till ett kroniskt tillstånd.

Allemansrasismen, den som knappt går att skilja från vardagliga sarkasmer,har varit rumsren väldigt länge. Överallt, inte bara bland lågutbildade och undanskuffade, utan även bland de intellektuella och välställda. Uttrycken för missnöjet skiljer sig åt men bär egentligen samma budskap. Att tydligt formulera sin förbittring i ett främlingsfientligt partiprogram skiljer sig inte särskilt mycket från när två snorkfröknar simultant virrar på huvudet åt sina slöjförsedda medpassagerare på ett pendeltåg. Det är på så sätt bakterierna sprider sig, ungefär som en försynt nysning. Det är inte okej att föra smittan vidare.

Eftertankens kranka blekhet slår hårt; tystnaden och ignoransen, baktalandet och förnekandet legitimerade SD.

Men låt mig påminna om att vi fortfarande lever i en demokrati, om än något infekterad, och att möjligheterna till en förändring kvarstår.

Så, oavsett hur nedbrutna vi känner oss idag, oavsett vilket block vi röstade på. Stå upp! Bemöt och bota!

• Sahlin: Ett val utan vinnare
• Claes Borgström: Ett skräckscenario
• Skadeglädje i omvärlden över SD-framgångar
• Reaktioner från omvärlden
• Godhjärtade svenskar ser på invandrare som husdjur

Andra bloggar om invandrare, sverigedemokrater, integration, SD, politik, val 2010, rasism

Andra bloggar om: politik, rasism, SD

Liknande inlägg:

1. Vinomaten

I crave your mouth, your voice, your hair.
Silent and starving, I prowl through the streets.
Bread does not nourish me, dawn disrupts me, all day
I hunt for the liquid measure of your steps. 

I hunger for your sleek laugh,
your hands the color of a savage harvest,
hunger for the pale stones of your fingernails,
I want to eat your skin like a whole almond. 

I want to eat the sunbeam flaring in your lovely body,
the sovereign nose of your arrogant face,
I want to eat the fleeting shade of your lashes, 

and I pace around hungry, sniffing the twilight,
hunting for you, for your hot heart,
like a puma in the barrens of Quitratue.

Pablo Neruda

Andra bloggar om: läsvärt, Pablo Neruda

Det finns inga relaterade inlägg. Otroligt!

Micael har haft semester i fem veckor. Under fem veckor har vi varit tillsammans 24 timmar om dygnet.  Därför blir det en ganska abrupt övergång när han inleder sin första arbetsvecka med att åka på kickoff (stavas det så?) i Åhus.

Det känns tomt trots att barnen och djuren är hemma. Märkligt.

Ännu märkligare är det när hans tomma och snustorra vattenglas framkallar längtan. Vanligtvis är det blött runtomkring och jag torkar alltid upp för att undvika ringar i träet. Inte är jag väl en sån? En fjompig känslosvallare som låter mig styras av känslor, eller hur?

Andra bloggar om kickoff, tomt, längta,

Andra bloggar om: kickoff, längta, tomt

Liknande inlägg:

1. Inte människa
2. Barnens ansvar

Först tänkte jag bara ta en bloggpaus. Ungefär som när man är ute på en längre bilfärd och känner behov av att få sträcka på benen. Man kliver ur bilen vid någon halvrespektabel vägkrog för att spatsera en stund och kanske förse sig med en kvällsblaska och några lakritsstänger. När ryggraden rätats ut och blodet åter tillåts cirkulera i benen, sätter man sig vid ratten för att köra vidare.

Bensträckarstunden drog ut på tiden här på bloggen. Men nu är jag här, vid ratten. “Hä ä bar å åk”.

Andra bloggar om Hä ä bar å åk, bensträckare, bloggpaus

Andra bloggar om: bensträckare, bloggpaus, Hä ä bar å åk

Det finns inga relaterade inlägg. Otroligt!

Härmed inleds ett försök att återuppliva en död blogg.

