Plopp.…och helt plöts­ligt var de där.

Inte lika mag­ni­fika arter som Mamma Mumriks, och  inget jag vill lägga på mid­dags­tall­ri­ken för jag vet inte vad det är. Det finns en svamp­guide här, men den är inte sär­skilt rolig eftersom man måste bläddra svamp, för svamp, bild, för bild. Vem har tåla­mod med det? Det hade gått snab­bare att cykla in till stan och gå på bib­li­o­te­ket, känns det som.

Simba har fått sin sjunde boll för den här måna­den. Jag köper två nya varje vecka  och till­sam­mans har vi lyc­kats kollra bort varenda en. Den åttonde lig­ger i hun­dar­nas byrå och det ska bli spän­nande att se om vi kan skärpa till oss så pass myc­ket att den varar ända in i sep­tem­ber. Enligt de sta­tis­tiska beräk­ning­arna borde den här  (sjunde bol­len) för­svinna någon gång under för­mid­da­gen imor­gon. Fast det är nog omöj­ligt, då ska jag ju på möte. Den för­svin­ner för­mod­li­gen på efter­mid­da­gen då.

Poff .….och helt plöts­ligt är den inte där

Ibland fun­de­rar jag på hur fram­tida arke­o­lo­ger kom­mer att divi­dera  när de grä­ver fram vårt boställe. Det borde näm­li­gen ligga fler bol­lar härom­kring  än nån annan­stans. Kommer man att klas­sas som kult, sekt, eller kanske lätt­dis­tra­he­rad för att man omgett sig med lätt­studsande föremål?

Mitt i svå­rig­he­ten finns möj­lig­he­ten. Modet att trotsa sin rädsla, att ge sig in i dunk­let och över­skrida sina grän­ser är en  möj­lig­het.  Ett med­gi­vande till att låta sig växa som människa.

Ju äldre man blir och ju mer till­tuf­sad man bli­vit genom åren desto mer med­ve­ten blir man om det bräck­liga och rela­tiva, ens för­vänt­ningar på sig själv och sina med­män­ni­skor blir mer jord­nära. Man är inte längre så rädd att kalla något vid dess rätta namn, och man vet att livet till stor del består av kom­pro­mis­ser och att lyc­kan är en nåd som ald­rig skall tas för given.

Följande svår­mo­diga dikt om hös­ten av Rilke är en av de dik­ter jag älskar mest:

Herre det är tid. Sommaren var stor.

Lägg din skugga över soluren

och över mar­kerna släpp vin­den lös.

Beordra de sista fruk­terna att mogna.

Ge dem två syd­li­gare dagar.

Tvinga dem till full­änd­ning och driv

den sista söt­man i det tunga vinet.

Den som nu ej hus har byg­ger inget mer

Den som är ensam för­blir det länge.

Och i allé­erna upp och ned

vand­rar oro­ligt medan löven yr.

Svårmod är nån­ting man måste lära sig att leva med och att använda som kraft­källa. Man måste hålla det i schack, men sam­ti­digt ge det erkän­nande och den accep­tans som den lyc­kans tvil­ling det är.

Maria Wine skrev om detta:

Det krävs styrka att leva med och överleva

det stän­digt åter­kom­mande svårmodet

att bevara sam­för­stån­det med det

men också hålla det på avstånd

att med din lust till fort­satt liv

bekämpa din lust att ge upp

att kunna vara som en lång­samt döende fågel

och ändå in i det sista gläd­jas åt

sina ving­ars lust att flyga

Några dagars tyst­nad. Ibland blir det så. Man har inte så myc­ket att säga.

Istället gör man sånt som inte krä­ver några vid­sträckta ordvolter.

Upptäcker en blogg helt i min smak. P@kkath och klart, kan man säga! och något för damp­tan­terna att kolla in.

Kollar på OS och inser att fram­gång inte all­tid belö­nas. Framgång blir ju näs­tan lite pin­samt. Maskot i all ära, men jag hade nog hellre låtit bli.

Planerar lite cykel­tu­rer och skru­var med nya peda­ler och stänkskärmar.

Stretchar for­mu­le­rings­för­må­gan inför Bloggstafetten där jag ska för­söka fylla rubri­ken ” Ett möte som för­änd­rade mitt liv”. Hrm.……

Förbereder inför bar­nens skol­start och får näs­tan lite pirr i magen av val­möj­lig­he­terna när det gäl­ler väs­kor och penn­skrin.… Min äldsta ska börja i mel­lan­sta­diet och det är extra spännande.

Gläds åt att en av Tanterna vak­nat till liv igen. Hon har tagit på sig en helt ny kostym som mat­char hen­nes vackra ögon. Det strålar.

Sen för­und­ras jag lite över att mina blog­gran­nar egent­li­gen skulle behöva ta semes­ter efter semestern. Tro jag det!att byta ruti­ner är rik­tigt sli­tigt. Själv mäk­tar jag inte ens med att kaf­fet­bur­ken står fel i skaf­fe­riet en mor­gon. Hur känns det då för er?

… näs­tan iallafall!

I förr­går såg det ut så här -

Är det nån som tryckt på fel knapp eller har jag för­so­vit mig i två måna­der? Det var näs­tan att vi ram­lade i diket på kvälls­pro­me­na­den. Gräset i träd­går­den är täckt av löv och hun­darna kunde knappt hålla styr på svan­sarna så hårt det blåste. Under dagen har jag både sett och hört hur gre­nar rasar ner från träden.

Det har ju knappt varit dags­ljus idag.

En månads regn på ett dygn
Varning för regn och hårda vin­dar