Tant Rasch kom med den for­mi­dabla idén att skapa en logga för alla tan­ter som har någon form av neu­ropsy­ki­a­triskt funk­tions­hin­der. Enda regeln för log­gan är att man antingen använ­der den eller så låter man bli. Enklare kan det inte vara.

Så om det möj­ligt­vis finns en tyr­ran­no­saurus i din gar­de­rob, som du emel­lanåt lyc­kas dräpa, men lång­t­i­från tämja, bör du genast för­ena dig med oss.

Begrepp som“tant”, “damp”, “bok­stav” och “nätet” tol­kas i sin mest vida betydelse.

Andra blog­gar om: –tag­gar: damp , damp­tant , bok­stavs­tant , tyran­no­saurus rex , virr­panna , neu­ropsy­ki­a­triska funk­tions­hin­der , ADHD , ADD , autism , tou­rette , asp­ber­ger , Tant Rasch

Läste en bra arti­kel imorse. Klicka på rubri­ken för att komma dit

Alla flic­kor hade bli­vit mobbade

Gunnel Hellström-Persson har inter­vjuat flic­kor med Aspergers syndrom och skri­vit en magis­terupp­sats. Foto: Birger Nylén

Du är i starkt behov av dina glas­ö­gon, men che­fen ber dig att ta av dem, och säger:- Du får endast använda glas­ö­go­nen mel­lan tio och två på tis­da­gar. Resten av tiden får du vara utan. Du kan se bra om du bara vill och skär­per till dig.Ungefär så är det för barn med Aspergers syndrom.

…jag har fått så många snälla mail. Så många väl­ge­nom­tänkta tan­kar, fina kon­do­le­an­ser(sta­vas det så?) och rik­tigt hjärte­goda ord. Och där­för att så många, helt utan anled­ning, trott att det var dem jag var arg på.  Nä, det var ju inte arg jag var och defi­ni­tivt inte på er. Mer trött och led­sen, besvi­ken och ned­stämd över hur illa vi män­ni­skor beter oss mot varandra ibland. Jo, givet­vis är jag själv en del i det hela. Jag har inte målat till­räck­ligt breda gräns­lin­jer. Jag har släppt män­ni­skor inpå mig all­de­les för lätt­vind­ligt och varit en aningen naiv. Det blir så när man tror gott om alla och inte har för­måga att säga nej. Men nu är det slut med det. Jag tror fort­fa­rande gott, men med en viss eftertänksamhet.

Det är också slut med att jag knå­dar runt i adhd/asper­ger–bage­riet. Jag tror jag har nämnt det förut; jag bör­jar känna mig rik­tigt bekväm i min npf-kostym. Jag vill börja se mig om efter möj­lig­he­terna istäl­let för att djup­dyka i hind­ren. Dyker man för djupt, blir det lätt att man inte tar sig upp igen, att man fast­nar eller iden­ti­fi­e­rar sig så myc­ket med sin dia­gnos att det till slut är sämre än det var från bör­jan. Så långt har det för­visso inte gått, men det är all­tid bättre att lämna fes­ten när det är som roligast.

Så under dagen som kom­mer tänkte jag pytsa ut alla gamla inlägg som har anknyt­ning till adhd. En del bil­der har tyd­li­gen fal­lit bort och viss text hänger på sniskan(vad annars?). Av unge­fär 700 inlägg är det inte mer än drygt 130 som har med NPF att göra. Man kan se siff­rorna som en sym­bol för att jag bara till en sjät­te­del är NPF-relaterad. Resten av mig, dvs fem sjät­te­de­lar,  hör hemma någon annan­stans. Så det är den stora biten jag ska ta till­vara nu. Utforska och för­nya. Ledtråd: pensel.

Jo för­res­ten, en ny blogg har jag redan ska­pat. Men just nu kom­mer jag inte ihåg adres­sen Där har jag  ialla­fall sam­lat res­ten av inläg­gen. Förhoppningsvis kla­rar jag av att inte snöa in på npf igen.

Slutet gott. Allting gott.

P.s. Och till de som är ADHD:are i gar­de­ro­ben. Jag läser fak­tiskt era blog­gar också. Ingen fara – det stan­nar mel­lan oss. Ds.

