Idag är det en sån dag. Oklädsam. Den bör­jar skava redan när jag sti­ger upp. Som ett par jeans tvät­tade i kalk­blan­dat vat­ten. Men å andra sidan — ett par gipsar­tade jeans kan bära mig en hel dag. Stötta när rygg­ra­den viker sig. I någon av fic­korna kan jag för­vara lug­gen som envist sling­rar sig sam­man med skosnörena.

Seså, sträck på sig!

Läs även andra blog­ga­res åsik­ter om dagar

Folk snac­kar om att det är ett stort steg att komma ut ur gar­de­ro­ben. Det krä­ver mod och ansträng­ning att  göra en sal­to­mor­tal och avslöja för en gapande omvärld att man egent­li­gen är någon annan än den man påstod sig vara. Men va fan….snacka om att göra en höns­farm av en fjäder.

Är det nån som har tänkt på hur sli­tigt det är när man inte ens kom­mer in i gar­de­ro­ben? Kan jag inte ens komma in, går det knap­past att ta sig ut heller?

Det är dags för den årliga, som egent­li­gen borde vara den kvar­tala , gar­de­robs­rens­ningen. Jag avskyr både gar­de­ro­ber och ore­dan som föl­jer därav. Nu har det till och med gått så långt att jag fun­de­rar på att kasta allt utom det allra nöd­vän­di­gaste.  Buhähä….

Om jag kas­tar 10 saker i minu­ten kanske jag hin­ner fär­digt innan efter­mid­dag­s­kaf­fet. Kastar jag bara det som är gam­malt, obruk­bart eller trå­kigt kom­mer det att dröja långt in på små­tim­marna innan jag får upp­leva käns­lan av att komma ut ur gar­de­ro­ben. Och var­för ska jag över­hu­vud­ta­get bry mig? Om tre vec­kor kom­mer det att se lika­dant ut igen. Snacka om att känna sig som en hams­ter i ett ekorrhjul.

Jag borde skriva en bok “Älska din röra med Feng Nike” . Fast det skulle vara ljug rakt ige­nom, för jag avskyr min röra pre­cis lika myc­ket som garderobsrensningar.

Läs även andra blog­ga­res åsik­ter om gar­de­ro­b­hel­vete, satans klä­der, feng shui

Jag skrev ingen dag­bok igår fastän jag pla­ne­rade att göra det. Förmodligen hit­tade jag på nåt annat. Problemet är att jag inte rik­tigt minns vad det var jag gjorde.

Det är en av anled­ning­arna till att jag ska för­sö­ker skriva dag­bok regel­bun­det. Minnet av det som hän­der blek­nar all­de­les för fort och ibland känns det som om går­da­gen befann sig två år bakåt i tiden. Jag är så tid­lös, så tid­lös. En rik­tig klas­si­ker med andra ord .

I mina mest fan­ta­si­fulla stun­der före­stäl­ler jag mig att tiden stan­nar upp enkom för min skull, men så är det alltså inte. Inte hel­ler kan jag stanna eller styra köks­kloc­kan som hänger på väg­gen. Det hade till exem­pel varit prak­tiskt att kunna vrida till­baka tiden när man råkat lägga allt för många tim­mar på kors­ord eller blädd­rande i faktaböcker.

Nu en parantes:

Första gången jag såg fil­men Highlander blev jag helt betut­tad, inte bara i huvud­rolls­in­ne­ha­va­ren, utan även i själva läng­tan att få leva ett nor­malt liv. Filmen hand­lar om skot­ten Connor Macleod som föd­des på 1500-talet. Han är odöd­lig och lever i flera århund­ra­den. För honom måste bety­del­sen och inne­bör­den av tid varit lik mitt eget tids­be­grepp. När ingen­ting tar slut, kan inte något nytt påbör­jas hel­ler. När det inte finns några grän­ser mel­lan nytt och gam­malt fly­ter allt sam­man. Jag vet inte om ni för­står….å andra sidan var det ju fak­tisk en går­dags­bok jag skulle skriva.

Nu är paran­te­sen slut.

