Egentligen skrev jag det här som en kom­men­tar hos Antigone, men jag beslu­tade mig för att posta mina ord som ett inlägg istäl­let. Det var näm­li­gen väl­digt svårt att få en över­blick i den lilla kom­men­tarsru­tan. Det här inläg­get är såle­des en kom­men­tar till de här sidorna  Vem är jag? Hotet från ADHDkvinnor.se…. ADHD-Apartheid hos ADHDkvinnor.se osvosv…. Det blev väl­digt rörigt.

Nää, vad var det för kons­tigt med den pre­sen­ta­tio­nen? Den är rak och ärlig — den repre­sen­te­rar dig. Även om inte alla delar dina erfa­ren­he­ter är det väl knap­past anled­ning nog att döma ut dig eller det du skri­ver. Respekt.

Möjligen kan  adhd-kvinnor.se ha tol­kat din pre­sen­ta­tion som att du  för­ringar de kvin­nor som “bara” har pro­blem som “slarv­ma­jor”- dom som pra­tar om stök i skå­pen, röriga lådor osv.… och det är kanske inte så smart att döma ut deras funk­tions­ned­sätt­ning som falska schabloner.

Finns det egent­li­gen några rätt eller fel ?

Det här är ett av många dilem­man när det gäl­ler adhd:n — den drab­bar och får kon­se­kven­ser helt uti­från indi­vi­den. En adhd-kvinna är inte den andra lik. Med andra ord kan det inte hel­ler fin­nas någon abso­lut san­ning eller en scha­blon av hur adhd påver­kar livet. Hade det varit endast adhd:n som påver­kade oss hade man kanske kun­nat få fram en hyf­sad bild — men det är ju inte rea­lis­tiskt. Livet utveck­las uti­från så myc­ket mer än bara en dia­gnos. Har man dess­utom två eller t.o.m tre dia­gno­ser och sam­ti­digt brot­tas med bero­ende, dys­funk­tio­nella rela­tio­ner osv.…ja, då för­står ni kanske hur många olika san­ningar det finns om adhd.

Det lidande som föl­jer av funk­tions­hind­ret är inte mät­bart. En kvinna som har för­sum­mat sina barn, varit drog­be­ro­ende och helt ute i galen tunna kan inte jäm­fö­ras med slarv­ma­jan och hen­nes röriga skåp. Båda kan lida lika myc­ket. Båda bil­derna är lika sanna, bådas erfa­ren­he­ter är kor­rekta. Funktionsnedsättningen kan vara lika för­ödande för båda. 

Precis som det finns en fara med de för­enk­lade scha­blo­nerna finns det en risk med scha­blo­ner som utgår från extrem­fall. Alla adhd:are är t.ex inte miss­bru­kare, sex­be­ro­ende, hetsä­tare, hust­ru­miss­hand­lare eller läm­nar sina barn vind för våg. Blir extrem­fal­len sha­blo­ner ris­ke­rar de med mindre funk­tions­ned­sätt­ning att stå utan hjälp. Det spe­lar alltså ingen roll hur man vän­der på det.  Alla bil­derna behövs.

När det gäl­ler att han­tera och accep­tera sitt funk­tions­hin­der finns det inte hel­ler några rätt eller fel. Vi är olika och det är där­för det upp­står frak­tio­ner — någon väl­jer att skratta åt sina bekym­mer, en annan väl­jer att skuld­be­lägga antingen sig själv eller sin omgiv­ning, en tredje han­te­rar det enklast genom att inte han­tera det, den fjärde beva­rar sitt funk­tions­hin­der som en högst per­son­lig hem­lig­het, den femte han­te­rar sin adhd  myc­ket sak­ligt och veten­skap­ligt och den sjätte  gör som Antigone. Alla gör rätt. Alla käm­par med sina pro­blem och det är just kam­pen mot funk­tions­ned­sätt­ningen som vi har gemensam.

Det var länge sedan jag var inne på adhd-kvinnor.se och jag har där­för ingen tyd­lig bild av deras agenda. Måhända ser de sig som ett slu­tet säll­skap?   När man blir med­lem på forum eller saj­ter med lösenord god­kän­ner man sam­ti­digt vill­ko­ren för ett fort­satt med­lem­skap. Är det någon som har kol­lat vill­ko­ren?  Deras forum och deras hem­sida är trots allt pri­vat mark — det är bara att accep­tera. Kanske de mode­re­rar så hårt eftersom de vill und­vika ett nytt High-Chaparal? Forum har ju ten­dens att bli väl­digt utflip­pade och de flesta med adhd gil­lar när det ord­nat , struk­tu­re­rat och utan allt­för många surpriser. 

En ute­slut­ning kan också vara en reak­tion i ren affekt — ett feno­men som alla  adhd-kvinnor torde vara bekant med. Det är sånt som hän­der. Därefter kom­mer motre­ak­tio­nen, ytter­li­gare en paj­kast­ning och en täv­lan om vem som har rätt eller fel. I värsta fall slu­tar det i en obot­lig schism. En typisk kon­se­kvens av okon­trol­le­rade impul­ser…. Den ener­gin kan man lägga på annat istäl­let. Antipsykiatrin för­tjä­nar betyd­ligt fler pajer än virr­pan­norna och slarvmajorna.

Oavsett vil­ket så tyc­ker jag att du ska köra ditt race Antigone. Ju fler sanna bil­der som sprids av hur det är att leva med adhd desto större för­stå­else får vi alle­sam­mans. Inte bara från omgiv­ningen utan även för varandra.