Läs även andra blog­ga­res åsik­ter om blogg­be­grav­ning

Jösses, var­för fick man inte se den här fil­men när man var i tonåren?

vana

1. hand­ling som utförs regel­bun­det, i vissa fall näs­tan rituellt

   Goda vanor är bra att ha.

2.  ord som kan använ­das istäl­let för vana; sed, bruk, tra­di­tion; slent­rian, trall, hjul­spår, spår, gängor; erfa­ren­het, övning, rutin, förtrogenhet

Här är några damp­tan­ter som borde sett fil­men för länge, länge, länge sedan

• Tant Rasch,
• Bladderoblaj,
• Majsan67,
• Mammammumrik,
• Tant Vass,
• NollKollKarlsson,
• Psykbryt,
• ADDANNA,
• WitchBitch,
• NeverCWYself,
• AtDeHyDi,
• Adhdbrain,
• Vegangeekgirl,
• Lisabaralisa,

Nån tant som fat­tas? Vem?

Andra blog­gar om adhd, add, asper­ger, you tube, 50-tal, kvinna, vuxen adhd, ton­å­ring, struk­tur, rutin, goda vanor, pro­pa­ganda, psy­ko­logi, USA, ame­rika

Glöm inte svara på Frk F´s frå­gor. Tackar!

Jag vak­nade all­de­les själv idag. På sista tiden har jag för­sökt ta mina medi­ci­ner på egen hand. Förut har Micke all­tid vak­nat först, sti­git upp, häm­tat ett glas färskt vat­ten och sedan gett mig medi­ci­nen. Alltmedan jag fort­satt vara i dröm­mar­nas värld. Ibland har jag inte ens visst om jag ätit medi­cin eller ej.

Men det har inte känts sär­skilt rätt­vist. Micke är näm­li­gen en lights­lee­per och eftersom jag ska ta min medi­cin halv sex på mor­go­nen så har det i stort sett tvingat honom att stiga upp tidi­gare än nödvändigt.

Därför har jag nu ändrat ruti­nerna kring medi­ci­ne­ringen. Det inne­bär att jag pro­gram­me­rat shake awake-klockan till enbart vib­ra­tion kloc­kan 5.20. På natt­duks­bor­det har jag satt en barn­mugg med lock och sug­rör för att Lille Mannen inte ska sörpla i sig mitt vat­ten under nat­ten. Concertan på 54 mg har jag lagt i en liten plast­bä­gare för att slippa fumla med medicinburken.

Har min gubbe tur vak­nar jag redan efter ett par minu­ters “shake-awakande” och intar medi­ci­nen halvt sovande. Har han otur vak­nar jag inte alls, men han slip­per stiga upp och om han kal­lar på mig bru­kar jag i regel vakna.

Sedan som­nar jag om. Ibland tar det bara 20 minu­ter för att hjär­nan ska ta till sig av mor­gon­do­sen. När jag kom­mit sent i säng(typ senare än 22.30) så kan det ta betyd­ligt längre tid, upp till två tim­mar. Därför är det vik­tigt att ha ett andra alarm, ett säker­hets­a­larm och  då räc­ker det ofta med ett enklare alarm från t.ex mobil­te­le­fo­nen för att jag ska vakna.

Även om jag vak­nar lät­tare nuför­ti­den så har jag fort­fa­rande en väl­digt lång start­sträcka. Jag behö­ver minst tre tim­mar på mig för att kunna göra något vet­tigt efter att bar­nen är ivägskic­kade till sko­lan och Simba har fått sin morgontur.

Klockan tio tar jag dos num­mer två. Som det är just nu har det andra inta­get ingen större effekt. Jag tror där­för att det är dags att se över dose­ringen, antingen genom att omför­dela por­tio­nerna eller öka någon av dem.

Före medi­ci­ne­ringen var jag ald­rig rik­tigt vaken för­rän långt in på efter­mid­da­gen. Numera är jag väl i hyf­sad form redan vid tolv­ti­den, dvs under för­ut­sätt­ning att allt fly­ter på som jag före­ställt mig. Jag bru­kar säga att min dag star­tar när alla andra slu­tar jobba. Det blir lite bakvänt, men det är då min hjärna hun­nit ifatt och är på topp. Det är då jag egent­li­gen borde ta itu med mina pro­jekt, men då kan jag ju inte sköta mitt ansvar i famil­jen. Därför blir det ofta att pro­jek­ten blir lig­gande och ganska dam­miga efter ett tag .

