Jag satt alltid längst fram i klassen. Från första början berodde det nog mest på att jag var ganska närsynt. Något senare blev jag även sällsynt intresserad av undervisningen. Satt man längst fram i salen slapp man dessutom att bli störd av de andra eleverna i klassen. Man såg inte vad de gjorde och undslapp frestelsen att haka på deras stoj eller stim. Avskärmning var redan då en av mina specialiteter. Det hindrade mig förstås inte från att samtidigt vara en av de drygaste klasskamraterna. Jag räckte alltid upp handen.
- Fröken Förster, varsågod och svara på frågan.
Det fanns en lärare, en äldre och proper herre, som alltid kallade mig fröken Förster. Jag misstänker att han fann det lite lustigt att mitt efternamn och tilltalet fröken hade så många gemensamma bokstäver. När han ville vara extra rolig svängde han till med antingen Fröken Fönster eller Fröken Försten. Men han gjorde det med glimten i ögat och jag kunde knappast bli förolämpad.
När jag skulle namnge min blogg var “Fröken Förster” ett självklart val. Något annat smeknamn har jag aldrig haft.
Ps. Det var förresten samma lärare som lärde mig att skilja på orden och/eller D.s
Liknande inlägg:
- LAN-party och tematiska influenser
