Det var det första boendestödjarna sade till mig. Jag bestämmer vad jag vill/behöver ha hjälp med. jag kan ju också städa och vet exakt hur man sköter ett hem. men jag kan inte hålla mig på spåret, utan tappar väldigt fort strukturen och rutinerna. Det tar inte många dagar innan hemmet(livet) blir fullständigt kaos igen.

Inledningsvis så försöker man tillsammans se vilka behov som finns — men det är du som bestämmer.

Deras insats består i att komma hem till mig regelbundet två ggr i veckan och för mig är det som att trycka på en ON-knapp och jag tar itu med mina uppgifter.

Jag vill ju helst fixa saker och ting själv, men om det är saker som jag har väldigt svårt för att ta itu med, så hjälper de mig att komma igång. Som t.ex disken eller tvätten. Då trycker de på min ON-knapp igen.

Tanken är att boendestödet ska hjälpa mig att upprätta och behålla strukturer/strategier i vardagen. Jag har ju aldrig haft det förut — och när rutinerna blivit vanor — som sedan nästintill blir reflexer — då slipper jag förhoppningsvis också använda 200% av hjärnkapaciteten för att klura ut lösningar på vardagsproblem som egentligen är ganska självklara(för normala människor)

Tacka ja– säg ja till bättre livskvalitet! De gör ingenting som du inte ber dem om. De rotar inte bland dina saker, de ser inte ner på dig.

Själv var jag skeptisk till en början — men det var nog mest av rädsla för att förlora mitt ansikte utåt.

jag kom just att tänka på att Posttraumatiskt stressyndrom ibland kan påminna om att ha adhd.

Ja.…visst känns det lite mer piggelint med vit bakgrund. Svart till vitt — lite som förändringarna inombords. Jag gillar förstås att ha det avskalat, så lite krusiduller som möjligt för även bling bling stressar mig.

Kram!

Sidan är mkt lättare att läsa på nu när det är ljus bakgrund!