Igår var boen­de­stö­det här. Jag har boen­de­stöd mån­da­gar och tors­da­gar kloc­kan 10.30 till kloc­kan 12. Man hin­ner uträtta väl­digt myc­ket på den tiden. Ibland gör man för­stås lite mindre och det är oftast när jag har behov av att koppla upp mig mot verk­lig­he­ten igen. Då sit­ter vi och pra­tar, pla­ne­rar och struk­tu­re­rar, ältar lite bar­na­be­kym­mer eller ser till att jag äter.

En stund innan halv elva påbör­jade jag städ­ning á la P A N I K . Jag damm­su­gar lite lätt här och där, sor­te­rar tvät­ten, sät­ter på maski­nen, gre­jar med dis­ken och stä­dar toa­let­ten. Allt sker  till kom­pet av sva­ve­lo­sande svor­do­mar, suc­kande och stö­nande, samt ett och annat tango­steg. Jag hann inte duscha fastän det var tänkt så.

Igår var det J som kom. Jag tror inte jag får lov att skriva ut nam­net, men hon är en av de fyra som kom­mer regel­bun­det. Jag före­drar dem alli­hopa. Var och en av dem lever på något vis upp till  de behov jag har. Tillsammans kan man säga att de utgör en superbästis.

Eftersom jag inte ätit fru­kost bör­jade vi med kaffe och smör­gås. Sedan snac­kade vi om den usla post­gången här ute på lan­det. Det för­hål­ler sig näm­li­gen så att jag får brev som egent­li­gen är adres­se­rade till någon inne i stan, fyra kilo­me­ter bort. Vi har samma post­num­mer och samma fas­tig­hets­num­mer men olika gatu­a­dres­ser. I förr­går fick jag deras elräk­ning. Nu har jag bestämt mig för att skriva till både Posten och Citymail. För hallå….undrar hur myc­ket av min post som ham­nar inne i stan?

Sen sa J efter 20 minuter

“Nähä, skulle vi inte ta itu med skafferiet?”

Öh, vad snac­kar hon nu om, tänkte jag och kom efter några sekun­der på att jag fak­tiskt hade skaf­fe­riet som första pri­o­ri­tet på min att-göra-lista. Det hade jag ju t.o.m påpe­kat för J när hon kom, men det var ju för­visso mer än tjugo minu­ter sedan eller var det möj­li­gen för tio år sedan?

Medan jag kas­tade ut allt från skaf­fe­riet hängde  J  upp tvät­ten till tork. Sedan hjälp­tes vi åt att orga­ni­sera skaf­fe­riet och snick­snac­kade om allt möj­ligt under tiden. Vi lyss­nade på Melissa Horn också. Henne kan ni hitta på spo­tify.

Så här fint blev det. Ser ni att alla sakerna står upp­rätt och att man har en hyf­sad över­sikt? Magiskt eller hur?

Bara för att göra er sotis ska jag visa er nåt rik­tigt vac­kert. Den här tvätt­hö­gen före­stäl­lande bar­nens pyja­ma­sar. Mästerverket är ska­pat av J, inte igår, men det är värt en extra notis:

När J gått fort­satte jag av bara far­ten att greja med några andra syss­lor som bli­vit lig­gande. Jag damm­su­gade hela huset igen (mera grund­ligt), tor­kade av alla golv och dam­made lite här och myc­ket där. Jag tvät­tade ytter­li­gare två tvät­tar och hängde upp en av dem. Den andra av dem glömde jag bort och där­för tvät­tade jag den idag igen. Men ingen skada skedd. De mesta går att fixa.

Medan jag donade upp­täckte jag att sof­fö­ver­dra­gen där upp måste tvät­tas, att jag glömt bort pro­jek­tet med bok­hyl­lan, att min byrå knappt går att stänga längre och att laka­nen lig­ger i en enda röra. Allt är nu note­rat på min att-göra lista.

På kväl­len kom Micke hem och jag visade upp det tju­siga skaf­fe­riet. Nå, han blev väl­digt nöjd för nu slip­per han leta så för­tviv­lad länge efter sitt flingsalt.

Andra blog­gar om boen­de­stöd, dag­bok, går­dags­bok, tids­be­grepp, minne, highlan­der, tvätta, städa, skaf­feri, hus­håll

Jag vet inte om det inne­bär någon slags för­änd­ring, har inte orkat kolla, men Dagbok är här­med ett till­tals­namn och sta­vas där­för med stor bok­stav. Rubriken beror alltså inte på att jag bli­vit ame­ri­ka­in­spi­re­rad. Det Vore Ju För Simpelt. Det har ingen som helst bety­delse, med tanke på hur seriös jag är i övrigt. Men iallafall.