Shake awake-klockan som jag näm­ner här ovan finns att köpa peri­od­vis på Kjell och Company. Den kos­tar runt tre­hundra kro­nor om man vill köpa den själv. Jag fick min som hjälp­me­del av kom­mu­nen. Dessvärre kan man bara sätta ett alarm och där­för behö­ver man ändå ett extra alarm, dvs om man inte vill hålla på att snooza. Men ris­ken är stor att man stänger av den helt i söm­nen.  Här hit­tade jag en klocka som ver­kar ha dubbla alarm; Sonic Boom Alarm Clock.

Glöm inte svara på Frk F´s frå­gor. Tackar!

Läs även andra blog­ga­res åsik­ter om adhd, add, adhd vuxen, asper­ger, ruti­ner, mor­gon, vakna, medi­ci­nera, con­certa,shake awake

Någon sökte på orden “genier med asper­ger” och ham­nade här. Jag tar inte åt mig och skic­kar goog­larna vidare till Trollhare.

Så, nu har jag gett ordet arsla ytter­li­gare en bety­delse. För mig har det fått bety­del­sen att fjäska eller krusa.  Vet ni inte vad arsla redan bety­der bör ni söka defi­ni­tio­nen hos Psykbryt aka Bippo, ett annat geni.

Själv ska jag dra ars­let upp till sof­fan för att avnjuta en god bok. Livets räta och aviga.

Andra blog­gar om arsla, troll­hare, genier med asper­ger, asper­ger syndrom, psyk­bryt, nyord, bippo

Jag mår bättre. Jag sade till Micke i sön­dags kväll, när vi pre­cis gått och lagt oss med varsin bok:

- Vet du vad, alla svarta tan­kar är borta nu.

Under de tre sista morg­narna har också svart­sy­nen varit som bort­blåst. Nu vill jag stiga upp igen. Visst är det märk­ligt? Upp och ner, hit och dit far man med käns­lorna och tan­karna. Från en dag till en annan, från en timme till en annan för­vand­las mörk­ret till ljus. Jag har fort­fa­rande inte lärt mig till fullo hur man ska han­tera de här tvära kas­ten. Blir det någon­sin möj­ligt att hålla sig inom ett nor­ma­lin­ter­vall? Jag tyc­ker ändå att 25 år av abrupta sväng­ningar borde ge någon form av bered­skap och för­måga att över­vinna svac­korna. Eller åtminstone tillämpa någon av de tusen­tals stra­te­gier man lagt upp. Men nää…jag blir lika över­rump­lad varje gång lika för­tviv­lad, sorg­sen och vemo­dig som all­tid. Merde!

Jag har under ytan gått och sugit på en kara­mell ganska länge, gjort upp skis­ser och ideer, letat inspi­ra­tion och gjort anteck­ningar. Så i sön­dags pop­pade ide­erna helt plöts­ligt upp igen och jag pra­tade lite löst med Micke, mest i för­bi­far­ten, om att jag har för avsikt att börja måla på all­var igen – som en rik­tig sys­sel­sätt­ning, med ett rik­tigt och pla­ne­rat projekt.

I tis­dags kom en för­sän­delse med Schenker, unge­fär som man kan före­ställa sig ett skepp kom­mer las­tat efter en världs­om­seg­ling på de sju haven. Allsköns mate­rial och utrust­ning los­sa­des på min kajkant.

Islossning – upp­vak­nande – blomst­ring – snart är det samma vil­ler­valla som all­tid

Andra blog­gar om  adhd, asper­ger, humör­sväng­ningar, var­dags­liv, kära dag­bok, familj, själv­mordstan­kar, mening, sys­sel­sätt­ning, ljus, mör­ker

På sista tiden har jag drömt väl­digt myc­ket. Det bru­kar jag göra när jag är under­sti­mu­le­rad och uttrå­kad. Jag antar att det är ett sätt för hjär­nan att kom­pen­sera för det man går miste om. Man måste ju ha en viss input för att må bra.

