Idag lät vi Irma somna in. Det blev ett lugnt och stilla avsked. Vi hade pla­ne­rat att det skulle ske ganska snart, men beslöt oss för att det var dags idag. Min allra käraste vän har luf­sat vidare. Hon har det bra nu.

För min egen del gör det väl­digt ont och ensam­he­ten är över­väl­di­gande. Men vi kla­rar det.

Idag har du lite att göra, ser du! Satt du inte uppe lite väl länge igår? Det är inte fre­dag för­rän imor­gon, när du läser det här, tyyyyyp!

Koka lite kaffe, hämta snu­set, läs tid­ning­arna, take the dogs for a walk and don´t for­get to return to your house. Fixa så att kid­sen kom­mer till sko­lan. Taxin kom­mer kl 8.00 — Sharp!

Idag får du inte glömma:

1. Hämta bio­bil­jet­terna till Wall-E

2. Terapeuten kl 13.00

3. Komplettera mat­för­rå­den inför helgen

4. Tömma tvätt­ma­ski­nen som du inte gitte igår

5. Förbereda pär­lpys­sel med ung­arna. Men vänta med att sätta på stryk­jär­net tills dess. Inte nu!

6. Marinera köt­tet, för­be­red lutfisken.

7. Maila Inger om nästa vecka. Det skulle du fak­tiskt gjort redan igår!

Jag tänkte jag skulle hoppa, pre­cis som Stina Dabrowski bru­kade göra i slu­tet av sina pro­gram. Man kan säga att jag levt på hop­pet mest hela dagen, för det gick inte alls att för­verk­liga sina bild­liga fan­ta­sier. Åtminstone inte till­sam­mans med en trött kom­pakt­ka­mera och själut­lö­sare på 10 sekunder.

Jag har hop­pat och stud­sat, för att parera in ett tion­dels sekunds hopp i exakt rätt ögon­blick. Det mesta gick snett och modet rann bort i nåt slags anle­tes svett. Det sma­kade salt. Inte som lak­rits, utan mer som hav, mot tungan.

Ni får nöja er med en halvtas­kig snurr och före­ställa er hur res­ten skulle sett ut. Jag lyc­ka­des ialla­fall le rätt snällt. Man kan ana det i övre kan­ten. Men inte var jag glad inte.

hopp, glad, anlete, svett, Stina Dabrowski, foto, kamera, självut­lö­sare, trött, hopp­full, snäll, lak­rits

Några dagars tyst­nad. Ibland blir det så. Man har inte så myc­ket att säga.

Istället gör man sånt som inte krä­ver några vid­sträckta ordvolter.

Upptäcker en blogg helt i min smak. P@kkath och klart, kan man säga! och något för damp­tan­terna att kolla in.

Kollar på OS och inser att fram­gång inte all­tid belö­nas. Framgång blir ju näs­tan lite pin­samt. Maskot i all ära, men jag hade nog hellre låtit bli.

Planerar lite cykel­tu­rer och skru­var med nya peda­ler och stänkskärmar.

Stretchar for­mu­le­rings­för­må­gan inför Bloggstafetten där jag ska för­söka fylla rubri­ken ” Ett möte som för­änd­rade mitt liv”. Hrm.……

Förbereder inför bar­nens skol­start och får näs­tan lite pirr i magen av val­möj­lig­he­terna när det gäl­ler väs­kor och penn­skrin.… Min äldsta ska börja i mel­lan­sta­diet och det är extra spännande.

Gläds åt att en av Tanterna vak­nat till liv igen. Hon har tagit på sig en helt ny kostym som mat­char hen­nes vackra ögon. Det strålar.

Sen för­und­ras jag lite över att mina blog­gran­nar egent­li­gen skulle behöva ta semes­ter efter semestern. Tro jag det!att byta ruti­ner är rik­tigt sli­tigt. Själv mäk­tar jag inte ens med att kaf­fet­bur­ken står fel i skaf­fe­riet en mor­gon. Hur känns det då för er?

Ingen brau dau.

Inte glau.

Fr jääää­ve­len , sic­ket fånit flin!

Gå och legg daj…

flat om marken.

,