Idag är det tors­dag. Det var under en kort stund av skärpt intel­lekt som jag insåg att fyra sjun­de­de­lar av vec­kan snart är avkla­rade. Puh. Men inte var man befriad för det inte. Ånej, idag har jag vec­ko­hand­lat på Willys och jag kla­rade sträc­kan på otro­liga 98 minu­ter. Det är för­visso inget världs­re­kord, men ändå sex minu­ter kor­tare än genom­snit­tet. Jo,  jag för statistik.

Willys. Vad jag hatar och älskar den affä­ren! Jag älskar  att handla bil­ligt och ska man ändå äta skräp­mat så duger Willys lika bra som något annat. Men var­för mår jag så illa varje gång jag kom­mer där­i­från? Är det för att själva mil­jön fär­gar av sig? Suger den röriga och trånga atmo­sfä­ren sig fast i sjä­len, eller vad är det frå­gan om? och var­för ser alla män­ni­skor så skab­biga ut på Willys? Ser jag lika­dan ut? Herre min je, må Gud för­barma sig över dom jag mötte idag. Speciellt när de skå­dar tri­ang­eld­ra­mat som utspe­lar sig i regi­o­nen kring min mun. Från halva näsan och ned till hak­spet­sen är jag i stort sett skinn­flådd efter två dygns kon­stant sno­rande. Det beror till viss del på Willys eget toa­lett­pap­per. Eller vi kanske ska benämna det som sand­pap­per istäl­let? Jag skulle lätt kunna för­väx­las med Angelina Jolie idag.

När jag ska vec­ko­handla skri­ver jag först en shop­ping­lista. Nuförtiden har jag en råmall att utgå från, men dess­förin­nan kunde det ta tim­mar att klura ut vad som behöv­des i hushållet.

I affä­ren föl­jer jag shop­ping­lis­tan till punkt och pricka och note­rar i ena mar­gi­na­len vad alla varor kos­tar. Innan jag går till kas­san räk­nar jag fram sum­man, kol­lar i plån­bo­ken så att peng­arna räc­ker och sedan stäl­ler jag mig i kön.

Allra helst vill jag bli expe­di­e­rad av mina favo­rit­kas­sörskor. Jag har  vissa ruti­ner med dem och slip­per för­klara eller känna mig urfå­nig om något skulle gå galet(det gör det ofta). När jag lagt upp alla varorna med strec­ko­den rätt pla­ce­rad säger jag till kassörskan :

- Idag har jag XXXX kro­nor att handla för. Säg till innan du når taket.

Det är på grund av det här som jag har mina favo­ri­ter. De för­står pre­cis vad det hand­lar om. Jag tror till och med att de kan se hur vir­rig jag är. Det hän­der näm­li­gen att jag räk­nat fel och det är all­tid lika pin­samt att plocka bort gre­jer och ändra i själva kas­sa­ap­pa­ra­ten. Därför läg­ger jag all­tid saker som inte är livsnöd­vän­diga sist på ban­det. Idag lade jag toa­lett­borste, disk­borste, tvätt­me­del och fyra fin­fina klot­ljus allra sist på ban­det. Allt slank med utan att slå i taket. Det blev t.o.m 500 kro­nor över. Men de ska spa­ras till sämre tider eller om jag nu glömt nåt(det hän­der väl­digt ofta).

Händer det sig att slut­sum­man når taket, då hade kas­sörs­kan snyggt och smi­digt halat in de sista varorna till sidan. Visst är dom ena rik­tiga änglar? Det är ytter­li­gare en anled­ning att älska Willys.

Willys, kära dag­bok, vec­ko­handla, livs­me­del, mat­va­ror, hus­hålls­kassa, shop­ping­lista, pla­nera, var­dag, famil­je­liv, adhd, Angelina Jolie

Imorgon bör­jar vår­ter­mi­nen och i min enfald har jag gått och för­be­rett båda flic­korna på skol­star­ten. Ett jul­lov på näs­tan tre vec­kor inne­bär att ruti­ner och vanor för skol­da­garna glöms bort. I vår värld är det där­för vik­tigt att för­be­reda och inför­liva för­änd­ringar i god tid innan det blir aktuellt.