Men som sagt — det finns lika många scha­blo­ner som det finns adhd-kvinnor — och alla har de rätt att få berätta sin historia. 

Nä, jag talar inte om de illa­luk­tande smy­garna, utan om smy­garna som osyn­ligt rör sig över nätets alla kan­ter och hörn.

Lokesson tog upp det på sin blogg idag; att det ofta hän­der att både han och Solpuss har besö­kare som kom­mer från samma ort som dem. Givetvis und­rar de, lik­som jag, var­för besö­karna inte kom­men­te­rar eller gör sig hörda.

Det är ett ganska under­ligt feno­men, spe­ci­ellt när det gäl­ler män­ni­skor som man kanske träf­far i sin var­dag. Pratar man i verk­liga livet så borde man ju kunna föra en dia­log på nätet eller åtminstone säga “Hej, här är jag!”

Jag har pra­tat med andra blog­gare om det förut; att fastän folk kän­ner en blog­gare IRL så är de väl­digt ofta rädda för att kom­men­tera eller göra sig syn­liga. Det ver­kar vara ett stort steg för icke-bloggare att ta sig från att vara en pas­siv läsare till att bli aktiv och våga kommentera.

Som exem­pel kan jag ta Bert-Micael, min myc­ket blyg­samme make. Han är med­lem på ett fler­tal intresse– och hob­by­fo­rum. Varje dag klic­kar han sig från det ena foru­met till det andra, läser nya och gamla trå­dar, rea­ge­rar och kom­men­te­rar högt för sig själv. Vid ett till­fälle sade han till mig:

- Nä, fy vad trist!

- Vadå? frå­gade jag.

- Det finns inte en enda ny kom­men­tar på whis­key­fo­ru­met. Så har det varit i över en vecka nu…de är för tråkiga.

- Jamen, du kan väl skriva en ny tråd då? Om Mackmyran du köpte?

- Nää…

- Men puffa en gam­mal tråd då, så att den blir aktiv igen? Då rass­lar det till i folks inkor­gar och med­lem­marna sur­far in för att läsa den senaste kommentaren.

- Nää…det hade ju ver­kat konstigt.

- Vadå kons­tigt? und­rade jag.

- Ja, då hade de und­rat vad jag var för en….

- Jamen, de vet väl vem du är vid det här laget, du hänger ju där varje dag.

- Jo, men jag har ju ald­rig skri­vit något.

- Vad sade du? Har du ald­rig skri­vit något?

- Nää…

Det är ju så klart, de hade nog tyckt att han var en märk­lig filur om hans första kom­men­tar på foru­met skulle lyda som följer:

“ Fan, vad dött.

Jag har varit med­lem på foru­met i över tre år men nu tyc­ker jag att det har gått för långt.

Ska  jag behöva göra ett inlägg själv bara för att få något att läsa?

Jävla torrbollar…”

Nu skrev han ju inte så, men tänk om…då hade han verk­li­gen ham­nat i nördfacket.

Bert-Micael slu­tar ald­rig för­våna mig och vid det här till­fäl­let lärde jag känna honom lite mer. Han är van­ligt­vis blyg­sam, en sån som inte vill synas. Han är en iakt­ta­gare och beter sig lika­dant oav­sett var han befin­ner sig. Det är i och för sig tryggt, för han för­stäl­ler sig inte bara för att passa in – vare sig på nätet eller i den var­dag­liga verkligheten.

En god vän läser min blogg varje gång jag upp­da­te­rat. Men hon säger själv att det känns som om hon “sno­kar runt” eller tras­kar på för­bju­den mark, unge­fär som att “läsa någons innersta tan­kar i en låst dag­bok”. Hon har alltså lite van­fö­re­ställ­ningar om vad en blogg egent­li­gen är. Min blogg är ingen dag­bok och att lämna kom­men­ta­rer är inte det­samma som att skriva i någon annans hem­liga arkiv. Men hon kän­ner alltså att hon gör något otillå­tet – och gör man något otillå­tet då är man kanske inte så pigg på att avslöja sig.

Vidare har jag märkt att många tyc­ker att allt som rör blog­gar är “skäm­migt”. Jag är dock inte helt säker på om de anser det vara skäm­migt att läsa blog­gar eller om det är jag som är skäm­mig, dvs att jag som blog­gare är skäm­mig.  Skämmigheten kan man till exem­pel märka av när någon av miss­tag råkar avslöja sig att de föl­jer Florsocker.  Pinsamheten är större för dem än för mig när de hasp­lar ur sig något som de egent­li­gen inte borde veta om det nu  inte var för att jag skri­vit om det i blog­gen. Men när de väl “avslö­jat” sig så bru­kar de i fort­sätt­ningen kom­men­tera blog­gen när vi träf­fas. Men ald­rig i kom­men­tarsfäl­ten. Det vågar de inte. Det känns läs­kigt och någon har t.o.m varit rädd för att en kom­men­tar skulle kunna avlöja både deras tele­fon­num­mer och säker­hetsko­der till nät­ban­ken. De har min­sann hört att blog­gar är fulla med virus. Jahaja…

…jag vet inte vad det är för märk­ligt folk jag har i min omgiv­ning. De kom­mer för­mod­li­gen från en annan pla­net.  Större delen av dem ver­kar ialla­fall ha en inbyggd näträdsla och någon slags scenskräck.