Andra bloggar om återupplivning, blogg, arslet, spark

Andra bloggar om: arslet, återupplivning, blogg, spark

Liknande inlägg:

1. Lotta utmanar
2. Bloglovin

Jag kallar dig lilla Loo, inte därför att du är liten eller på något sätt mindre.  Men jag vill ta dig i min famn och vagga bort all den smärta och oro som jag tror att du omgärdas av just nu. Det är ju så man gör med sina barn, man vill trösta och förklara att allt så småningom blir bra.

Men jag är inte din mamma och jag kan inte trösta, jag kan inte lova dig någonting. Jag har ingen styrka att ge dig även om jag just nu är den som borde vara starkast av oss två. Mina kramar når dig inte och en klapp på kinden känns än mer overklig. Men jag har tänkt på dig mest hela tiden de senaste veckorna.

Loo, den starka och kämpande. Ordkonstnären som kan få ett blogginlägg på 5000 tecken att kännas som en fyrradig notis  och som samtidigt  skriver så kärnfullt att beviset till Fermats sats i jämförelse inte är mycket mer än ett saltkorn i havet.

Lilla Loo -  du är…..

- Ja, jävlar anamma !

….det är bara ett samlat uttryck.Vad jag egentligen menar är så mycket mer – din talang, ditt engagemang, din snillrikhet, din förmåga med orden, din passion, din kärlek – du har inga gränser. Du smular hindren i din hand. Du förmedlar styrka och hopp. Du bjuder på  skratt, ilska, gråt – du har en fenomenal förmåga att förmedla både det inre och yttre skeendet.

Vissa människor drittlar hastigt in i våra liv och de drattar lika kvickt och obemärkt vidare . Andra  människor – såna som du  — kommer svepande in och lämnar djupa avtryck. När man väl mött en sådan människa är ingenting sig längre likt..….men nu säger dom att du ska dö, att du ska försvinna, att dina uppdateringar en dag upphör….

Käraste Loo – jag önskar dig det bästa in i det sista. Jag följer dig en bit på vägen, inte för att det är tillräckligt, men ändå.…

P.s …och om vi någon gång ses, här eller i himlen där änglarna bor,  så ska du få lov att ge mitt lata kommentars– ADD-arsle en riktig fet spark. Det kan jag behöva D.s

Ett bokmal anfaller

Projekt på riktigt

En jävla lördag helt enkelt

Internet är inte bara tra-la-la

Det är för mycket skit nu,

Läs.

Det finns inga relaterade inlägg. Otroligt!

Egentligen skrev jag det här som en kommentar hos Antigone, men jag beslutade mig för att posta mina ord som ett inlägg istället. Det var nämligen väldigt svårt att få en överblick i den lilla kommentarsrutan. Det här inlägget är således en kommentar till de här sidorna  Vem är jag? Hotet från ADHDkvinnor.se…. ADHD-Apartheid hos ADHDkvinnor.se osvosv…. Det blev väldigt rörigt.

Nää, vad var det för konstigt med den presentationen? Den är rak och ärlig — den representerar dig. Även om inte alla delar dina erfarenheter är det väl knappast anledning nog att döma ut dig eller det du skriver. Respekt.

Möjligen kan  adhd-kvinnor.se ha tolkat din presentation som att du  förringar de kvinnor som “bara” har problem som “slarvmajor”- dom som pratar om stök i skåpen, röriga lådor osv.… och det är kanske inte så smart att döma ut deras funktionsnedsättning som falska schabloner.

Finns det egentligen några rätt eller fel ?

Det här är ett av många dilemman när det gäller adhd:n — den drabbar och får konsekvenser helt utifrån individen. En adhd-kvinna är inte den andra lik. Med andra ord kan det inte heller finnas någon absolut sanning eller en schablon av hur adhd påverkar livet. Hade det varit endast adhd:n som påverkade oss hade man kanske kunnat få fram en hyfsad bild — men det är ju inte realistiskt. Livet utvecklas utifrån så mycket mer än bara en diagnos. Har man dessutom två eller t.o.m tre diagnoser och samtidigt brottas med beroende, dysfunktionella relationer osv.…ja, då förstår ni kanske hur många olika sanningar det finns om adhd.