När jag lagade mid­dag ikväll spa­nade jag lite för­strött över mag­net­väg­gen där alla vik­tiga skol­pap­per hänger. Då insåg jag att livet med­för en del orätt­vi­sor när bar­nen går på olika skolor.

Enligt papp­ret från Vegas skola inleds hen­nes vår­ter­min med en lov­dag. Aha.…alltså bör­jar Vega inte sko­lan för­rän på tors­dag. Gulp…hur ska jag för­klara det här? Antingen kom­mer Vega att bli besvi­ken för hon vill säkert träffa sina kom­pi­sar  eller så blir Tekla led­sen för att hon inte kan stanna hemma.

Efter en stunds skru­vande går jag in på deras rum. Tekla sit­ter för­sjun­ken i en av sina teck­ningar och Vega läser en seri­e­tid­ning. Förmodligen ser jag kons­tig ut eftersom Vega frå­gar om jag mår bra.

- Ja, jo, jag mår bra. Men nu har mamma klan­tat sig igen, ser du. Tekla ska gå i sko­lan imor­gon, men Vega har lov en dag till.

Tekla tit­tar upp från sin teck­ning och säger leende ” Tekla skola ons­dag”. Så långt är det alltså lugnt, hon är nöjd så länge det inte inne­bär några för­änd­ringar. Hon är helt inställd på skolstarten.

Men Vega då? När jag tit­tar på henne kan man inte undgå gnis­torna i ögonen. Jag ser att hen­nes stora pla­ne­rings­ma­ski­neri har satt igång. Så det går bra då, und­rar jag?

- Jadå! Då kan vi ju baka bul­lar, gå med Simba till ån och åka pulka på isen. Vi kan äta lunch på Mc Donalds och sen kör vi till Zoogiganten och tit­tar på pape­go­jor. Och vi kan hyra film, eller hur?

Det var nog bara jag som såg orättvisan.

Läs även andra blog­ga­res åsik­ter om orätt­visa, livet, barn, skol­start, jul­lov, vår­ter­min

En dag som den här, vad gör man då? Det känns som om de sista fjor­ton dagarna har varit en enda lång helg. Det har för­visso varit vil­samt och lugnt här hemma, men jag gil­lar var­da­gen bättre. Om jag inte miss­min­ner mig har jag sagt det förut; mitt bero­ende av ruti­ner och inru­tade dagar är obe­vek­ligt. Det är då jag kan koppla av och slip­per vara hel­skärpt inför even­tu­ella avvi­kel­ser som kan uppstå.

Idag har jag fun­de­rat på om det inte snart är dags för julen att åka ut i för­rå­det igen. Vad är det man bru­kar säga? Tjugondedag Knut, då åker julen ut? För mig låter det för­stås orim­ligt att ha kvar julpyn­tet ända tills dess. Det finns en över­häng­ande risk att pry­larna blir kvar ända till påsk. Ju längre tiden går, desto mer för­svin­ner pyn­tet ur mitt med­ve­tande. Kan jag inte plocka ner det redan idag?

Simba och jag har pre­cis kom­mit in från en kort pro­me­nad. Det reg­nar små­spik och blå­ser rik­tigt kalla vin­dar. Mitt i köl­den känns kin­derna som glö­dande klot, ett märk­ligt feno­men och när vi sti­ger in genom ytter­dör­ren bör­jar både hän­der och föt­ter brinna. Motsatser.

När vi spat­se­rade kom jag att tänka på det här med snön — den ute­blivna snön. Vi skulle verk­li­gen behöva en dos med snö just nu. Inte bara för att det är vac­kert eller roligt för bar­nen utan där­för att vi behö­ver lju­set. Leråkrar, vissna löv och torra grästu­vor reflek­te­rar inget ljus. Till och med fros­ten under den sista vec­kan har gjort värl­den lite vack­rare. Tänk då vil­ket under­verk snön skulle kunna göra för humö­ret. Jag und­rar för­stås om de som bor med snö hela vin­ter­halv­å­ret kan för­stå den här sak­na­den? Kanske jag hade gnällt över snön om jag bott i Kalix eller Haparanda?