Det som för­vå­nar mig allra mest är att jag dröm­mer om mat. Jag är inte direkt nån mat­fan­tast, som ni kanske minns, utan anser att mat är ett nöd­vän­digt ont.

Men nu har det alltså bör­jat explo­dera som ald­rig förr. I bör­jan drömde jag mest om färska grön­sa­ker i granna fär­ger, inlagda pri­mö­rer med touch av citron, vit­lök eller chili. Ett tag kunde jag knappt förmå mig vakna om det dök upp kokta och smör­dränkta broc­co­li­knip­pen eller kro­närt­skoc­kor. Sen utveck­la­des sin­nes­bil­derna till att även inne­hålla hel­gril­lad kyck­ling, saf­tiga rygg­bif­far, rosaskim­rande  rost­biff, väl­la­gade sön­dags­s­te­kar, rådjurs­fi­leer och rik­tigt fin­fina fis­kar. Nää, vad är detta?

Sista vec­kan har mat­dröm­marna avan­ce­rat till att ge mig utför­liga detal­jer om själva mat­si­tu­a­tio­nerna. Om nät­terna sit­ter jag alltså och dric­ker ur kri­stall­glas, äter med sil­ver­be­stick och maten lig­ger som ett konst­verk på tju­sigt pors­lin. Alltsomoftast är jag på restau­rang, bor­den är dukade med linne och deko­re­rade med blo­mar­range­mang. Golven är täckta av tjocka mat­tor och belys­ningen är däm­pad. Servitörerna är näs­tan osyn­liga och så smi­diga att man näs­tan tror att ser­ve­ringen är nåt slags trol­leri. Det är så tyst och lugnt. Jag skrat­tar och pra­tar, är social och nju­ter av sällskapet.

När jag vak­nade i natt befann jag mig i en sån här dröm och det fick mig att fun­dera. Vad hand­lar det här om? Jag är ingen dröm­ty­dare och tror att sva­ret går att finna någon­stans i verkligheten.

Jag bör­jade räkna på vad jag egent­li­gen hade ätit den här vec­kan. Genom att kolla vad som fanns i kylen, fry­sen och skaf­fe­riet kunde jag på ett unge­fär räkna ut vad jag fått i mig. Ojsan, det var inte sär­skilt myc­ket! Sedan i sön­dags efter­mid­dag, dvs under 5½ dygn har jag ätit det här:

10 ski­vor grovbröd

2 ski­vor rågknäcke

150 gram hushållsost

100 gram rökt skinka

150 gram leverpastej

5 toma­ter

1 gurka

3 pap­ri­kor

8 cle­men­ti­ner

6 kött­bul­lar

2 dl potatismos

5 dl minestronesoppa

1 ölkorv

1 liter mjölk

20 liter kaffe (skämt)

Nu har jag ingen direkt koll på närings­in­ne­hål­let. Men jag tror att en die­tist hade rul­lat med ögonen. Och jag för­står näs­tan var­för jag i stort sett vimmeldå­nade när jag drack mjölk med oboy härom­da­gen. Jag fick lyckorus.

Kanske inte så kons­tigt att man är lite off. Jag borde nog ta tag i det här och bjuda in lite trev­ligt folk så att man får nån anled­ning att äta ordent­ligt. Jag ska min­sann ta fram både dukar, kri­stall­glas och fin­pors­lin. Det ska­dar inte att sätta lite piff på tillvaron.

Uppdaterat: När bar­nen är här glöm­mer jag givet­vis inte att äta. Då lagar jag ju mat till dem och har fasta ruti­ner. Men jag lagar ju till dem utan minsta tanke på att jag själv behö­ver mat.

Hur kla­rar ni som bor ensamma att komma ihåg att äta? Lagar ni mid­dag varje dag? Vad äter ni då? Vad är det som gör att ni stäl­ler er vid spi­sen? Hur moti­ve­rar man sig att äta utan säll­skap? Äter ni på rutin eller för att magen kurrar?

