Egentligen skrev jag det här som en kommentar hos Antigone, men jag beslutade mig för att posta mina ord som ett inlägg istället. Det var nämligen väldigt svårt att få en överblick i den lilla kommentarsrutan. Det här inlägget är således en kommentar till de här sidorna  Vem är jag? Hotet från ADHDkvinnor.se…. ADHD-Apartheid hos ADHDkvinnor.se osvosv…. Det blev väldigt rörigt.

Nää, vad var det för konstigt med den presentationen? Den är rak och ärlig — den representerar dig. Även om inte alla delar dina erfarenheter är det väl knappast anledning nog att döma ut dig eller det du skriver. Respekt.

Möjligen kan  adhd-kvinnor.se ha tolkat din presentation som att du  förringar de kvinnor som “bara” har problem som “slarvmajor”- dom som pratar om stök i skåpen, röriga lådor osv.… och det är kanske inte så smart att döma ut deras funktionsnedsättning som falska schabloner.

Finns det egentligen några rätt eller fel ?

Det här är ett av många dilemman när det gäller adhd:n — den drabbar och får konsekvenser helt utifrån individen. En adhd-kvinna är inte den andra lik. Med andra ord kan det inte heller finnas någon absolut sanning eller en schablon av hur adhd påverkar livet. Hade det varit endast adhd:n som påverkade oss hade man kanske kunnat få fram en hyfsad bild — men det är ju inte realistiskt. Livet utvecklas utifrån så mycket mer än bara en diagnos. Har man dessutom två eller t.o.m tre diagnoser och samtidigt brottas med beroende, dysfunktionella relationer osv.…ja, då förstår ni kanske hur många olika sanningar det finns om adhd.

Det lidande som följer av funktionshindret är inte mätbart. En kvinna som har försummat sina barn, varit drogberoende och helt ute i galen tunna kan inte jämföras med slarvmajan och hennes röriga skåp. Båda kan lida lika mycket. Båda bilderna är lika sanna, bådas erfarenheter är korrekta. Funktionsnedsättningen kan vara lika förödande för båda. 

Precis som det finns en fara med de förenklade schablonerna finns det en risk med schabloner som utgår från extremfall. Alla adhd:are är t.ex inte missbrukare, sexberoende, hetsätare, hustrumisshandlare eller lämnar sina barn vind för våg. Blir extremfallen shabloner riskerar de med mindre funktionsnedsättning att stå utan hjälp. Det spelar alltså ingen roll hur man vänder på det.  Alla bilderna behövs.

När det gäller att hantera och acceptera sitt funktionshinder finns det inte heller några rätt eller fel. Vi är olika och det är därför det uppstår fraktioner — någon väljer att skratta åt sina bekymmer, en annan väljer att skuldbelägga antingen sig själv eller sin omgivning, en tredje hanterar det enklast genom att inte hantera det, den fjärde bevarar sitt funktionshinder som en högst personlig hemlighet, den femte hanterar sin adhd  mycket sakligt och vetenskapligt och den sjätte  gör som Antigone. Alla gör rätt. Alla kämpar med sina problem och det är just kampen mot funktionsnedsättningen som vi har gemensam.

Det var länge sedan jag var inne på adhd-kvinnor.se och jag har därför ingen tydlig bild av deras agenda. Måhända ser de sig som ett slutet sällskap?   När man blir medlem på forum eller sajter med lösenord godkänner man samtidigt villkoren för ett fortsatt medlemskap. Är det någon som har kollat villkoren?  Deras forum och deras hemsida är trots allt privat mark — det är bara att acceptera. Kanske de modererar så hårt eftersom de vill undvika ett nytt High-Chaparal? Forum har ju tendens att bli väldigt utflippade och de flesta med adhd gillar när det ordnat , strukturerat och utan alltför många surpriser. 

En uteslutning kan också vara en reaktion i ren affekt — ett fenomen som alla  adhd-kvinnor torde vara bekant med. Det är sånt som händer. Därefter kommer motreaktionen, ytterligare en pajkastning och en tävlan om vem som har rätt eller fel. I värsta fall slutar det i en obotlig schism. En typisk konsekvens av okontrollerade impulser…. Den energin kan man lägga på annat istället. Antipsykiatrin förtjänar betydligt fler pajer än virrpannorna och slarvmajorna.

Oavsett vilket så tycker jag att du ska köra ditt race Antigone. Ju fler sanna bilder som sprids av hur det är att leva med adhd desto större förståelse får vi allesammans. Inte bara från omgivningen utan även för varandra.

Men som sagt — det finns lika många schabloner som det finns adhd-kvinnor — och alla har de rätt att få berätta sin historia. 