Kan vi inte ta till­baka den glo­bala upp­värm­ningen, så att man kan få lite mer av både  ljus och snö i tillvaron?

dag­bok, tju­gon­de­dag knut, ut, julen, lång­helg, var­dag, snö, ljus, grått, Simba julpynt, ruti­ner, stuk­tur, att leva med adhd/asperger

Idag ska jag inte börja med att gnälla. Att gny stär­ker knap­past vår relation.

Igår var det alltså fre­dag och jag glömde/hann inte med att skriva något. Jag hann knappt sitta vid datorn över­hu­vud­ta­get eftersom vi haft annat för oss. Jag minns inte rik­tigt vad, men jag tror vi hade det roligt.

Jooo, nu kom jag ju på att vi gril­lade på kväl­len. Tekla blev av med sina röda dock­skor, så vi ägnade lite tid åt att leta upp dem.

Idag steg Tekla upp redan kloc­kan fem och gre­jade med Lego. Det gjorde inget för Vega kunde sova ändå. Micke var för­stås tvungen att gå upp och när Vega vak­nat gjorde han fru­kost till dem. Själv snu­sade jag i godan ro.

Efter två kop­par kaffe, tre kryss och en snabb koll på mai­len skut­tade jag ut med Simba i natu­ren. Frost och vac­kert vind­stilla var det.

Sedan star­tade tje­jerna och jag ett bull­bak. Vi gjorde dubbla sat­ser vete­bröds­deg, så nu kan vi bygga oss en ny soffa av kanel­bul­lar. Eller åtminstone en fåtölj, för hälf­ten är redan uppätna.

Lunchen fixad, efter­mid­dags­fi­kat är avkla­rat. Paus, lugn och ro. Stickar en stund. Läser.

Det har varit en ovan­ligt trå­kig dag. Men det måste man ju tillåta, för annars kan man inte ha kul.

Vad som vän­tar ikväll har jag inte kom­mit på ännu, men för­hopp­nings­vis plop­par det fram nån idé. Just nu sit­ter tje­jerna och titta på nån barn­film. Micke plug­gar fort­fa­rande och gud vad skönt det ska bli att gå på tur med Simba!

dag­bok,trå­kigt,famil­je­liv,kanel­bulle,baka,var­dag,helg,grilla,lego

Nu ses vi igen och i ärlig­he­tens namn går du mig redan på ner­verna. Du är dry­gare än ett ösregn.

Idag bör­jade alltså höst­lo­vet för vår del. På lovet är det tänkt att man ska få sov­mor­gon. Det fick alla utom vi. Klockan halv sju i morse ringde de från tax­ista­tio­nen och und­rade om de skulle hämta flic­korna som van­ligt. Nej, det är ju lov idag! Ja, just det, lov. L-O-V L-O-V. Hej hej, ses på måndag!

Tjejerna och jag slow­star­tade ialla­fall. Vi åt inte fru­kost för­rän halv åtta. Tekla satt och ritade, medan Vega tit­tade på Disneychannel och själv fix­ade jag min epostklient.

Sen var det dags för Simbas pro­me­nad. Idag stötte vi på två häg­rar. De har inte synts till på ett tag och det är där­för ett trev­ligt åter­se­ende. Hej hej, vad kul att ni kom­mer på besök!

När jag kom­mer till huset igen har tje­jerna ocku­pe­rat datorn. De sit­ter och stor­fnis­sar och letar vide­oklipp på you tube. Just nu är de inne i en period då de fin­ner fisar högst roande.

Halv tio star­tar jag racern. Racern är min inre motor. Det är den som gör allt i 250 knyck. Diska, ge dju­ren mat, damm­suga, torka golv, slänga in två tvät­tar i maski­nen, räcka ung­arna klä­der så de slip­per gå i pyja­mas när boen­de­stö­det kom­mer kloc­kan halv elva. Då vill jag helst kunna ta emot dem i dör­ren och säga; Hej, hej, jag har redan fixat allt!

