Kära Dagbok
Nu ses vi igen och i ärlighetens namn går du mig redan på nerverna. Du är drygare än ett ösregn.
Idag började alltså höstlovet för vår del. På lovet är det tänkt att man ska få sovmorgon. Det fick alla utom vi. Klockan halv sju i morse ringde de från taxistationen och undrade om de skulle hämta flickorna som vanligt. Nej, det är ju lov idag! Ja, just det, lov. L-O-V L-O-V. Hej hej, ses på måndag!
Tjejerna och jag slowstartade iallafall. Vi åt inte frukost förrän halv åtta. Tekla satt och ritade, medan Vega tittade på Disneychannel och själv fixade jag min epostklient.
Sen var det dags för Simbas promenad. Idag stötte vi på två hägrar. De har inte synts till på ett tag och det är därför ett trevligt återseende. Hej hej, vad kul att ni kommer på besök!
När jag kommer till huset igen har tjejerna ockuperat datorn. De sitter och storfnissar och letar videoklipp på you tube. Just nu är de inne i en period då de finner fisar högst roande.
Halv tio startar jag racern. Racern är min inre motor. Det är den som gör allt i 250 knyck. Diska, ge djuren mat, dammsuga, torka golv, slänga in två tvättar i maskinen, räcka ungarna kläder så de slipper gå i pyjamas när boendestödet kommer klockan halv elva. Då vill jag helst kunna ta emot dem i dörren och säga; Hej, hej, jag har redan fixat allt!
Vid tolv är vi ensamma igen, tjejerna och jag. Efter lite dividerande bestämmer de sig för att varm korv med bröd är den bästa lunchmaten. Jag har gett dem tre alternativ och tackar den-som-i-himlen-bor att de valde varm korv just idag. Jag är helt slut i huvet och klarar inget avancerat. Vi bestämmer att klockan två blir perfekt för muffinsbaket. Tills dess får var och en pyssla med sitt. Gissa vad Tekla gör? Tecknar, så klart. Och Vega? Läser om hästar, så klart. Och mamma? Löser kryss, så klart!
Alltså....så nu ingen missuppfattar det. Men jag gitter inte skriva det varenda gång. Simba och jag går ut två stora rundor á 1-1,5 h varje dag. Åtta på morgonen och fyra på eftermiddagen. Däremellan går vi ett varv runt dammen ungefär varannan timme. Småturerna tar knappt 20 minuter. Det passar oss alldeles utmärkt för han har lika mycket spring i huvudet som jag själv. Rastar man benen så rastar man automatiskt huvudet. Heja, heja, rusa framåt!
Efter baket och 60 muffins senare fortsatte jag med vardagstråket; tvätta, sortera, diska igen, laga middag, läsa, teckna med Tekla, hjälpa Vega söka på nätet. Nå en ganska mysig dag faktiskt. Lugnt och stilla.
Det var inte allt för idag, men en del. So long dagboken. Ses imorgon!
Liknande inlägg:
- Kära Dagbok
- Kära dagbok
- Kära Dagbok
- Torsdagens tal
- Kära dagbok
- Dagens To-do-do-do-di-da-da-di-do-bow-wov-lista
- Vissa dagar
Posted in Simba, Tekla, Vega | 3 Comments »
Så goa bilder på tjejerna!
Men åh! Jag har också en racer, men den har ingen startknapp. Vet inte vad som utlöser att den slår på i bland. Hur gör du för att starta den?
Men boendestöd är bra på det viset, att dom startar en “inre polis”, en funktion dom kanske inte alltid vet att dom har. Att dom ska komma brukar starta min disk-racer.
Lovely kids!!
Jo, min startknapp blir tillgänglig när jag någon ska komma hem hit. Men det måste vara fem i tolv för att det ska funka. Deadlines funkar ganska bra på mig, men jag kan inte planera att göra något tre dagar i förväg, utan måste vara ute i sista sekund för att det ska fungera. Jag tror det beror på att man då måste göra saker i 250 knyck. Hade jag tvingats ta det lugnare hade de inte funkat, då är risken större för att man blir disträ ochlockas att göra något annat.
Sen funkar det ju lite sisådär med att folk kommer hem till en också. När jag väl blivit tillräckligt bekant med folk, minskar den där inre polisen och ordningsvakten. Då är det bra att ha många olika boendestödjare. Det ville jag inte i början, men nu ser jag nyttan med det. Det är ganska bra att inte veta vem som kommer heller. Ju mer surpris eller överraskning det ligger i vem som kommer hit desto bättre.