Läs även andra blog­ga­res åsik­ter om mat, äta, drömma, mator­gie, frossa, näring, input, under­sti­mu­le­rad, hunger, adhd, asper­ger, restau­rang

….den fick jag redan idag. Jag är fort­fa­rande lite choc­kad och rea­ge­rade på mitt sed­van­liga sätt när det gäl­ler över­rask­ningar och spon­tana infall. Inte roligt.

Först märkte jag inte ens att han kom hem. Sen tyckte jag att han fjäs­kade lite väl myc­ket med Simba. Jisses, han hade ju bara job­bat fyra tim­mar idag, så det var väl inte så märk­vär­digt. Efter en stund gick han ut och häm­tade in pos­ten och plast­på­sen med sina nya kängor som låg kvar i kör­sko­le­bi­len. I van­lig ord­ning var det bara reklam i högen med glät­tat pap­per. Inget intres­sant. Lite småprat. En puss, vill jag min­nas och som van­ligt grips jag av en mindre för­vir­ring när något för­änd­rar sig i rum­met, när någon kom­mer eller går.

Då tras­kar han ut till bilen igen och genom fönst­ret skym­tar jag en stor kar­tong. Herre min je, vad är nu detta?

Read the rest of this entry »

Varje ons­dag ska jag vara på KBT kl 10.45. För att komma så långt(i min värld är det väl­digt långt) bör­jar jag mina för­be­re­del­ser redan kloc­kan halv åtta. Om det ska gå smi­digt måste jag följa mina lis­tor till punkt och pricka.  Listor är det­samma som trygg­het. Extra bekvämt är det när varje punkt i lis­tan pop­par upp mitt fram­för näsan när det är dags. Det är en av möj­lig­he­terna när man har hand­da­torn. Sicken lyx att slippa tänka och hålla koll på kloc­kan! Fördelen med en pling­ande hand­da­tor är att man pro­gram­me­rar hjär­nan –det känns så iallafall(personlig syn­punkt) och till slut kanske jag kan ta sådana där spon­tana skutt som alla andra gör, utan att för den delen få över­väl­di­gande drunk­nings­käns­lor. Kanske jag får lät­tare för att ta mig upp på vägen igen om jag skulle råka köra i diket när nån av mina punk­ter miss­lyc­kas eller blir bortglömda?

Det fun­kade inte helt idag. Jag kom sex minu­ter för sent. Men jag tog mig dit iallafall.

För två år sedan hade jag inte ens för­sökt om det fanns risk att bli för­se­nad. Då hade jag antingen vänt hemåt igen fastän jag nått halv­vägs eller så hade jag inte ens kom­mit utan­för dör­ren. Hade jag väl bör­jat backa så bru­kade jag genast ta mig för någon annan syssla, för­svinna in i den och “strunta” i att höra av mig, avboka eller på något sätt med­dela de ändrade pla­nerna. Det har orsa­kat många fru­stre­rade och ibland för­tviv­lade reak­tio­ner. Jag har fort­fa­rande inte kom­mit på vilka meka­nis­mer som gör att det blir på det sät­tet. Det är ialla­fall inget som hän­der för att jag med­ve­tet tän­ker att det ska bli så. För visst hän­der det fort­fa­rande, när det blir på tok för myc­ket att han­tera.  Då ham­nar jag i den där för­be­nade ere­mit­bubb­lan. Fortfarande klar i huvu­det, fun­ge­rande i min hem­ma­miljö med barn och hus­håll, men helt inne­slu­ten i mig själv och mitt — utan­för den stora världen.

Och jo, vi fort­satte prata om mina tre alter­na­tiv. Alternativ ett är ute­slu­tet. Alternativ tre känns just nu mest aktu­ellt. Men som Witch Bitch nämnde i för­bi­far­ten härom­da­gen, så är det inte allt som kan för­änd­ras och vissa saker bör man inte ens för­söka ändra på. Så med alter­na­tiv tre åter­står det att se hur långt utan­för sig själv man kan gå. Nödlösningar är inte bra. Funderar så det knakar.….

kbt, hand­da­tor, hjälp­me­del, hemma, stora värl­den, utan­för dör­ren, adhd, add, asper­ger, passa tider, tids­upp­fatt­ning, alter­na­tiv