Det lidande som följer av funktionshindret är inte mätbart. En kvinna som har försummat sina barn, varit drogberoende och helt ute i galen tunna kan inte jämföras med slarvmajan och hennes röriga skåp. Båda kan lida lika mycket. Båda bilderna är lika sanna, bådas erfarenheter är korrekta. Funktionsnedsättningen kan vara lika förödande för båda. 

Precis som det finns en fara med de förenklade schablonerna finns det en risk med schabloner som utgår från extremfall. Alla adhd:are är t.ex inte missbrukare, sexberoende, hetsätare, hustrumisshandlare eller lämnar sina barn vind för våg. Blir extremfallen shabloner riskerar de med mindre funktionsnedsättning att stå utan hjälp. Det spelar alltså ingen roll hur man vänder på det.  Alla bilderna behövs.

När det gäller att hantera och acceptera sitt funktionshinder finns det inte heller några rätt eller fel. Vi är olika och det är därför det uppstår fraktioner — någon väljer att skratta åt sina bekymmer, en annan väljer att skuldbelägga antingen sig själv eller sin omgivning, en tredje hanterar det enklast genom att inte hantera det, den fjärde bevarar sitt funktionshinder som en högst personlig hemlighet, den femte hanterar sin adhd  mycket sakligt och vetenskapligt och den sjätte  gör som Antigone. Alla gör rätt. Alla kämpar med sina problem och det är just kampen mot funktionsnedsättningen som vi har gemensam.

Det var länge sedan jag var inne på adhd-kvinnor.se och jag har därför ingen tydlig bild av deras agenda. Måhända ser de sig som ett slutet sällskap?   När man blir medlem på forum eller sajter med lösenord godkänner man samtidigt villkoren för ett fortsatt medlemskap. Är det någon som har kollat villkoren?  Deras forum och deras hemsida är trots allt privat mark — det är bara att acceptera. Kanske de modererar så hårt eftersom de vill undvika ett nytt High-Chaparal? Forum har ju tendens att bli väldigt utflippade och de flesta med adhd gillar när det ordnat , strukturerat och utan alltför många surpriser. 

En uteslutning kan också vara en reaktion i ren affekt — ett fenomen som alla  adhd-kvinnor torde vara bekant med. Det är sånt som händer. Därefter kommer motreaktionen, ytterligare en pajkastning och en tävlan om vem som har rätt eller fel. I värsta fall slutar det i en obotlig schism. En typisk konsekvens av okontrollerade impulser…. Den energin kan man lägga på annat istället. Antipsykiatrin förtjänar betydligt fler pajer än virrpannorna och slarvmajorna.

Oavsett vilket så tycker jag att du ska köra ditt race Antigone. Ju fler sanna bilder som sprids av hur det är att leva med adhd desto större förståelse får vi allesammans. Inte bara från omgivningen utan även för varandra.

Men som sagt — det finns lika många schabloner som det finns adhd-kvinnor — och alla har de rätt att få berätta sin historia. 

Andra bloggar om: ADHD, adhd-kvinnor.se, forum, konflikter, kvinna, olikheter, pajkastning, tolerans, vuxen-adhd

Liknande inlägg:

1. –Enkla sanningar om män–
2. Nu f&örstår jag mig själv

Det är egentligen inte tråkigt att städa, speciellt inte om jag har resultatet i åtanke. Att städa är inte särskilt svårt heller. Jag vet exakt hur man ska göra.

Mitt stora problemet med städning och hushållsarbete överlag  är att jag har lång startsträcka och måste aktivt övertala mig själv att sätta igång.  Det går sådär. Ibland är jag duktig, ibland sämre än kass. Det är då högarna växer.

För några år sedan fick jag ett tips som går ut på att man ska städa i gympadojjorna. Av någon underlig anledning fungerar det faktiskt. Det blir lite mer svung i sysslorna och jag  rör mig  mer energiskt eftersom det inte  funkar att dra benen efter sig i ett par sneakers. Då står man på nämligen på näsan.  Testa själv, så får du se.

Idag hittade jag något som troligtvis lyfter städningen och hushållsarbetet till nya höjder. Det ser hoppfullt ut — jag kan torka lakan ända uppe i grantopparna och nå de översta hyllorna med dammtrasan – jag lär bli framröstad som milleniets främsta städtant.