Vid tolv är vi ensamma igen, tje­jerna och jag. Efter lite divi­de­rande bestäm­mer de sig för att varm korv med bröd är den bästa lunch­ma­ten. Jag har gett dem tre alter­na­tiv och tac­kar den-som-i-himlen-bor att de valde varm korv just idag. Jag är helt slut i huvet och kla­rar inget avan­ce­rat. Vi bestäm­mer att kloc­kan två blir per­fekt för muf­fins­ba­ket. Tills dess får var och en pyssla med sitt. Gissa vad Tekla gör? Tecknar, så klart. Och Vega? Läser om häs­tar, så klart. Och mamma? Löser kryss, så klart!

Alltså.…så nu ingen miss­upp­fat­tar det. Men jag git­ter inte skriva det varenda gång. Simba och jag går ut två stora run­dor á 1–1,5 h varje dag. Åtta på mor­go­nen och fyra på efter­mid­da­gen. Däremellan går vi ett varv runt dam­men unge­fär varan­nan timme. Småturerna tar knappt 20 minu­ter. Det pas­sar oss all­de­les utmärkt för han har lika myc­ket spring i huvu­det som jag själv. Rastar man benen så ras­tar man auto­ma­tiskt huvu­det. Heja, heja, rusa framåt!

Efter baket och 60 muf­fins senare fort­satte jag med var­dag­strå­ket; tvätta, sor­tera, diska igen, laga mid­dag, läsa, teckna med Tekla, hjälpa Vega söka på nätet. Nå en ganska mysig dag fak­tiskt. Lugnt och stilla.

Det var inte allt för idag, men en del. So long dag­bo­ken. Ses imorgon!

Idag ska jag börja skriva dag­bok. Jag är vilse i tiden. Min tids­upp­fatt­ning är obe­fint­lig och ofta måste jag tänka efter rik­tigt noga för att veta om något inträf­fade igår eller för tre vec­kor sedan. Ibland kan det t.o.m vara så att jag inte rik­tigt har koll på om saker och ting verk­li­gen inträf­fat eller om det bara är att jag tänkt tan­karna. När jag tän­ker tan­kar som känns verk­liga hand­lar det ofta om dag­dröm­meri. Det är för­visso bra att ha en rik och liv­lig fan­tasi, men det kan ställa till pro­blem när det i för­läng­ningen blir svårt att skilja på sant och falskt.

Nå, kära dag­bok, jag är inte fjor­ton år, utan fyr­tio om unge­fär fyra måna­der. Du själv är inte rosa eller prydd med hjär­tan och glit­ter. Du har inte ens ett lås. Men jag tän­ker för­söka använda dig som en kom­pass i tiden, för att märka ut mina dag­liga göro­mål på kartan.

Det här blir väl­digt oin­tres­sant att läsa för andra, så om ni ser rubri­ken “Kära Dagbok” kan ni bara bläddra vidare, för jag lär inte komma med några snas­kiga detal­jer från mitt pri­vat­liv. Möjligen fli­kar jag in en och annan sex­no­vell eller ero­tisk anek­dot, i övrigt är mitt liv föga upp­het­sande. Det är sna­rare nedhetsande.

Idag är det ons­dag. Flickorna har varit på fri­tids och imor­gon bör­jar deras höst­lov. Jag har pla­ne­rat att vi ska inleda ledig­he­ten med att baka muf­fins och där­för var jag iväg och hand­lade muf­fins­for­mar. Big size á l´america. Imorgon behö­ver jag inte laga vare sig lunch eller mid­dag, vi bakar 150 muf­fins istället!

Imorgon kom­mer boen­de­stö­det och då ska vi antag­li­gen greja med tvät­ten, kanske dis­ken efter baket och even­tu­ellt jaga några dam­mäl­gar. Vi får se hur myc­ket jag hin­ner fixa redan i eftermiddag.

Jag har varit på KBT idag och det kän­des väl­digt lyc­kat. Jag kom dit med hän­gö­ron och gick där­i­från med vif­tande svans. Det känns gott.

Imorse levde flic­korna rövare med Simba under tiden som vi vän­tade på taxin. Det var skoj att se, för han har varit väl­digt däm­pad sedan Irma för­svann ur hans liv. Flickorna kas­tade boll, sprang ikapp och hop­pade med honom över ett hin­der som de satte upp på egen hand. När Simba och jag sedan pro­me­ne­rade på vår morgon­tur, hade han åter­fått lite av sitt nor­mala jag. Inte helt, men han är ialla­fall på väg.