Andra bloggar om: ADHD, adhd-kvinnor.se, forum, konflikter, kvinna, olikheter, pajkastning, tolerans, vuxen-adhd

Liknande inlägg:

1. –Enkla sanningar om män–
2. Nu f&örstår jag mig själv

Nä, jag talar inte om de illaluktande smygarna, utan om smygarna som osynligt rör sig över nätets alla kanter och hörn.

Lokesson tog upp det på sin blogg idag; att det ofta händer att både han och Solpuss har besökare som kommer från samma ort som dem. Givetvis undrar de, liksom jag, varför besökarna inte kommenterar eller gör sig hörda.

Det är ett ganska underligt fenomen, speciellt när det gäller människor som man kanske träffar i sin vardag. Pratar man i verkliga livet så borde man ju kunna föra en dialog på nätet eller åtminstone säga “Hej, här är jag!”

Jag har pratat med andra bloggare om det förut; att fastän folk känner en bloggare IRL så är de väldigt ofta rädda för att kommentera eller göra sig synliga. Det verkar vara ett stort steg för icke-bloggare att ta sig från att vara en passiv läsare till att bli aktiv och våga kommentera.

Som exempel kan jag ta Bert-Micael, min mycket blygsamme make. Han är medlem på ett flertal intresse– och hobbyforum. Varje dag klickar han sig från det ena forumet till det andra, läser nya och gamla trådar, reagerar och kommenterar högt för sig själv. Vid ett tillfälle sade han till mig:

- Nä, fy vad trist!

- Vadå? frågade jag.

- Det finns inte en enda ny kommentar på whiskeyforumet. Så har det varit i över en vecka nu…de är för tråkiga.

- Jamen, du kan väl skriva en ny tråd då? Om Mackmyran du köpte?

- Nää…

- Men puffa en gammal tråd då, så att den blir aktiv igen? Då rasslar det till i folks inkorgar och medlemmarna surfar in för att läsa den senaste kommentaren.

- Nää…det hade ju verkat konstigt.

- Vadå konstigt? undrade jag.

- Ja, då hade de undrat vad jag var för en….

- Jamen, de vet väl vem du är vid det här laget, du hänger ju där varje dag.

- Jo, men jag har ju aldrig skrivit något.

- Vad sade du? Har du aldrig skrivit något?

- Nää…

Det är ju så klart, de hade nog tyckt att han var en märklig filur om hans första kommentar på forumet skulle lyda som följer:

“ Fan, vad dött.

Jag har varit medlem på forumet i över tre år men nu tycker jag att det har gått för långt.

Ska  jag behöva göra ett inlägg själv bara för att få något att läsa?

Jävla torrbollar…”

Nu skrev han ju inte så, men tänk om…då hade han verkligen hamnat i nördfacket.

Bert-Micael slutar aldrig förvåna mig och vid det här tillfället lärde jag känna honom lite mer. Han är vanligtvis blygsam, en sån som inte vill synas. Han är en iakttagare och beter sig likadant oavsett var han befinner sig. Det är i och för sig tryggt, för han förställer sig inte bara för att passa in – vare sig på nätet eller i den vardagliga verkligheten.

En god vän läser min blogg varje gång jag uppdaterat. Men hon säger själv att det känns som om hon “snokar runt” eller traskar på förbjuden mark, ungefär som att “läsa någons innersta tankar i en låst dagbok”. Hon har alltså lite vanföreställningar om vad en blogg egentligen är. Min blogg är ingen dagbok och att lämna kommentarer är inte detsamma som att skriva i någon annans hemliga arkiv. Men hon känner alltså att hon gör något otillåtet – och gör man något otillåtet då är man kanske inte så pigg på att avslöja sig.

Vidare har jag märkt att många tycker att allt som rör bloggar är “skämmigt”. Jag är dock inte helt säker på om de anser det vara skämmigt att läsa bloggar eller om det är jag som är skämmig, dvs att jag som bloggare är skämmig.  Skämmigheten kan man till exempel märka av när någon av misstag råkar avslöja sig att de följer Florsocker.  Pinsamheten är större för dem än för mig när de hasplar ur sig något som de egentligen inte borde veta om det nu  inte var för att jag skrivit om det i bloggen. Men när de väl “avslöjat” sig så brukar de i fortsättningen kommentera bloggen när vi träffas. Men aldrig i kommentarsfälten. Det vågar de inte. Det känns läskigt och någon har t.o.m varit rädd för att en kommentar skulle kunna avlöja både deras telefonnummer och säkerhetskoder till nätbanken. De har minsann hört att bloggar är fulla med virus. Jahaja…

…jag vet inte vad det är för märkligt folk jag har i min omgivning. De kommer förmodligen från en annan planet.  Större delen av dem verkar iallafall ha en inbyggd näträdsla och någon slags scenskräck.

Andra bloggar om: bloggar, Dagbok, forum, hemligheter, inlägg, kommentarer, läsare, näträdsla

Det finns inga relaterade inlägg. Otroligt!