Kangoojumps

Andra bloggar om: ADHD, hoppfull, hushåll, jumping shoes, kangaroo, onknapp, prokrastinera, städning, startsträcka, tips

Liknande inlägg:

1. Årets julklapp
2. Tips!

För inte så länge sedan kunde vi med neuropsykiatriska funktionshinder glädjas åt den stora nyheten att man inom forskningen upptäckt biologiska och rent fysiska faktorer som orsakar ADHD.

Äntligen kunde vi svinga en spade i huvudet på  Efva Kärve. Äntligen kunde vi begrava allt det svammel som länge varit gemene mans föreställning kring ADHD. Vi med funktionshinder har ganska länge fått kämpa i motvind för att få rätsida på de fördomar som bl.a scientologerna, homeopaterna, dietspecialisterna och naturmedelstillverkarna har lobbat fram som sanningar.

I ett kort ögonblick trodde säkert var och en av oss att nu ger väl  kvacksalvarna ändå upp. Nu finns det svart på vitt – ADHD beror inte enbart på vår tids kultur. Kan vi få en paus nu, kan vi få ett slags erkännande – vi existerar, vi har svårigheter, vi inbillar oss inte. Vi har en diagnos, vi har rätt till ett respektabelt bemötande och en behandling som är anpassad till våra behov.

Att jämt för höra hur farligt det är med diagnoser är i de flesta fall mycket upprörande eftersom diagnosmotståndarna är samma människor som ser till att fördomarna befästs på ytterligare ett plan. En diagnos kanske placera mig i ett fack, men det är helt okej, för jag sitter redan i väldigt många fack – ett politiskt fack, ett sexuellt fack, ett modefack, ett inkomstfack. Diagnosfacket är bara ytterligare ett av väldigt många. En diagnosstämpel är inte farlig i sig själv. Den blir farlig först när stämpeln bygger på felaktig fakta och ogrundade fördomar, som t.ex det svammel scientologerna sprider. Så istället för att sprida stämpelhysteri kanske det vore lämpligt att angripa de som fortsätter att mångla fram falsk information kring neuropsykiatriska funktionshinder.

Idag dök det upp en länk på twitter. Scientologerna har överträffat sig själv. KMR med scientologtrollet “Janne Larsson” i spetsen har givit ut en ny bok — ADHD &PILLER. Som vanligt pendlar man mellan skratt och gråt när man läser.

“Den här boken handlar om den påhittade funktionsstörningen i hjärnan, ADHD, och om de obefintliga vetenskapliga bevisen för att barnens uppförande skulle bero på fel i deras hjärnor. Som Janne Larsson skriver:
- Det är hos de vuxna och i den omgivning de skapar för barnen som de egentliga problemen ligger, inte i obevisade defekter i barnens hjärnor.
Den handlar också om de skadliga psykiatriska droger som ges till barn “med ADHD” i namn av behandling. Den berättar om det gigantiska missbruk av ADHD-droger som nu håller på att sprida sig i samhället. Precis på samma sätt som när amfetaminet släpptes lös under 1960-talet. Av historien lär vi oss inget, men av denna bok kan vi lära oss en hel del. Bland annat att amfetamin inte hjälper barn. Och det bevisligen så.”

Vilket töcken. Dimmorna tycks aldrig lätta för vissa. Återigen sprids fördomar, osanningar och bluffteorier utan större betänkligheter.

Hos Magnus Callmyr kan jag läsa följande:

“ problematiken kring ADHD är ett av de mer välstuderade områdena, enligt Socialstyrelsen. Det är olyckligt att en sekt sprider villfarelser på detta sätt. För den som är intresserad av vetenskap kring adhd är det bättre att vända sig till Socialstyrelsen och t ex deras sammanfattning i frågan. Där framgår effekterna av medicinering utifrån ett vetenskapligt perspektiv, till skillnad från scientologernas affärsmässiga sektintresse…”

Vidare har Magnus hittat en länk om scientologernas metoder, och då särskilt kring författaren till den ovan nämnda boken. I Läkartidningen finns en sammanställning, vilket är viktigt att ha i åtanke om någon skulle tro att det ligger någon sanning i de påståenden som Scientologerna och deras organisation ”Kommittén för mänskliga rättigheter” eller aktivisten Janne Larsson, kommer med.