När Simba och jag kom in så bör­jade jag städa i bad­rum­met. Då hit­tade jag en ask med hår­to­ning. Istället för att städa bör­jade jag tona håret. Nu är jag bru­nett á la Brazil. Jo, fär­gen hette så, och det är exakt samma som min egen. Men nu är även top­parna något mör­kare och spå­ren efter som­ma­ren sol­blekta slingor är borta. Tack vare toningen så kom jag fem minu­ter för­sent till KBT:n.

Micke job­bar som van­ligt idag och kom­mer hem unge­fär 18.30. Då ska vi äta kött­bul­lar, kokt pota­tis, brun sås och press­gurka eller ling­on­sylt för den som vill det. Därefter blir det en tur med Simba(jag höll på att skriva hun­darna) och sedan tit­tar vi på tv sam­ti­digt som vi pyss­lar med våra dato­rer. Den här famil­jen är stän­digt upp­kopp­lad. Men ikväll vill jag hellre sticka fär­digt doc­kan till Vega. Ja, det ska jag!

Flickebarnen går oftast på ögon­fran­sarna redan vid åtta och då finns det lite att göra med natt­ning och all­männa mam­ma­syss­lor. Det där med mam­me­riet är en av de enklare sakerna i livet och ibland und­rar jag var­för inte allt annat fun­ge­rar lika smidigt?

Förhoppningsvis sän­der de något rik­tigt bra på tv ikväll, för då tän­ker jag rulla ihop mig i knäet på min älsk­ling, och sedan får han klia mig bakom öronen tills jag somnar.

Hejdå dag­bo­ken! Ses imorgon!

Det här kän­des urfå­nigt. Speciellt eftersom jag glömt skriva hälf­ten av det jag gjort idag och att jag redan trött­nat på hela idén med en dag­bok. Men jag måste ge det en chans.

…för jag hin­ner inte sor­tera tvätten.

- Så typiskt! tänkte jag tidi­gare idag.

Men jag hann fak­tiskt sor­tera all tvätt. Tvätten är en syssla  jag för­bi­sett i  fyra vec­kor. Tvätthögarna ger mig unge­fär lika dålig känsla som gaser i magen. Man kan inte släppa dem och ju längre tiden går desto mer tryc­ker det på. Just idag var tryc­ket som störst i utrym­met mel­lan disk­bän­ken och taket nere i tvätt­rum­met. Man behö­ver inte vara en hök för att för­stå rynk­fak­torn på per­sed­larna. Ett drag­spel är i en jäm­fö­relse betyd­ligt pla­nare är min tvätt.

Jag var bara tvungen att ordna tvät­ten för snart bör­jar V A R D A G E N  igen. Då blir det inte såna här berg (N.B ber­get på bil­den är unge­fär 1/3 av helheten)

Den efter­läng­tade V A R D A G E N ‚då allt föl­jer sina utlagda spår. Det är här­ligt när livet inte avvi­ker en endaste tum. Det är tryggt och man vag­gas in i lem­mel­tå­gets hum­mande. Eller rät­tare sagt alla andra fal­ler in i ledet och jag kan återfå kon­trol­len på de där gas­fram­kal­lande syss­lorna som jag inte mäk­tar med när man över­ras­kas av semest­rar, som­mar­lov, cykel­tu­rer, släkt­ka­las, ore­gel­bun­den postgång,varannanveckastömning av sop­kärl och alle­handa spon­tan­ut­brott som t.ex fem dagars gas­sande sol vilka man tvingas till­bringa på stran­den för man vet ald­rig när man får chan­sen nästa gång. . Då rub­bas min trygga världs­bild eftersom de där nymo­dig­he­terna som pop­par fram  ald­rig hin­ner sätta sig i min rygg­rad. Ge mig tio år oav­bru­tet som­mar­lov med bar­nen så kan jag nog hitta ruti­ner och få en fun­ge­rande struk­tur. Lagom till deras studentfest.

Rubba inte mitt berg. Det är så tungt att bära tillbaka.

Påminnelse till mig själv: Det måste inte vara antingen eller. Det kan vara både och.