frkf.se

Jag satt all­tid längst fram i klas­sen. Från första bör­jan berodde det nog mest på att jag var ganska när­synt. Något senare blev jag även  säll­synt intres­se­rad av under­vis­ningen. Satt man längst fram i salen slapp man dess­utom att bli störd av de andra ele­verna i klas­sen. Man såg inte vad de gjorde och unds­lapp fres­tel­sen att haka på deras stoj eller stim. Avskärmning var redan då en av mina spe­ci­a­li­te­ter. Det hind­rade mig för­stås inte från att sam­ti­digt vara en av de dry­gaste klass­kam­ra­terna. Jag räckte all­tid upp handen.

- Fröken Förster, var­så­god och svara på frågan.

Det fanns en lärare, en äldre och pro­per herre, som all­tid kal­lade mig frö­ken Förster. Jag miss­tän­ker att han fann det lite lus­tigt att mitt efter­namn och till­ta­let frö­ken hade så många gemen­samma bok­stä­ver. När han ville vara extra rolig svängde han till med antingen Fröken Fönster eller Fröken Försten. Men han gjorde det med glim­ten i ögat och jag kunde knap­past bli förolämpad.

När jag skulle namnge min blogg var “Fröken Förster” ett själv­klart val. Något annat smek­namn har jag ald­rig haft.

Ps. Det var för­res­ten samma lärare som lärde mig att skilja på orden och/eller D.s

Andra blog­gar om: blogg, blogg­namn, ele­ver, Frk F, frö­ken, lärare, skola

Liknande inlägg:

1. Bloglovin
2. LAN-party och tema­tiska influenser
3. Märkligt omärk­lig
4. Trasslande track­bac­kar och trub­biga länkar
5. Bloggar du någon­stans nu?
6. På tal om….
7. Lotta utma­nar