Vidare kan ni läsa hos Rosen; Nu är dom igång igen !!! del 1 Nu är dom igång igen !!! del 2

För övrigt kan ni läsa om scientologerna och deras affärsverksamhet, som de kallar kyrka, i en utmärkt artikelserie som publicerats i Sydsvenskan.

Andra bloggar om: ADHD, forskning, piller, scientologi, scientologtroll, stämpeltomtar

Liknande inlägg:

1. Dagens To-do-do-do-di-da-da-di-do-bow-wov-lista
2. Nu f&örstår jag mig själv

Jag satt alltid längst fram i klassen. Från första början berodde det nog mest på att jag var ganska närsynt. Något senare blev jag även  sällsynt intresserad av undervisningen. Satt man längst fram i salen slapp man dessutom att bli störd av de andra eleverna i klassen. Man såg inte vad de gjorde och undslapp frestelsen att haka på deras stoj eller stim. Avskärmning var redan då en av mina specialiteter. Det hindrade mig förstås inte från att samtidigt vara en av de drygaste klasskamraterna. Jag räckte alltid upp handen.

- Fröken Förster, varsågod och svara på frågan.

Det fanns en lärare, en äldre och proper herre, som alltid kallade mig fröken Förster. Jag misstänker att han fann det lite lustigt att mitt efternamn och tilltalet fröken hade så många gemensamma bokstäver. När han ville vara extra rolig svängde han till med antingen Fröken Fönster eller Fröken Försten. Men han gjorde det med glimten i ögat och jag kunde knappast bli förolämpad.

När jag skulle namnge min blogg var “Fröken Förster” ett självklart val. Något annat smeknamn har jag aldrig haft.

Ps. Det var förresten samma lärare som lärde mig att skilja på orden och/eller D.s

Andra bloggar om: blogg, bloggnamn, elever, Frk F, fröken, lärare, skola

Liknande inlägg:

1. Bloglovin
2. LAN-party och tematiska influenser

Jag har en inre ö. Den är mer öde än någonsin. Jag har tömt den på bråte och planat ut hela ytan med en bulldozer. Ganska snyggt faktiskt. Åtminstone fridfullt. För inte så länge sedan spärrade jag av och slog med ett sista slag ned en skylt“Obehöriga icke äga tillträde”. Rör mig inte.

Jag har planer för min inre ö. En dag, när allt känns rätt, ska jag göra små fåror och plantera frön. Ett frö vardera för tro, hopp och kärlek. Bredvid min plantering ska två träd få rota sig, ett för framtiden och ett för gemenskapen. Men fram till dess är jag rädd om mina frön. Jag har inte särskilt många kvar och helst vill jag slippa både missväxt och skämd frukt.

Jag bär på mitt tomrum. Det ekar ihåligt. Emellanåt råkar ett litet frö slinka genom mina murar. Det skramlar något förskräckligt, precis som en liten sten i en bensindunk.  Klink och klonk. Men nej, jag låter mig inte luras. Efter så många oår har jag lärt mig se vilka frön som är fruktbara.

Det räcker inte med att bara plantera.

Andra bloggar om: framtid, frö, gemenskap, hopp, kärlek, skörd, som man sår får man skörda, tro

Liknande inlägg:

1. Fortsatt hopp
2. Tända lampan

Idag har jag varit på biblioteket. Jag lämnade tillbaka 22 böcker, men hade endast läst 19 av dem. Den tjugonde boken kunde jag inte ens påbörja — den saknade nämligen sitt första kapitel. Tretton blad var utrivna. Därför kunde jag inte heller läsa den tjugoförsta eller tjugoandra boken, eftersom dessa tre böcker utgör en liten svit.

Förmodligen tyckte någon att det första kapitlet var så bra att de inte kunde skiljas från det. Boken måste med andra ord vara en kanonbok.…eller kanske inte.

Vid förra besöket på biblioteket lånade jag alltså tre av Birgitta Edlunds kriminalromaner och det var “Den ammande polisen” som saknade ett helt kapitel. Det var ganska irriterande, eftersom jag ofta läser en författare åt gången och gärna utan att blanda in andra berättare.  För ett par månader sedan läste jag till exempel Alvtegens samtliga böcker, därefter läste jag alla av Läckberg osv osv. Blandar jag olika författare huller om buller, tycker jag att deras röster blir klenare.

Jag gillar att fokusera på det där sättet.  Fråga mig inte varför. Men det är förmodligen samma böjelse som med min favoritserie på TV; jag tittar inte på nya avsnitt förrän den allra senaste DVD-boxen kommer. Allt eller inget.

Nu lär jag inte läsa Alvtegen igen förrän hon har skrivit åtminstone tre böcker till, annars är det inte lönt… Likadant blir det med Edlund, hon får minsann se till att skriva lite mer.

Debutanter läser jag nästan aldrig eftersom det dröjer alldeles för länge tills nästa bok kommer. Mitt minimumkrav är att författaren ska ha skrivit åtminstone tre böcker. På tre böcker finns det chans att lära känna personen som sitter bakom pennan och man kan bestämma sig för om man vill träffa dem igen.

I vilket fall som helst. Jag visade den misshandlade boken för bibliotekarien. Hon bara virrade på huvudet och kilade iväg för att hämta ett nytt exemplar. Ikväll ska jag alltså läsa “Den ammande polisen” och för säkerhets skull har jag kontrollerat att alla sidorna är intakta.

Tänk att man som deckarentusiast ska behöva bli ett brottsoffer. Mitt i allt elände finns det ändå en anledning att känna tacksamhet över att jag undslapp det mest bestialiska brottet – kidnappning av det sista kapitlet.

Andra bloggar om: Alvtegen, bibliotek, bibliotekarie, brott, brottsoffer, deckare, Edlund, Läckberg, stöld

Det finns inga relaterade inlägg. Otroligt!

Jag tänkte överraska Micael idag och bjuda på grillade revben, eller spareribs som det kallas nuförtiden. Till och med förpackningen i köttdisken är märkt med “spareribs”. Hur kan det komma sig? Varför kan man inte bara kalla det tunna revben?

Jag googlade lite och hittade ett traditionellt recept på grillade spareribs. På Icas hemsida kan man läsa;

Andra bloggar om: recept, revben, spareribs

Liknande inlägg:

1. To do — Clubsandwich !
2. Lussebullar

Jenny Lexhed ska föreläsa den 29 september kl 18.00–20.00 på Scandic Horisont i Helsingborg . Alla platser tycks vara slutsålda. Nästa föreläsning för skåningarna är i Malmö den 30 september. Biljettpriset är 395 kronor. Mer information.Hela artikeln i H.D kan du läsa här “Det finns inget rätt eller fel kring autism” .

Jo, förresten -  det finns faktiskt saker som kan bli fel eller orätt när det gäller autism, och det är när man kränker barnet. Det finns ganska många metoder som gör just det, som t.ex holding.  De som ägnar sig åt detta förstår oftast inte att de begår ett övergrepp. De tro att de hjälper till och gör livet bättre för barnet på lång sikt. Det vill säga de försöker göra barnet mer förenligt med vad normen kräver. Detta är ett krux och en av orsakerna till att jag mår illa av att se vad föräldrar utsätter sina barn för.

Många av metoderna går ut på att först bryta ned det naturliga beteende och sedan bygga upp ett annat, mer önskvärt uppförande.  Personen som rättar barnet eller utför metoden för att lindra de typiska  symtomen för autism känner sig förmodligen lika framgångsrik som en cirkusdomptör.

- Kolla, vad jag kan – jag lyckades tämja odjuret!

-  Kolla, vad jag kan. Enträgen vinner. Jag lyckades lära en säl gå på fyra ben, fastän han inte har några ben! Wow, liksom!

Vad jag förstått av artikeln har Jenny Lexhed arbetat med intensiv beteendeterapi och sonen har visat goda resultat. Själv brukar jag ta Tekla till brukshundsklubben. Det har resulterat i att hon numera kan räcka vacker tass och titta mig i ögonen. Nä…nu skojade jag å det grövsta.

Intensiv beteendeterapi är tydligen omtyckt inom vissa landsting och av BAN(*host*) och även Anna Wahlgren(*host*) nämner det på sin hemsida.

Alla metoder är inte bra, det var det jag ville säga. För mig har det absolut mest avgörande varit att följa barnet, att avstå från mina egna föreställningar om hur det bör vara, och låta Tekla visa mig hennes värld istället för att jag ska påtvinga henne mina värderingar. För att jag ska kunna förstå och hjälpa Tekla, måste jag först se henne för den hon är. Jag kan inte se henne om jag raderar bort eller påtvingar henne att vara någon annan än den hon är.

Just den metoden har inget namn ännu, ursprungligen kommer den från det som man kallar “magkänslan”. Men metoden är iallafall ömsesidig och utgår från Teklas behov– så sakteligt och tryggt växer vi tillsammans. Inte för att bli ett – men för att förstå och acceptera våra olika sätt att tolka tingens ordning. Inte bara för att jag vill, utan för att hon vill.

Jag sörjer inte Teklas annorlundaskap och har inte heller haft några drömmar om dunderkurer eller mirakel. Hennes funktionshinder stör inte mig som förälder, oss som familj eller henne som individ. Det är tillåtet att sörja att det inte blev som man förväntat sig, men man ska inte sörja barnet man aldrig fick. Barnet fick jag – det är bara att glädjas. Och oron – den hade funnits där ändå – även om det inte hade varit för…

Och kanske det är jobbigare att ha ett funktionshindrat barn. Men varför är det jobbigare? Kanske för att du som förälder måste lära om?  Kanske för att du som förälder bara tog för givet att allt – till och med föräldraskapet – följer vissa mallar.

Men det är knappast något att beklaga sig över, eller gnälla om – det är alltid en vinst att lära sig se med nya ögon, att omvärdera, att komma på nya lösningar, att upptäcka nya världar och vinklar. Det kanske man hade tvingats till även om man inte blivit förälder till ett funktionshindrat barn.

Gå inte på knäna, bli inte nedbruten, spara paniken till tredje världskriget – acceptera och se barnet för den hon är. Ta dig ur vanföreställningarna om hur ett barn ska bete sig bara för att du ska kunna avnjuta känslan av att vara en god förälder.

Andra bloggar om: Autism, barn, dotter, förälder, funktionshinder, Jenny Lexhed, kommunikation, mamma, Tekla

Liknande inlägg:

1. ZAC browser
2. Ur barnamun

Idag har Tekla namnsdag. Hon är världens bästa dotter – tillsammans med Vega, såklart.

Tekla är ett kvinnonamn med sitt ursprung i det grekiska Teokleia. Teokleia är bildat av begreppen Theo “gud” och kleia “rykte”, vilket kan uttydas som “Guds lovprisare” eller alternativt “genom Gud berömd”.

Tekla har redan uppnått ett visst lokalt gudarykte och  som förälder kan man dagligen konstatera att hon rymmer något gudomligt. Det kommer glimtvis och man bara står där och gapar, som träffad av blixten. Det är sån hon är, direktverkande, sinnrik och alltigenom godhjärtad.

Namnet finns i almanackan till minne av en kvinna som aposteln Paulus omvände till kristendomen. Kvinnan kom senare att bli helgon. Hon kallas  St. Thekla och anses vara den första kvinnliga martyren.

Det äldsta belägget för namnet Tekla i Sverige är från år 1725. Namnet har varit ovanligt under hela 1900-talet. Den 31 december 2005 fanns det totalt 973 personer i Sverige med namnet Tekla, varav 351 med det som tilltalsnamn. År 2003 fick 28 flickor namnet, varav 12 fick det som tilltalsnamn.Namnsdag: 23 september.

Andra bloggar om: dotter, namnsdag, Tekla

Liknande inlägg:

1. Grattis på namnsdagen, Vega
2. Handgjorda hjärtan